Det är så befriande att träffa andra föräldrar som också har förlorat ett barn. Att få sätta ord på det hemska utan att någon dömer, att lyssna och känna igen sig, att hitta skrattet mitt i tragedin, att bli förstådd bara genom en blick, att få en näsduk när tårarna sprutar, att få en famn att gömma sig i, att ta en kopp kaffe tillsammans, att få vara tyst, att bli sedd, att bli hörd, att få vara sig själv, att få tömma ryggsäcken, att spy all galla, att känna sig välkommen.
Att ge liv åt Lykke.
För snart ett år sedan anmälde jag oss åt spädbarnsfondens samtalsgrupp för föräldrar som förlorat barn. Vi är medlemmar i spädbarnsfonden vilken är en ideell förening, vilket innebär att vi får möjligheten att gå på intressanta föreläsningar som rör sjukvård, förluster, minnesstunder och konserter. Det känns egentligen inte alls bra att vara medlem där. Vara en av dem som också förlorat ett barn. Men det är är min verklighet hur gärna jag försöker förtränga dåliga minnen och bitterheten som hör till den.
Solvändan sitter tryggt på min vinterjacka. Solvändan som står för forskning till för tidig spädbarnsdöd. Visst är det ett ofattbart ord. Spädbarnsdöd. Det är ett ord som tyvärr är vardagsmat för oss här hemma och som vi delar med så många andra stackars föräldrar där ibland oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar