Vad är det för dag i dag? Torsdag, dagen innan Pappas födelsedag. Han fyller 30. Vilka planer vi hade för ett år sedan. Ett gemensamt party, eftersom vi fyller med så kort mellanrum. En härlig sommarfest tillsammans.
Nu blir det inte så. Jag har tappat sugen för allt vad fest innebär. Dricka gott vin och vår inhandlade Champagne Moet och PolRoger från Frankrikeresan förra sommaren känns inte alls lika lockande att dricka som de hade gjorts om man varit på ett annat humör. Borde kanske i alla fall korka upp en av flaskorna vi faktiskt hade som syfte att dricka just då. Då, på vårt planerade kalas. Jag kanske ska tillåta mig att njuta och sippa på vår goda skumpa och tillbakablicka på tiden från i somras, till tiden från vår resa genom Frankrikes vingårdar.
Det var en härlig semester det. Pappa som planerade resrutten och jag som vanligt bara hängde med och försökte ge mig på kartläsningen. Men vad underbart vi hade det. Vi har det alltid lika roligt på våra äventyr men denna resa var något nytt. Den första resan som egentligen inte var så planerad utan bestämdes någon vecka innan och som slutade nästan 3 veckor senare. Söndag den 13 juli 2008 bar det iväg med vår inte allt för älskade gröna Ford Focus som vi inte hade fullt för höga förhoppningar på under resans gång.
Jag gick in i vecka 12 och just vid denna tidpunkt så började en trötthet och ett vagt illamående komma sig krypande. Jag minns att jag knaprade knäckebröd i tid och otid och sov många långa mil genom resans gång. Vi turades givetvis om vid körningen men jag föredrog att sitta jämte. Pappa var nog ganska ledsen stundtals då han gärna velat ha mig som sällskap. Men jag sov som så alltid när vi är ute och åker. Hålla sig vaken är inte min starka sida.
Veckan innan vi for iväg berättade vi för moster Petra, faster Caroline, farbröderna Klas och Anders, farmor, farfar och Delaine att du lilla groda skulle komma till oss i slutet av januari 2009. Morfar fick först veta efter resans hemkost. Det var många olika känslor av lycka. Tårar och skratt och just den där lyckan som man inte kan sätta ordet på. Lyckan att göra alla andra så härligt glada. Den stunden var pirrig men helt fantastisk. Vi åkte som sagt iväg med en skön känsla i magen att veta att nu så visste alla om det!
Min tid som gravid kan jag bara komma ihåg som en tid av längtan. Längtan efter dig så klart men också att bli mamma för första gången. Hur kommer det att vara, kommer jag klara av detta? Att få ett så stort ansvar för någon är mycket mera än självklart. Var jag mogen och redo att gå in i rollen som ”mamma”? Ju längre tiden gick så blev jag faktiskt det. Jag kände mig verkligen gravid och njöt till att folk gav komplimanger om min fina mage. Magen som faktiskt du så gott vaggade i. Min lilla fina tjej som vi dock inte visste då, att du var en flicka.
Jag var så beredd. Inte bara fysiskt utan också materialistiskt förberedd. Lägenheten vi bor i är liten så att anpassa till en ny liten familjemedlem krävde sin planering. Vi svarade på annonser och fick till slut tag i en lite mindre spjälsäng som skulle passa intill min sida av sängen. En smalare variant eftersom vårt sovrum är smalt och Pappa lyckades få mig övertalad att köpa en gigantisk dubbelsäng säng. Många barn ska ju få plats i den var hans rubrik.
Ett skötbord hade vi hoppat över att köpa då vi hört från håll och kanter att man alltid kan byta lite var stans bara man har ett skönt underlag. Självklart egentligen. Kläder dock, var svårt att hålla sig borta ifrån. Små söta boddisar och strumpor var lätt inhandlade. Färger blandades hej vilt och lite olika storlekar var ju alltid bra att ha börja med. Det var ju lite det som var spänningen men sedan överraskningen vad och vem som skulle komma ut. Kläder som jag haft som riktigt liten hade mormor sparat så det fanns kvar ett och annat plagg som säkert skulle kunna användas igen. T.ex. en randig klänning likt ett förkläde med ett stort hjärta på magen och den lurviga vita isbjörnen påsen som bara efter en tvätt var som ny igen. Bara tanken på att återanvända dessa igen var nostalgisk.
Att vara gravid och nyfiken har sina för och nackdelar. Man kan ju idag läsa sig till allting men att sortera och välja det man vill var inte det lättaste. Gravidsidor hit och dit och medlemskap tillhörde varje sida. Liberos sida lockade att hämta ut ett startpaket innehållande napp, blöjor, amningskupor och broschyrer. Veckan innan jul var vi och hämtade ut paketet på Babyproffsen i Haninge. Jag var dessutom i samma veva och inhandlade termometer, supp –alvedon, amningskupor, bindor (modell större) inotyol och annat smått och gott. Bra att ha ett start kit hemma när väl problemen stöts på.
Vår beställda BRIO go vagn var beställd men skulle ju inte anlända förens i januari någon gång. Den infriade alla våra krav på vagn då det finns en hel uppsjö att välja på. Noga utvalt efter Pappas motto. På NK stail avdelning då Pappa plussade på sina NK poäng, dock bara handpenningen. Svart med mörkgrå chassi. Helt rätt då chansen är större att få dens såld efter ett tag med en neutral färg. Skönt nu i efterhand att inte fått hem den tidigare. Det hade varit svårt att komma hem utan dig och bli mött av din nya barnvagn i hallen. Veckan efter hemkomst ringde Pappa och bad att få göra ett ångerköp. Hur ofta inträffar detta mån tro? Alla dessa glada förväntansfulla föräldrar som i sin lycka går och beställer en helt ny splirrans vagn och sedan inte kan hämta ut den för att situationen blev en annan. Lyckan vänds till total olycka.
Att vara gravid innebar ju också en tid av oro. En oro som kom helt utan förvarning på slutet. Oron inför den kommande förlossningen. Kanske mer ängslan till vad som ska hända. Blir det akut, när går vattnet, känner man när det är på gång? Detta är säkert alla kvinnors frågor och nervositet innan man faktiskt har upplevt det första gången. Moster Petra var ett stort stöd under denna tid. Min enda och säkert den bästa av alla systrar man kan tänka sig. Moster Petra som själv väntar ett nytt syskon till Oscar, din kusin som är det mest rödhåriga lilla yrvädret här på jorden men framför allt den bästa jag vet. Förlusten av dig är så stor även för henne. Hon som sett framemot din ankomst lika mycket som jag gjort, blev istället en fortsatt tortyr att bära sitt eget barn. Jag vill inte ens tänka tanke på hur hon egentligen har det. Att vara glad för att snart bli tvåbarnsmor och samtidigt sörja sin systers förlust är nog knepigare än det kan tänkas. Den där glädjen förvandlas till en ovilja att föda sitt barn och uppleva det lyckorus man ska känna i denna stund. Det är inte rättvist. Jag våndades av någon olustig tanke på den där filmen Harrys döttrar när jag låg inne på sjukhuset några dagar innan du föddes. Två systrar som är gravida samtidigt varav den ena föder en frisk livlig bebis och hennes syster som dagarna efter upptäcker under ett ultraljud att hjärtljuden inte hörs längre. Vilken story, tänkte jag när jag såg filmen. Det skulle ju vara det värsta som skulle kunna hända. Jag kan ju på sätt och vis jämföra oss, jag och min syster till filmen, dra en parallell. Det är inte rättvist för någon att förlora sitt barn. Livet består av sorg och glädje. Tyvärr på något oroväckande sätt så vinner alltid sorgen över glädjen. Sorgen känns påtagligt större än glädjen. Sorgen blir så lång och totalt överhängande medan glädje kan infrias ett par sekunder av livet.
Det är så tungt att bära sorg på sina axlar. Man väger dubbelt så mycket som man annars brukar göra utan att man egentligen inte gjort något annorlunda. Det känns som man inte orkar lyfta benen, helt förlamad känsla. Man är i ett töcken. Tänk de som aldrig upplevt sorg. Så befriande men ändå så oroligt. Oroligt att kanske en dag behöva utsättas för denna fruktansvärda last som det innebär. Men förhoppningsvis kanske man inte behöver göra det. De flesta av oss har nog i alla fall utsatts eller kommer sannolikt att göra det så småningom. Livet består ju som sagt av glädje och sorg. En förlorad hund, en bortsprungen katt kan bli en sorg, sin avlidna mormor eller att mista sitt jobb kanske upplevs som en sorg. Men att mista sitt barn. Det är nog den grymmaste av den grymma sorgen.
Vi miste dig. Rent fysiskt, kroppsligt finns du inte hos oss. Din Mamma och Pappa som älskade dig från första stund du gav ett livstecken i min mage. Tänk att kunna vara så älskad utan att ens ha mötts. Det är en speciell gåva att få känna den enorma kärlek till någon som växer från ett litet frö och blir efter 40 veckor en liten miniiatyr människa som vill säga hej och visa sitt leende för första gången. Sådan innerlig kärlek. En förälskelse utan dess like. Magnifikt. Ja, känslan kan beskrivas på många sätt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar