Jag känner givetvis lycka för två av mina närmaste vänner. Deras väntan och oro är över. De födde i dagarna varsin välskapt pojke. Det betyder liv och andning. De små späda efterlängtade pojkarna överlämnades strax efter förlossningen till deras mamma och pappa. Trygga och älskade från första stund. Det kommer glädjetårar som blandas med tårar av avundsjuka till dem.
Jag vet så exakt hur allting går till vid en förlossning men trots det kan jag inte komma ihåg den lyckan när allt var över. Kanske för att den stundade lyckan övergick på ett ögonblick till total sorg. Jag minns bara det mest traumatiska och det lockar fram ett virrvarv av minnen.
För mig är förlossning förankrat med smärta och död. Det resulterar i sorg. Jag kan inte se mig själv att jag skulle orka gå igenom en traumatisk upplevelse igen. För mig kommer nästa tillfälle bli en kamp om att orka överleva den stunden efteråt. Att föda är INGENTING. Jag klarar det. Det är inte det jag är rädd för. Det är sekunderna efteråt. Ska jag räkna med liv eller ska jag ställa in mig på att ännu en gång behöva åka hem med en tom famn?
Jag fick små meddelande om att bebisarna hade anlänt. Allt hade gått bra och alla var glada.
Självklart är jag också glad men det blandas samtidigt med så mycket smärta. Jag är så trasig och ledsen inuti och avundsjukan gör mig totalt uppriven. Varför gick det inte bra för oss när det gör det för alla andra?
Jag räknar inte med att någon ska kunna förstå vad vi gick igenom på BB för nästan 9 månader sedan. Det är bara väldigt orättvist att ensam bland sina vänner behöva stå ut med denna fruktansvärda tortyr som vi måste igenom. Vänner som föder friska levande barn, det är klart att det för oss framkallar både glädje och sorg. Det är bara väldigt ledsamt att inte kunna dela dessa innersta tankar med så många av dem.
Vi fick också vår flicka men i det meddelandet som alla läste stod det allt annat än att det hade gått bra. Vår flicka blev istället en ängel framför att leva med oss här på jorden. Vi placerades i det fack som man bara idag hör talas om. Det facket som kallas änglaföräldrar. Det blev vår stämpel och det kommer att prägla hela vårt framtida liv.
Jag är så fruktansvärt avundsjuk. Jag säger det högt och tydligt och jag står för det. Jag vet inte hur det är ta hand om riktigt små barn, det har jag ingen erfarenhet av men att vara där de nyblivna mammorna är just nu - med ett litet nyfött knytte som är alldeles varm av närheten och luktar barn, DÄR vill jag också vara. Det är ju denna lilla stund som jag just gick miste om.
Jag vill beklaga mig för min frånvaro. Jag stänger in mig in mitt skal där jag finner livet lite mer kontrollerande och hanterbart här på insidan. Jag är fullt medveten om det. Jag vill så ogärna tugga det smaklösa tuggummit längre. Jag vill kunna krypa ut lite stabil och vara nyfiken på vad livet har att bjuda på. Men jag behöver hjälp från utsidan.
Jag vet så exakt hur allting går till vid en förlossning men trots det kan jag inte komma ihåg den lyckan när allt var över. Kanske för att den stundade lyckan övergick på ett ögonblick till total sorg. Jag minns bara det mest traumatiska och det lockar fram ett virrvarv av minnen.
För mig är förlossning förankrat med smärta och död. Det resulterar i sorg. Jag kan inte se mig själv att jag skulle orka gå igenom en traumatisk upplevelse igen. För mig kommer nästa tillfälle bli en kamp om att orka överleva den stunden efteråt. Att föda är INGENTING. Jag klarar det. Det är inte det jag är rädd för. Det är sekunderna efteråt. Ska jag räkna med liv eller ska jag ställa in mig på att ännu en gång behöva åka hem med en tom famn?
Jag fick små meddelande om att bebisarna hade anlänt. Allt hade gått bra och alla var glada.
Självklart är jag också glad men det blandas samtidigt med så mycket smärta. Jag är så trasig och ledsen inuti och avundsjukan gör mig totalt uppriven. Varför gick det inte bra för oss när det gör det för alla andra?
Jag räknar inte med att någon ska kunna förstå vad vi gick igenom på BB för nästan 9 månader sedan. Det är bara väldigt orättvist att ensam bland sina vänner behöva stå ut med denna fruktansvärda tortyr som vi måste igenom. Vänner som föder friska levande barn, det är klart att det för oss framkallar både glädje och sorg. Det är bara väldigt ledsamt att inte kunna dela dessa innersta tankar med så många av dem.
Vi fick också vår flicka men i det meddelandet som alla läste stod det allt annat än att det hade gått bra. Vår flicka blev istället en ängel framför att leva med oss här på jorden. Vi placerades i det fack som man bara idag hör talas om. Det facket som kallas änglaföräldrar. Det blev vår stämpel och det kommer att prägla hela vårt framtida liv.
Jag är så fruktansvärt avundsjuk. Jag säger det högt och tydligt och jag står för det. Jag vet inte hur det är ta hand om riktigt små barn, det har jag ingen erfarenhet av men att vara där de nyblivna mammorna är just nu - med ett litet nyfött knytte som är alldeles varm av närheten och luktar barn, DÄR vill jag också vara. Det är ju denna lilla stund som jag just gick miste om.
Jag vill beklaga mig för min frånvaro. Jag stänger in mig in mitt skal där jag finner livet lite mer kontrollerande och hanterbart här på insidan. Jag är fullt medveten om det. Jag vill så ogärna tugga det smaklösa tuggummit längre. Jag vill kunna krypa ut lite stabil och vara nyfiken på vad livet har att bjuda på. Men jag behöver hjälp från utsidan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar