Hjärtat rusar och värker.

Det går några timmar emellan från den förhöjda pulsen till den efterföljande. Den påminns som en plågande rampfeber med en tryckande smärta över bröstet. Det är skrämmande rädsla när den kommer mitt i natten och väcker som av ett spöke som talar om att döden är väntandes i hallen. Jag fruktar det värsta och jag är övertygad om en kommande infarkt. Det uppenbara svaret är ångest och det stressar igång den röda larmsignalen. Mitt lilla hjärta skriker efter frid och återhämtning men alla dessa tankar kring graviditeten och alla tidigare händelser det gångna året väcker hjärtat till panik och känner sig vilset. Vi synkar inte alls. Det råder ingen symbios. Jag vill inte genomlida det kommande med denna tryckande värk över bröstet som tynger mig oavbrutet. Jag vill inte, jag kommer inte att orka. Jag kan nästan känna att denna tid är värre än den föregående. Jag vet faktiskt inte om jag vill genomföra det. Hjärtat meddelar mig med tydliga kommando både ja och nej, och jag känner mig gillrad i en fälla.