Ännu en morgon i den ensamma tystnaden. Just pratat med Jennie i telefon och det kändes skönt. Hon är lättsam och verkar förstå att livet är rätt bra trist många gånger. Jag tycker så fruktansvärt synd om er. Ja vad ska man säga. Det kommer ju ingenting gott ur det här. Eventuellt har jag blivit lite mer skärpt som människa. Vågar stampa ner foten och styr bort vänner eller obehöriga som inte har förståelse eller empati.
Framför mig har jag dig i en svart fotoram. Sovandes och stilla. Tänk istället om jag hade dig hos mig sovandes men med små tysta andetag. Det gör ont i hjärtat,. Känns som det starka, bultande hjärtat inte får luft. Som om det skippar efter andan. Den längtan jag hade efter dig har växt enormt på bara några veckor. Och vad fick vi behålla av dig. Korten och handavtrycken och den lilla hårkaluffsen som barnmorskan Yvonne lyckades klippa av dig i nacken. Personbanden som både jag och du fick likadana. Det lilla till dig och det större som jag så stolt inte ville plocka av mig. Nu har jag tryckt fast de i varandra så vi alltid hör ihop. Jag har nästan glömt hur du luktade. Lite kall i pannan men den mjukast hud man kan tänka sig. Jag blir så ledsen.
I förra veckan var jag hos Margareta, kuratorn igen. Det går inget vidare faktiskt. Det känns som jag står stilla i min utveckling. Var gör jag för fel? Eller går det bara lite trögt för mig att förstå vad som har hänt. Jag är så orkeslös och likgiltig. Ingen annan än din Pappa får mig att känna mig trygg och orka dra på mungiporna uppåt. Han ger mig hopp och styrka och ny energi när den runnit ut och går på sparlåga. Margareta hade på förslag att vi kanske skulle gå upp till avdelning 63 och känna på hur det känns. Jag känner ju fortfarande så stark ångest och en knytnäve i magen när jag närmar mig sjukhuset. Det går en kall kår genom hela mig när jag ibland är uppe på hammarbybacken och känner utsikten. Att titta bortåt söder får mig att må illa. Ser flygeln som går ut från förlossningen och det lilla fönster från det lilla rummet där vi låg. Du och jag ensam. Pappa kom på kvällarna.
Jag vet inte hur jag vill göra angående besöket på avdelning 63. Plågsamt. Jag har inget att säga dem sköterskor som jobbar där eller vill i dagsläget inte komma nära rummet där vi låg. Där du föddes och försvann i samma stund. Det river upp…
Framför mig har jag dig i en svart fotoram. Sovandes och stilla. Tänk istället om jag hade dig hos mig sovandes men med små tysta andetag. Det gör ont i hjärtat,. Känns som det starka, bultande hjärtat inte får luft. Som om det skippar efter andan. Den längtan jag hade efter dig har växt enormt på bara några veckor. Och vad fick vi behålla av dig. Korten och handavtrycken och den lilla hårkaluffsen som barnmorskan Yvonne lyckades klippa av dig i nacken. Personbanden som både jag och du fick likadana. Det lilla till dig och det större som jag så stolt inte ville plocka av mig. Nu har jag tryckt fast de i varandra så vi alltid hör ihop. Jag har nästan glömt hur du luktade. Lite kall i pannan men den mjukast hud man kan tänka sig. Jag blir så ledsen.
I förra veckan var jag hos Margareta, kuratorn igen. Det går inget vidare faktiskt. Det känns som jag står stilla i min utveckling. Var gör jag för fel? Eller går det bara lite trögt för mig att förstå vad som har hänt. Jag är så orkeslös och likgiltig. Ingen annan än din Pappa får mig att känna mig trygg och orka dra på mungiporna uppåt. Han ger mig hopp och styrka och ny energi när den runnit ut och går på sparlåga. Margareta hade på förslag att vi kanske skulle gå upp till avdelning 63 och känna på hur det känns. Jag känner ju fortfarande så stark ångest och en knytnäve i magen när jag närmar mig sjukhuset. Det går en kall kår genom hela mig när jag ibland är uppe på hammarbybacken och känner utsikten. Att titta bortåt söder får mig att må illa. Ser flygeln som går ut från förlossningen och det lilla fönster från det lilla rummet där vi låg. Du och jag ensam. Pappa kom på kvällarna.
Jag vet inte hur jag vill göra angående besöket på avdelning 63. Plågsamt. Jag har inget att säga dem sköterskor som jobbar där eller vill i dagsläget inte komma nära rummet där vi låg. Där du föddes och försvann i samma stund. Det river upp…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar