Jag är din Mamma. Den som burit dig i 38 veckor. Med stor försiktighet och stor respekt har jag tagit väl hand om dig på det bästa sättet jag kunnat. Tagit bort allt i tänkbar väg i den kost som kan innebära risker för dig att angripas av bakterier eller få hjärnskador av alkoholkonsumtion. Konsumerade extra folsyratabletter för att försäkra mig om att jag fick rätt dos på grund av den höga risken för ryggmärgsbrock vid låga nivåer. Var noga med att äta omega 3 fettsyror för att du skulle utveckla fina hjärnceller. Vi ville ju att du skulle få alla goda förutsättningar redan från allra första start. Varje dag efter dusch eller bad fick magen sig en omgång KakaoButter som jag fått av din moster eller en dyr inköpt havandeskapsolja förebyggande mot fula bristningar som gravida gärna får tyvärr. Dyra medikamenten men det var det ju värt. Jag gjorde allt jag kunde för att få både dig och mig att må bra.
Nu när jag både kan dricka vin och äta alla dessa förbjudna ostar igen känns det nästan som jag gör något fel. Men jag får ju göra allt som jag inte rekommenderats göra under graviditeten. Jag behöver ju inte heller ta hänsyn till ett ammande barn. Jag miste ju dig. Det är ju inte klokt. Jag lever i den värld som du föddes till. Jag finns ju här. Jag lever fortfarande. Väntades på dig, mjölk i brösten och alldeles redo för att hjälpa dig att växa men du rycktes bort från oss utan att vi ens hann blinka. Hur överlever jag detta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar