Vit lögn.

Jag förnekade och gjorde en lång historia kort. Eller rättare sagt, jag gjorde det enkelt för mig. Just då, idag. Det kändes inte rätt att förtälja sanningen och jag var framförallt inte på det humöret. Ibland svarar jag blankt nej, och därmed slutar samtalet. Ibland förnekar jag. Som idag. Lite ångest men det kändes inte motiverat att svara ärligt. Ibland fungerar en vit lögn även om den känns motsägelsefull.

Jag tog med mig lillasyster i på vår nya vårdcentral Granen.

Jag lämnade hjärtligt över min fina lilla flicka till den kvinnliga sköterskan som öppet tog emot henne i sina armar. Hon blev lugn och därmed också jag. Samtidigt kunde jag sätta mig för ner i stolen för blodprovet och provtagningen. Den manliga sköterskan däremot frågade om min flicka var min första. Som vanligt knöt det sig på de allra flesta ställen inuti min sargade lilla kropp. Vad ska man svara? Ja eller nej. Ska man svara sanning eller lögn. Det är svårt. Ett kort möte som bidrar till starka frågor. Och starka frågor kräver stundtals ärliga svar. Inte idag. Mötet idag var kort och jag och Nike ville snabbt därifrån. Jag bedövade mina ord illa kvickt med ett annat samtalsämne och strax därefter var vi utanför dörren igen. Jag ansåg nog att min förnekan var befogad. Idag var det inte läge för sanningen. Jag orkade inte berätta och jag ville inte att de skulle få veta den heller. Ibland tar jag det enkla vägen. Det underlättar.

Mötet på Bvc gick fint. Nike går upp bra i vikt och ökar för varje vecka som går. Hon är sex veckor nu. Lilla fina tjej. Hormonplitor pryder hennes små mjuka kinder och jag bara iakttar. Tittar och skådar hennes lilla ansikte. Näsan, öronen, munnen och de pigga små ögonen. Hon fixerar fint med blicken och kan följa glada föremål från höger till vänster. Hon visar framsteg och idag fick jag ett mysigt leende. Det gick rakt in i mammahjärtat och jag kände hur min värme och kärlek ångade ur hudens alla porer. Hon visar styrka i nacken och benen och ger tydliga signaler när något är inte känns bra. Hon kommunicerar och tar till med nya små ljud och läten. Samtidigt som hon kan skrika sig hes när hon vill äta eller bara bli buren.

Hon behöver oss och vi behöver henne. Vi ger och vi tar. Det är äkta, villkorslös och ovärderlig kärlek.

Systra min.

Som hon har väntat. Min underbara syster har som ett litet barn på julafton ivrigt väntat på att träffa oss. Framförallt att möta sin nyss födda systerdotter. Det var kärlek. Det fanns redan en rotad kärlek som brunnit sedan dagen då jag berättade om graviditeten. Jag var då i vecka 5. Hon var den första som fick veta nyheten. Och som hon har väntat.

Nu dök det upp ett tillfälle som hon tog i akt. Oscar var hennes sällskap och fick följa med hela vägen till Malmö. Han blev däremot vid vårt möte i trapphuset lite blyg för oss som ivrigt stod och hoppade efter en efterlängtad kram. Han var ju givetvis spänd på att se vem som kommit ut till vår värld och verklighet från att ha legat i min mage. Det tar lite tid att förstå för en treåring. Det lossnade till slut och då kröp den galna busungen fram ur sitt skal.

Kalle for till Marstrand och istället kom mina två favoriter från Göteborg och hälsade på oss. De stannade över natten. Ett vakade öga och öra för att hjälpa till om nöden skulle inträffa.

Det var skönt att ha dem här. Skönt att veta att de låg i rummet intill. Bara vetskapen om att inte vara helt ensamma gjorde mig trygg. Oscar var nyfiken och underbara syster tog hjärtligt emot en liten flicka i sin famn. En sovandes och väldig trygg flicka hos sin moster. Det var kärlek. Vilken fröjd för lilla ögat.

Hjärtan.

Det slår mig varannan timma.

Tacksamheten. Fina tacksamhet. Och kärleken. Kärleken till mitt nyfödda barn. Vår lilla flicka är idag 11 dagar. Det är stort. Samtidigt som jag helst av allt vill att denna stundande förälskelse ska bestå så vill jag även skynda iväg till hon blir något större. Än är hon en liten kattunge, som sover och äter. Tittar lite skonsamt och försiktigt med sina små mörka ögon. Lyssnar och grimaserar. Blundar igen och somnar. Vi myser mycket. Hon lämnas inte ensam ens för några minuter. Värmen mot bröstet, hud mot hud gör både henne och oss tillfredsställda. Vi börjar lära känna varandra men ännu är det långt kvar tills vi hittar våra rutiner. Det får ta sin tid. Jag har all tid i världen. Jag har inte bråttom. Jag är bara tacksam att jag äntligen får uppleva det som jag missat.

För exakt ett år sedan var vi på väg till Växjö från Stockholm. Den bilfärden som blev den tyngsta och värsta av dem alla. Någonsin. Vi var på väg till en planerad urnsättning. Vår flicka Lykke skulle få frid och vila. Kristi himmelsfärd. 22 maj. Just då var det svart och tomt. Barntomt. Ingen pågående graviditet och vetskapen om att få ha Nike, lillasyster, hos oss ett år senare var ingenting som ens gick att tänka på då. Just då var det svart. Bäcksvart...

Idag får jag möjligheten att älska och få bekräftelse. Idag har jag ett barn som ammar mitt bröst och som möter min blick. Det värker i hjärtat av kärlek för att jag kan ge henne det. Ge Nike mitt stora hjärta av värme som fanns där även för hennes syster. Nu blir det dubbelt upp.

Låt mig få vara hönsig. Jag har så mycket att ta igen. Alla dessa stunder med mitt första barn som lämnade mig när jag var som mest redo.

Jag funderade just innan Nike tittade ut. Om jag verkligen redo för det här. Att bli mamma. Och jag har kommit fram till att jag var mer än redo. Tänk vad man kan offra för ett nytt litet liv. Sömn, måltider och framförallt sig själv.

Ja, Jag kommer att bli årets hönsmamma, men det är det värt. Låt mig få vara det!

Mina hjärtan...

Att växa genom möten.

Det är mycket här i livet som jag skulle kunna leva utan. Men det finns även mycket som berikar mig med kvalitet och nytta. Jag syftar på möten.

Under detta år i mörker har jag blivit tvingad att sätta mig in i olika sammanhang som annars aldrig skulle bli av. Jag har gjort val, mest medvetna sådana, som tvingat blotta mitt inre men där jag också fått bara vara jag. Utan känslor och frågor. Jag har träffat människor som jag aldrig hade träffat annars. Nya kontakter som gynnat till lärorika möten. Jag kan verkligen känna att möten med nya människor får mig att växa och utvecklas. Jag super in nya intryck och delar med mig av erfarenheter.

Jag har lärt känna C, genom de studier jag hoppade på förra våren. En underbar människa. Hon är tjugo år äldre än vad jag är men det bekommer mig inte. Det är det som är tjusningen. Det finns ett samspel mellan oss som är underbart. Jag är glad att vi fick så fin kontakt. Trots att vi knappt känner varandra så finns det en nyfikenhet till att fortsätta våra stunder. En del människor lämnar speciella avtryck i ens liv på bara sekunden. En del människor stannar kvar länge i minnet medan andra försvinner ögonblickligen. Min nyfunna vän är speciell på många sätt. Hade jag inte hamnat där jag är idag hade aldrig våra vägar korsats. Det är en underlig tanke.

Vissa relationer dör ut för att man växer åt olika håll, man har förbrukat sin energi till varandra. Då kan man lika gärna klippa banden och gå åt var sitt håll. Men genom nya möten finner man andra spännande kontakter som berikar och tillför ny energi och man orkar ge allt igen. Så är det. Man växer genom möten.

Älskade Oscar.

Jag hade ett långt samtal med min syster tidigare idag. Jag tror inte vi har missat att höra av varandra en dag sedan..., ja när..., minnes tider. Vi har är speciell relation. Det har framför allt blivit det. Trots vår ålderskillnad på nästan åtta år finns det inget hinder mellan oss. Vi har delat sorg och glädje förut. Det har blivit ett starkt band som drar lika starkt åt båda håll. Det berikar mig att ha henne så nära inpå mitt hjärta. Jag önskar vi kommer ses oftare nu när vi äntligen flyttar dem närmare.

Just innan middagen här hemma igår ringde hon upp igen. Men det var någon annan som ville prata med mig. Någon som jag aldrig velat tidigare. Han är tre och ett halv år och han är min systerson. Jag är hans moster, gudmor och en stor beundrare. Han är mitt yrväder som lyser med sitt lika röda hår. Oscar.

Det har varit svårt att få honom prata i telefon ännu. Han har inte direkt varit intresserad, mest kanske för att det känns konstigt att prata med en röst som man inte ser ansiktet på. Så sant och helt rätt.

I går kväll ville han säga något. Han hade berättat för sin mamma om hans kalsonger. Han hade fått dem av sin kompis som han mötte på stranden. Det hela handlade om att det var ju jag som hade köpt de där kalsongerna och i ett svagt minne hade han kommit på att vi lekte på stranden i somras. Det var den kopplingen han hade gjorde. Min syster talar dagligen om mig och Kalle och var vi bor och visar bilder. Men det just denna samhörighet framkallade denna historia. Kalsongerna med racerbilarna fick han på sin födelsedag av just mig, och tydligen sedan den dagen varit själaglad för dessa. Underbara unge. Nu ringde han och ville säga tack ännu en gång. Dessutom hade vi några fler meningar. Jag skulle få ligga i hans säng när vi kommer och hälsar på i påsk. Nu kan han förstå och till och med nästan föra ett samtal via telefon. Det samtalet gjorde mig oerhört varm i hjärtat. Hans späda lilla pojkröst i örat förgyllde min kväll och jag la på luren med ett gott leende.

Vi ses snart, i påsk närmare bestämt, pojken min. Jag längtar så det gör ont.

Packa bohaget, nu drar vi till Skåne!

Det var svårt att hålla tillbaka skrattet och fnittret av det positiva beskedet pappa Kalle kom hem med igår. Det gav eufori och en smak av att vara berusad. Vi ska flytta. På riktigt. Inte bara i tanken och drömmarna.

Var tar vi vägen? Kalle har fått jobbet i Malmö och det innebär flytt med kort varsel. Det blev fortare än vad vi hade tänkt oss, men vad tjänar det på att vänta. Det finns ingenting att vänta på. Nu, äntligen kommer jag träffa mina älskade och saknade syskonbarn och min underbara syster lite mer regelbundet. Det ska verkligen bli underbart.

Jag fick en kallelse hemskickad idag. Från SÖS. Tiden för ett planerat kejsarsnitt och datum. Det åsamkar en känsla i magen. Oro. Jag känner hjärtklappning. Inte för ingreppet, men för datumet och mötet. Att ha bokat en tid och dag när mötet ska äga rum framkallar blodheta nerver. Jag är rädd. Rädd för att förlora fotfästet och falla på mållinjen ännu en gång.

Soligt.

På vägen hem. Oväntat och så plötsligt. Jag kunde komma på mig själv att jag sjöng med till musiken jag hade i hörlurarna. Det var längesedan jag kunde lyssna till musik på det här sättet. Väldigt längesedan. Jag har inte kunnat slappna av utan mest blivit stressad av ljud i allmänhet. Inte ens mina favoriter har fått fäste. Tänk vad sorgen kan ta överhanden. När man inte ens kan njuta av att lyssna till musik som man egentligen gillar. Då är det riktigt illa.

Idag på hemfärden fick jag äntligen till det. Jag kunde känna en mysig känsla i kroppen där jag plumsade i den kvarliggande snön och den välkomnande solen. Helt ärligt har jag även haft svårt för sådana här dagar. Med solen ska ju glädjen komma fram. Men inte vanligtvis för mig. Idag gjorde den det. Idag kom den.Glädjen. Musiken. Jag nynnande till takten. Jag tänkte på Lillasyster och blev alldeles varm. Jag kände lycka.

Fina tvillingmamma.

Jag fick i dagarna veta att en mina nära vänner från studietiden på hudvårdsutbildningen väntat tvillingar. Två efterlängtade pojkar som föddes alldeles för tidigt. De var olika stora och kampen om överlevnad hade börjat. Efter 3 dygn fick den ena pojken vingar och lämnade jordelivet. Kampen om att fortsätta se hoppet hos pojken som kämpade för sitt liv, men i förtvivlan av förlusten av hans tvillingbror hade inletts.

Jag fick veta att nu fem månader efter deras födelse fanns lyckan där med en liten men frisk pojke vid deras sida. Det smärtade att höra deras tragiska händelse men gav mig också känslan av glädje. Det fanns ett liv och en pojke där som faktiskt hade stannat kvar. Liten och skör, men han levde. Vilken styrka. Vilken kämpe.

Mycket kärlek till er. Ni finns i mina tankar.

Ny vecka.

Efter våra beräkningar så väntas bebisen i magen komma vecka 21 på detta år som är 2010. Detta är den tredje veckan på det nya året och nedräkningen blir lite lättare att hålla reda på.

Magen börjar bli riktigt rund men fortfarande står vågen och vikten stilla. Jag har ändrat mina 48 till 52 sedan i augusti men fortfarande tycker jag att det är alldeles för lite. Men det är väl jag. Min kropp fungerar så. Jag kan inget annat göra för att påverka den. Den mår som den gör och jag kan inte stressa den till att må annorlunda. Den sköter sig själv helt enkelt.

Igår tog vi ett första kort på magen. Vi bestämde att vi ville ta några enstaka kort framöver för att se den kommande förändringen. Alla bilder på Lykke i magen raderades från en kraschad hårdisk för 9 månader sedan. Det betydde förlust av bilder som varit bevis på att hon faktiskt vilade i mammas mage. Det gör ont när jag tänker tanken på att jag aldrig mer kommer att se dem bilderna.

Bebisen rör sig mycket. Flera gånger om dagen gör den mig uppmärksammad om sin livlighet. Det är tryggt att känna rörelser. Rörelser som ger indikation om livet som väntar på snart ska börja.

Jag hade en bonuscheck på Polarn och Pyret på några kronor som jag samlat under året -08 till-09, att utnyttja. Vi har mycket vänner som just fått barn och visst hade jag kunnat köpa några små strumpor eller en liten mössa som present. Igår gjorde jag ett besök i butiken och kikade vad som fanns. Jag hittade massor av fina små underbara kläder till nyfödda. Det kändes lite skumt att gå in där och titta. Förra gången jag lämnade butiken året tidigare hade jag inhandlat något nytt till mitt första efterlängtade barn. Då i hopp om att snart få använda det jag handlat eftersom förlossningen med stormsteg närmade sig.

Jag gned länge på tanken till att göra en repris. Jag fick se en liten body som jag bara ville köpa till mig själv. Till mitt nuvarande barn i magen. Varför skulle jag köpa någonting till någon annans bebis utom min egen? Jag kände en viss oro men efter viss betänketid så gjorde jag ändå det som kändes rätt just då.

Det var stort det jag gjorde idag. Stort för att jag äntligen kan känna ett visst hopp om att denna graviditet och förlossning kommer att gå bra. Jag försöker intala mig själv det varje dag även om det är svårt många gånger.

Jag blev lite stolt över mitt mod och kunde känna efter Kalles förtjusning att beslutet idag i butiken var det enda rätta.

Varje vecka som går lämnar jag tiden bakom mig efter förlust och sorgsna minnen och varje vecka som går kommer vi det efterlängtade mötet med lillasyster lite närmare. Det är mycket känslor och jag brottas dagligen med denna konflikt vilket är ofrånkomligt.

Hälsar på.

Lilla buset har börjat ge ifrån sig tecken. Livstecken.

Igår var vi åter igen kallade för ett besök med vår läkarkontakt. Hon ville väl bara veta och höra att allt stod i sin ordning. Fanns det någonting vi ville ha hjälp med? Lite framtidsplaner kom också på tal. Än så länge ligger vi lågt med att planera in för mycket. Jag vill kunna leva nu, här idag och inte ta ut negativa oroande tankar och känslor i förväg.

Igår var även dagen då du min flicka skulle vara elva månader. Snart ett år har gått sedan vi fick dig samt förlorade dig. Det var en tung dag. Däremot vägde det korta snabba ultraljudet upp det saknade i mottagningsrummet på sjukhuset. Vi fick båda se dig, du lilla syskon därinne. Betydligt större än för tio veckor sedan och just det där tickande levande hjärtat. Det befriade oss lite lycka och glädje.

Nästa vecka är det dags för det stora rutinultraljudet. Spännande men ängsligt på samma nivå. Vi längtar att få veta lite mer. Information och tydliga besked har för oss fått en helt ny innebörd numera.

Jag ringde HSAN och PSR i förra veckan. Handläggningstider ligger omkring 8-10 månader. Nu har vi passerat de magiska månaderna och vi väntar ivrigt på svar. Jag är samtidigt oerhört tacksam att det finns människor som åtar sig vårt fall och vår fullständiga olycka. Det kanske är positivt att det tar sin tid att få ett svar och beslut. Kanske det är vår tur att få rätt och få upprättelse denna gång. Vi vill dra högsta vinsten när det gäller ersättning om det nu är till någon tröst.

Liv.

Det fanns en liten oro inför dagens upptäckt. En hopplös tanke till inbillning om att det inte fanns någon på insidan. Samtidigt fanns en längtan efter att upptäcka att det fanns ett ny aktivitet därinne och förhoppningsvis känna lite glädje. Med din pappa som min trygga sköld bredvid min sida gick vi hand i hand och nervösa in i det lilla rum där ultraljudet på livmodern skulle äga rum. Jag kan inte förmedla någon känsla men det kom tårar. Tårar av total lycka. Det visade sig finnas någon på insidan av den sköra delen av min kropp. Ett litet troll med ett pulserande hjärta. Så liten, men att det visade liv, det blev dagens viktigaste timma.

LIV!
Jag älskar det ordet. Det finns så mycket innebörd och mening i det. Starkt, blodrött och fyllt av känslor. Det lättade en sten och vi kunde lämna mottagningen med ett nytt hopp om framtiden, även om vägen dit är väldigt lång.

Oro.

Att bara släppa in tanken. Den snurrar helvarv och ger mig hjärtklappning. Kallsvettigt.

Hur mycket man än inte kan påverka det som sker och den som är bosatt där inne för att växa, kan jag inte släppa oron. Kommer vi att ta till oss lyckan som än gång blåstes bort så fort och kommer man att klara av en ny förlust? Jag har svårt att tänka mig att jag någonsin kommer att uppleva den sanna kärleken till ett levande barn. Den existerar inte i min värld. Det kommer säkert att bli en tung kamp med känslor att bära för det kommande syskonet till dig min flicka. Jag måste leva för dagen och jag måste bokstavligen ta ett fotsteg framåt för varje överlevd dag.

På något vis var detta något jag fasade för. Att bli gravid och långsamt krypa den långa almenackans alla dagar som om jag vore ett spöke. Vi, jag och din pappa måste hjälpas åt. Vi har inget annat val än att ge oss själva en ny chans. Ett syskon har gjort sig redo och vi hoppas så innerligt du är här för att stanna.
Vi längtar efter att äntligen få höra ljud men framför allt annat, se liv.
Du är varmt välkommen lilla vän.

En nyfunnen gammal vän.

Ett telefonsamtal i 3 timmar. Uttömmande men ändå finns det mer och ge och ta av. Ett samtal som talade sitt tydliga språk: MEDMÄNNISKA. Det lyser ofta med sin frånvaro men igår kom det en samtal som uppfyllde hela detta kalla tomrum. En vän från förr som tog mod till sig att ringa och dels beklaga vad som hänt oss men samtidigt också delge sin egen story och sin stora förlust. Hennes son. Hennes kamp om att bli gravid och äntligen slutade i lycka men som några månader senare stod inför det nog svåraste beslut någonsin. Pojken var svårt sjuk och skulle de fortsätta? Vilken ångest och total sorg. Jag kan bara försöka sätta mig in i den sanna verkligheten men det är svårt att förstå. Det är ingen rättvisa att man som väntande förälder ska fatta ett beslut om den kommande framtiden. Att avsluta här och nu eller fullfölja och ändå inte bli garanterad ett barn som får stanna.

Tack du fina Therese för att du fann dig att ringa och delge din medmänsklighet. Det värmer.
Lilla vän. Jag känner så starkt. Vad har vi gjort för fel för att bli straffade så här. För det känns som ett straff i allra högsta grad.

Ett behagligt lugn och en innerlig lycka.

Under de två senaste dagarna har det på något konstigt sätt infriat sig ett lugn inombords och samtidigt har den där overklighetskänslan svävat över mig. Jag funderar och tänker och filosoferar dagarna i ända. Lugnet har gjort mig självsäker och trygg och det här känns oerhört välkommet. Lyckan däremot har slagit sig ner och jag hoppas den är här för att stanna. Lyckan att vi fick dig. Min Lykke. Lyckan och stoltheten att ha fått en dotter. Det kan ingen ta ifrån mig. Du är det bästa som hänt mig och du har verkligen fört mig och din pappa närmare varandra. Vi är för evigt förenade med att skapat dig och du kommer alltid att ha en väldigt speciell plats i vår familj. Alltid vara den förstfödda och alltid vara den väntade kusinen som tyvärr ingen fick känna fysiskt. Men du är min och din Pappas lycka trots att jag sitter här med den största tomma famn. En saknad som i varje liten vrå gör sig påmind.
Våra vänner och familjen bor för långt borta för en efterlängtad kram. Tänk att en varm kram kan ersätta så många ord och telefonsamtal. Gärna flera varje dag men allra mest nu hade jag behövt en sådan. Den största av dem alla.
Underbara Tina min vän. Gravid med 2:an och är just nu alldeles för långt bort. Försöker sätta mig in i hennes situation. Det är en liknelse med min syster, din moster. Rädslan att veta hur fel det kan gå. Att bära ett väntade barn och att ens bästa vän just förlorat och begravt sitt är nog en jobbigare situation än vad man tror. Det är bara mina funderingar men jag är också en mamma och känner så oerhört starkt för mina medmänniskor.
På söndag är det min dag. Morsdag. Min första. Jag är ju bara en enkel mamma med ängel i mitt hjärta och som faktiskt känner lycka och stolthet för att just ha blivit mamma..
Tack min fina ängel för att du gav mig denna lyckan.