Jag måste våga börja tro att det verkligen är sant. Det finns någon därinne som växer för varje dag. Börjar böka och förbereder för mindre plats att röra sig på. Ännu finns det utrymme men det spänner och magen ter sig i en ny form. En form som jag känner igen sedan tidigare. Jag har ju varit där förut. För ett år sedan var magen större och betydligt mer utspänd än nu. Då hade jag bara 8 veckor kvar räknade innan du skulle komma till världen min flicka.
I mitten på juli, sommaren 2008, bara några månader tidigare, hade jag kommit lika långt i min räkenskap och graviditet som jag i nutid just denna dag befinner mig i.
Allt är annorlunda denna gången. Omfånget visar att det kanske kan finnas någon mer innanför klänningen. Det både glädjer mig och oroar mig. Det är ju en tydlig bekräftelse samtidigt som jag inte vågar tillåta mig den sanna lyckan. Det går inte att dölja min lilla kula längre. Samma kula som efter att ha fött ett fullgånget barn ändrade sig och blev platt, utmärglad och insjunken är den åter igen här. Jag väntar vårt andra barn. Ett syskon. Ett lika älskat liv.
Jag har sagt det många gånger förut. Det känns som om jag och Kalle bara lurades. Sommaren 2008 berättade vi att vi väntade barn. Jag växte som alla gravida mammor gör, vi anpassade oss som alla föräldrar gör, vi pratade om framtiden på det sättet alla väntades mammor och pappor gör. Vi skulle ju få ett barn i vår familj.
I januari kom en liten flicka som ingen mer än vi två fick tillfälle att träffa. Det smärtar något oerhört i hjärtat att ingen av våra nära och kära fick träffa dig, röra dig, vår lilla nyfödda flicka. Vi endast meddelade alla om vår stora tragedi och vår förlust i stundens hetta och sedan var det över. Rent kroppsligt gick jag tillbaka till mitt gamla jag, som jag såg ut innan jag blev gravid. Nu i efterhand känns det ibland som vi hittade på allting. Hela storyn från början till slut. Eftersom ingen fick träffa vårt väntade barn så upplever jag denna tid på 9 månader som om ingenting hänt. Jag pratar om mig själv i tredje person. Vi bara lurades. Det var ett planerat otäckt trolleri.
Därför känns denna graviditet inte helt angenäm. Vi har inga bra referenser-paralleller att knyta an till så därför är det väldigt svårt att inse och tro på att denna graviditet och förlossning kommer att gå bra. Kan vi någonsin komma hem med ett levande barn. Det är svårt att tänka tanken. Det är synd. Synd att inte kunna glädjas åt den växande kulan på samma sätt som alla andra havande mammor. Jag avundas dem.
Detta är mina tankar och funderingar. Min berg och dalbana sorg, lycka, saknad och kärlek.
Sorgen och lyckan går hand i hand.
I mitten på juli, sommaren 2008, bara några månader tidigare, hade jag kommit lika långt i min räkenskap och graviditet som jag i nutid just denna dag befinner mig i.
Allt är annorlunda denna gången. Omfånget visar att det kanske kan finnas någon mer innanför klänningen. Det både glädjer mig och oroar mig. Det är ju en tydlig bekräftelse samtidigt som jag inte vågar tillåta mig den sanna lyckan. Det går inte att dölja min lilla kula längre. Samma kula som efter att ha fött ett fullgånget barn ändrade sig och blev platt, utmärglad och insjunken är den åter igen här. Jag väntar vårt andra barn. Ett syskon. Ett lika älskat liv.
Jag har sagt det många gånger förut. Det känns som om jag och Kalle bara lurades. Sommaren 2008 berättade vi att vi väntade barn. Jag växte som alla gravida mammor gör, vi anpassade oss som alla föräldrar gör, vi pratade om framtiden på det sättet alla väntades mammor och pappor gör. Vi skulle ju få ett barn i vår familj.
I januari kom en liten flicka som ingen mer än vi två fick tillfälle att träffa. Det smärtar något oerhört i hjärtat att ingen av våra nära och kära fick träffa dig, röra dig, vår lilla nyfödda flicka. Vi endast meddelade alla om vår stora tragedi och vår förlust i stundens hetta och sedan var det över. Rent kroppsligt gick jag tillbaka till mitt gamla jag, som jag såg ut innan jag blev gravid. Nu i efterhand känns det ibland som vi hittade på allting. Hela storyn från början till slut. Eftersom ingen fick träffa vårt väntade barn så upplever jag denna tid på 9 månader som om ingenting hänt. Jag pratar om mig själv i tredje person. Vi bara lurades. Det var ett planerat otäckt trolleri.
Därför känns denna graviditet inte helt angenäm. Vi har inga bra referenser-paralleller att knyta an till så därför är det väldigt svårt att inse och tro på att denna graviditet och förlossning kommer att gå bra. Kan vi någonsin komma hem med ett levande barn. Det är svårt att tänka tanken. Det är synd. Synd att inte kunna glädjas åt den växande kulan på samma sätt som alla andra havande mammor. Jag avundas dem.
Detta är mina tankar och funderingar. Min berg och dalbana sorg, lycka, saknad och kärlek.
Sorgen och lyckan går hand i hand.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar