Jag hade ett samtal med min fina underbara syster.
Hon frågar som alltid hur jag mår men idag gjorde hon frågan extra uppmärksam. Det är i dagarna ett år sedan min efterlängtade flicka föddes och lämnade oss i förtvivlan och mörker. Vi grät och ingen av oss kunde hejda sig. Luften tog slut och jag kunde liksom min syster känna den starka känslan av smärta komma tillbaka. Efter samtalet med henne fick jag inte stopp på tårarna.
Jag är så ledsen idag.
I dag för ett år sedan fick jag känslan av att det inte var många dagar kvar tills vi skulle träffas. Hon och vi. Så rätt jag hade men så fel allting blev. Jag är totalt förtvivlad idag. Jag är tom på energi och god vilja. Tacksam hit och tacksam dit...
Idag är jag inte ens tacksam. Jag känner mig utplånad och radiostyrd. Jag orkar inte ta emot några intellektuellt sagda uppmuntringar som att allt blir bättre. Idag vill jag bara gråta. Jag behöver det. Det var skönt att syster min öppnade den dörren idag. Tack, vi behövde gråta båda två. Jag älskar dig.
Över de dagarna som väntar framöver hänger det ett stort tungt moln. Jag måste bara genomlida dessa dagarna. Jag har inget val. Det är så oerhört mycket smärta förknippat med mitt barns födelse. Den dagen som borde varit den lyckligaste dagen blev den absolut mörkaste för all min framtid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar