Försäkringskassan skickade i förra månaden ut en kallelse där jag skulle infinna mig på plats som idag klockan 13. Inför mötet med handläggaren skulle jag fundera på vissa frågor gällande hur arbetsför jag ansåg mig vara. Puh...
I över en halvtimma satt jag och väntade men ingen handläggare dök upp. Lämnade ett telesvar där jag tydligt var ganska uppretad och bad henne kontakta mig. Det var en stor kraftansträngning att ta sig dit och sitta bland alla dessa miserabla människor på försäkringskassan. De var jag och dem. Utsatta för livets helvete. En blandad skara människor som alla hade sin egen historia bakom sig. Man känner sig ganska utelämnad även där. Var hade jag där och göra? Hävda min sjukrätt och ersättning eller bara visa upp min lilla späda kropp och brustna hjärta och vara ett levande bevis på att man orkar ta mig ur sängen? Istället cyklade jag hem i det lilla regnet som kom från himlen. Kanske var min flickas tårar som ville visa sig på mammas blå jacka.
Angelika Berg, överläkare på avdelning 63 ringde mig och berättade att provsvaren kommit i hennes hand. Ville vi att hon skulle skicka dessa eller ville vi boka ett möte med henne? Skulle vi sitta där, pappa och jag och tillsammans försöka tyda dessa fackspråk och den djungel av text och lyckas få klarhet i vad som egentligen hände? Nej tack.. Bad henne skicka en tid till oss där vi tillsammans med henne kunde gå igenom denna läskiga rapport. Finns det verkligen ett rimligt svar på vad som hände och om ifall vi inte får ett ordentligt svar, kan jag då acceptera denna förlust? Det är klart vi vill ha ett svar men samtidigt känns det jobbigt att kanske behöva höra sanningen. Tänk om det var något fel på henne redan innan denna fruktansvärda händelse inträffade. Hjärtfel eller någon bedrövlig historia?
I över en halvtimma satt jag och väntade men ingen handläggare dök upp. Lämnade ett telesvar där jag tydligt var ganska uppretad och bad henne kontakta mig. Det var en stor kraftansträngning att ta sig dit och sitta bland alla dessa miserabla människor på försäkringskassan. De var jag och dem. Utsatta för livets helvete. En blandad skara människor som alla hade sin egen historia bakom sig. Man känner sig ganska utelämnad även där. Var hade jag där och göra? Hävda min sjukrätt och ersättning eller bara visa upp min lilla späda kropp och brustna hjärta och vara ett levande bevis på att man orkar ta mig ur sängen? Istället cyklade jag hem i det lilla regnet som kom från himlen. Kanske var min flickas tårar som ville visa sig på mammas blå jacka.
Angelika Berg, överläkare på avdelning 63 ringde mig och berättade att provsvaren kommit i hennes hand. Ville vi att hon skulle skicka dessa eller ville vi boka ett möte med henne? Skulle vi sitta där, pappa och jag och tillsammans försöka tyda dessa fackspråk och den djungel av text och lyckas få klarhet i vad som egentligen hände? Nej tack.. Bad henne skicka en tid till oss där vi tillsammans med henne kunde gå igenom denna läskiga rapport. Finns det verkligen ett rimligt svar på vad som hände och om ifall vi inte får ett ordentligt svar, kan jag då acceptera denna förlust? Det är klart vi vill ha ett svar men samtidigt känns det jobbigt att kanske behöva höra sanningen. Tänk om det var något fel på henne redan innan denna fruktansvärda händelse inträffade. Hjärtfel eller någon bedrövlig historia?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar