Tidsfördriv.

Det svävar så mycket besvikelse och psykisk smärta framför ögonen som ständigt gör sig påmind. Varje dag, varje timma kommer en tanke OM eller VARFÖR men också HUR. Allt jag åstadkommer och tar mig för ser jag som ett enda lägligt tidsfördriv. För att få bort ångesten och mitt sköra humör för en stund. Känna mig upprymd och fokuserad på någonting annat som får tiden att gå fortare.

Tid.
Det talas alltid om tid. Sedan NÄR blev det egentligen viktigt att bry sig om tid. Vad kännetecknar tid när man inte ens uppskattar det. Tiden läker alla sår, sägs det. Finns det forskning på det?
Det är inte tiden som läker skadan, det är vad vi gör med skadan, hur vi sköter om den. Det är det som räknas och det som ligger till grund för om vi kan bli läkta. Vi kan mildra smärtan genom att lära oss att hantera den. Vi kan bearbeta plågor och göra dem till starka sköldar, men att tro att tiden ska läka alla sår visar bara tecken på okunskap och rädsla för att våga leva med den nya vardagen.
Tid för mig är kluvet och många gånger oväsentligt. Bara viktig i den aspekten att hitta ett tidsfördriv, då jag får släppa lite på det tunga trycket över bröstet. Tiden efter en skada ter sig som att forma om och i vissa fall göra någon återställd. Jag får nog räkna med bli omformad i en ny gestalt som ett trasigt hjärta med kronisk värk som inte tiden kan mäktar med att läka.
Jag sågar härmed begreppet tid. Jag önskar fler hade gjort som jag och levt för dagen idag.