Ny vecka.

Efter våra beräkningar så väntas bebisen i magen komma vecka 21 på detta år som är 2010. Detta är den tredje veckan på det nya året och nedräkningen blir lite lättare att hålla reda på.

Magen börjar bli riktigt rund men fortfarande står vågen och vikten stilla. Jag har ändrat mina 48 till 52 sedan i augusti men fortfarande tycker jag att det är alldeles för lite. Men det är väl jag. Min kropp fungerar så. Jag kan inget annat göra för att påverka den. Den mår som den gör och jag kan inte stressa den till att må annorlunda. Den sköter sig själv helt enkelt.

Igår tog vi ett första kort på magen. Vi bestämde att vi ville ta några enstaka kort framöver för att se den kommande förändringen. Alla bilder på Lykke i magen raderades från en kraschad hårdisk för 9 månader sedan. Det betydde förlust av bilder som varit bevis på att hon faktiskt vilade i mammas mage. Det gör ont när jag tänker tanken på att jag aldrig mer kommer att se dem bilderna.

Bebisen rör sig mycket. Flera gånger om dagen gör den mig uppmärksammad om sin livlighet. Det är tryggt att känna rörelser. Rörelser som ger indikation om livet som väntar på snart ska börja.

Jag hade en bonuscheck på Polarn och Pyret på några kronor som jag samlat under året -08 till-09, att utnyttja. Vi har mycket vänner som just fått barn och visst hade jag kunnat köpa några små strumpor eller en liten mössa som present. Igår gjorde jag ett besök i butiken och kikade vad som fanns. Jag hittade massor av fina små underbara kläder till nyfödda. Det kändes lite skumt att gå in där och titta. Förra gången jag lämnade butiken året tidigare hade jag inhandlat något nytt till mitt första efterlängtade barn. Då i hopp om att snart få använda det jag handlat eftersom förlossningen med stormsteg närmade sig.

Jag gned länge på tanken till att göra en repris. Jag fick se en liten body som jag bara ville köpa till mig själv. Till mitt nuvarande barn i magen. Varför skulle jag köpa någonting till någon annans bebis utom min egen? Jag kände en viss oro men efter viss betänketid så gjorde jag ändå det som kändes rätt just då.

Det var stort det jag gjorde idag. Stort för att jag äntligen kan känna ett visst hopp om att denna graviditet och förlossning kommer att gå bra. Jag försöker intala mig själv det varje dag även om det är svårt många gånger.

Jag blev lite stolt över mitt mod och kunde känna efter Kalles förtjusning att beslutet idag i butiken var det enda rätta.

Varje vecka som går lämnar jag tiden bakom mig efter förlust och sorgsna minnen och varje vecka som går kommer vi det efterlängtade mötet med lillasyster lite närmare. Det är mycket känslor och jag brottas dagligen med denna konflikt vilket är ofrånkomligt.