Det finns två ord som innebär mycket känslor i uppfyllelse och verklighet. Det ena belyser det starka och glada. Ordet som bara får ruset inom sig att explodera. Det ordet är LÄNGTAN. Det andra ordet visar tecken på fysisk smärta och ett kallt tomrum. Det ordet är SAKNAD. Man kan längta och man kan sakna. Jag delar dem båda lika mycket och delar dem alltid. Fysiska reflektioner blandas med psykiska, jämsides hand i hand. Men så är väl livets gång och mening för dem flesta människor. Glädje och sorg. Saknad och längtan.
Jag känner mig som ett ångande lok utan bromsar. Därpå bakomliggande vagnar med varannan last saknad och längtan. Lika många vagnar av varje men jag har vid det här laget tappat räkningen.
Jag känner saknad efter mycket. Saknaden efter modet, styrkan och glädjen. Saknad av min frånvarande far, din morfar. Saknad efter äventyr som aldrig blev av. Saknad av kontakten med de närmaste av vänner. Men saknaden när det gäller min vackra mamma är bland den största och framförallt saknaden av min efterlängtade dotter.
Vagnarna med längtan tuffar bara på. Dem innehåller längtan till det vackra, till kärleken, till styrkan och till glädjen igen. Längtan till ork och engagemang och givetvis längtan till en ljus framtid med många levande friska barn.
Här hemma är vi otåliga och går nyfiket längtande. Livet har format oss till att vara trötta, likgiltiga och tråkiga. Men däribland allt de nya, annorlunda, finns för oss en ivrig nyfiken tanke till vem den lilla därinne är. Vårt hopp just nu som lyfter oss några centimeter ovanför vattenytan. Hoppet och längtan som snabbt helt oanmält får för sig att byta riktning. Riktning till saknad. Det kommer förmodligen prägla oss genom hela vår framtida tillvaro. Just nu är saknaden och det vi missat betydligt starkare än någonsin och det gör ont att dela den med denna längtan. Det förtar varandra. Kanske både på gott och på ont.
"De vackraste sakerna i livet kan du varken se eller ta på. De finns i ditt hjärta"
Jag känner mig som ett ångande lok utan bromsar. Därpå bakomliggande vagnar med varannan last saknad och längtan. Lika många vagnar av varje men jag har vid det här laget tappat räkningen.
Jag känner saknad efter mycket. Saknaden efter modet, styrkan och glädjen. Saknad av min frånvarande far, din morfar. Saknad efter äventyr som aldrig blev av. Saknad av kontakten med de närmaste av vänner. Men saknaden när det gäller min vackra mamma är bland den största och framförallt saknaden av min efterlängtade dotter.
Vagnarna med längtan tuffar bara på. Dem innehåller längtan till det vackra, till kärleken, till styrkan och till glädjen igen. Längtan till ork och engagemang och givetvis längtan till en ljus framtid med många levande friska barn.
Här hemma är vi otåliga och går nyfiket längtande. Livet har format oss till att vara trötta, likgiltiga och tråkiga. Men däribland allt de nya, annorlunda, finns för oss en ivrig nyfiken tanke till vem den lilla därinne är. Vårt hopp just nu som lyfter oss några centimeter ovanför vattenytan. Hoppet och längtan som snabbt helt oanmält får för sig att byta riktning. Riktning till saknad. Det kommer förmodligen prägla oss genom hela vår framtida tillvaro. Just nu är saknaden och det vi missat betydligt starkare än någonsin och det gör ont att dela den med denna längtan. Det förtar varandra. Kanske både på gott och på ont.
"De vackraste sakerna i livet kan du varken se eller ta på. De finns i ditt hjärta"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar