En magnolia.

Jag planerar att göra vid vår trädgård så fort det bli varmare. Rensa bort det förra ägarnas minnen och plantera våra egna.

Jag har länge funderat på att plantera ett träd för Lykke på vår lilla tomt som ska påminna mig om henne och kunna känna doften av de vackra blommorna vid varje sommar. En magnolia. En vacker magnolia. Så ska det bli. Så fort tjälen har försvunnit i marken.

Vi är trötta. Trötta på det kalla och mörka. Sorgen blir påtagligt tyngre just nu när man är så läskigt trött. Mycket känns omöjligt och ingenting känns roligt att påbörja.

Jag kikar andras bloggar om förlorade barn och inser att vi är många. Åren går, livet fortlöper men saknaden består. Hos alla. Tomhet. Alltid en som saknas.

Vi har våra minnen. Och vi har bilderna på Lykke. Dem står för vad vi har förlorat. En liten flicka. Så oskyldig. Det ömmar här och där och jag minns fototillfället som om det var igår.

Många gånger får jag dåligt samvete när tiden mellan gångerna när förtvivlan och tårar blir för lång. Jag skulle förmodligen inte stå ut med mig själv om jag ständigt gick runt och ältade. Men då och då när jag kommer på mig själv att må skapligt bra och lyckan ler mot mig så kan jag falla in i det dåliga samvetets mörker. För att jag glömmer bort. För att jag faktiskt stundtals är lycklig. För att jag har gått vidare. Det är så befriande men samtidigt avskyvärt plågande på samma gång. Egentligen går jag nog ständigt runt med en liten ryggsäck dåligt samvete.

Jag längtar efter värmen och våren. Efter min magnolia. Min terapi och mitt lilla projekt.

Frusen mark.

Dagen innan resan till begravning av farfar Sven fick jag en stark vilja att lämna blommor på Lykkes grav. Vi skulle få tid efter över till att hälsa på henne.

I den kalla hårda temperatur skulle säkert inga blommor kunna överleva, det förstod jag ju men jag kände ändå att vi inte kunde komma tomhänta till vårt besök hos henne.

Jag satte mig i bilen, helt desperat på jakt efter en bukett. Väl inne i blomsterbutiken fick jag en blackout. Det svartnade för ögonen och jag grät hejdlöst. Känslor och en uppbyggd ångest som nu rann över. Där, sakta efter en stund kom det upp för mig var jag egentligen skulle köpa. En gravblomma. Att lägga vid min dotter. Det tog emot att betala min valda bukett samtidigt som jag kände mig tvungen att köpa den. Just den där buketten. Total sorg. Aldrig har det någon gång gjort så ont att köpa en bukett blommor förut. Blommor står för glädje och lycka. Och det var väl egentligen det mitt budskap till Lykke och vårt besök innebar.

Jag vet ärligt talat inte hur jag lyckades komma ut till bilen igen och inte heller hur jag kunde hitta vägen hem.

Väl hemma satte jag blomman i vatten och ställde innanför dörren. Vi fick ju inte glömma den när vi nästa morgon skulle åka hemifrån.

Vi fick fullkomligt skotta fram Lykkes och mammas viloplats. Snön täckte oss upp till knäna och den annars gröna lunden var nu vit av vinterns fall från himlen. När vi stod där och betraktade den röda bukett med rosor och ett ljus som brann bubblade ilskan i mig. En impuls att sparka ner vasen och slänga snön över ljuset, drog kraftigt över mig. Slå och skrika.

Varför står här?

Varför står frusna föräldrar på en frusen kyrkogård. Över en frusen urna. Varför finns där bara tystnad där ditt skratt skulle höras? Varför är det tomt där hela din person skulle fylla vår vardag?

En fruktansvärd sanning. En oförklarlig smärta.

Alltid tomhet efter dig mitt hjärta. Alltid tomhet. Alltid sug i magen efter saknad. Alltid är du saknad. Och innerligt älskad.

Leva livet.

I vanliga fall tänker vi aldrig tanken hela vägen ut:

Hur ska jag kunna leva om det skulle hända mina närmaste någonting? Om mitt barn skulle dö? Eller om min livskamrat eller syster dör?

Efter att ha läst och plöjt flertalet överlevandes väg tillbaka, tappra mod och styrka har jag insett att det går att leva vidare efter en förlust.

Det är svårt att vända sig mot livet igen efter en svår förlust. Hur går det att utsätta sig för glädje och sorg? Hur gör man för att välja livet trots allt. Hur mycket ska en människa behöva utstå? Vad är meningen med smärtan, lidandet, ondskan och det fruktansvärda?

Jag har varit rädd för att möta sorgen igen. En ny sorg. Jag har slagit ifrån mig alla hot. Av rädsla. Rädd för att sjunka genom jorden igen.

Jag tar små kliv framåt till att försona mig med rädslan till det jag fruktar mest. Döden. Små kliv som tar mig igenom de oförutsägbara. Jag kan inte gå och vänta på att det värsta ska inträffa som jag tidigare gjort. Livet kan nämligen avslutas idag, då jag är minst förberedd. Och med facit i hand så kan man aldrig förbereda sig. Aldrig. Kanske finns det en anledning till det.

Livet måste levas vidare, livet är framåt - även om det i stunden upplevs som ett hån. Men det finns ingen genväg. Jag har insett att det är bäst att hålla sig till sanningen, och vara med i verkligheten. Det har varit viktigt för min bearbetning och för framtiden. Naket och ärligt. Hela vägen.

Jag har kommit på det.

Det går aldrig över. Saknaden finns här men inte den akuta smärtan och sorgen som hindrade mig från att leva tidigare. Det är som att det har blivit lugnare. Jag har accepterat det faktum att vi förlorade vårt förstfödda barn. För mig och för alla som förlorat någon nära tror jag att det bara finns en väg genom sorgens mörka gömma och den leder framåt. Livet tränger sig på och livet ska levas.

Jag vågar släppa in tanken och lever på hoppet om att döden inte är slutet, utan bara en del av det eviga livet.

Jag måste börja leva fullt ut. Tiden nu är så ofattbart kort att det gäller att utnyttja livet. Jag kan inte spilla tid till att pausa, se tillbaka och älta. Jag har förstått det. Det är så lätt att missa så mycket av det verkliga och vackra. Varje dag är en fantastisk glädje att vakna till. Min Nike. Hon får mig att lysa av liv igen. Kanske är det hon som har gett mig livet tillbaka. Hon som gjorde att jag hittade mig själv igen.