Sura äpplen och beska droppar.

Vardagen fortsätter med sin känslomässiga berg och dalbana. I dag är en sådan där dag när vagnen stupat ner för backen och det borde kittla i magen. På samma sätt som det kittlar, på samma sätt vill jag kräkas. Idag är en dag med tårar och snubblande.

Jag hatar att hata denna orättvisa som drabbar oss levande varelser. Någon gång i allas liv kommer den och knackar på. Det är nog oundvikligt. Bara att nämna några. Döden, obotliga sjukdomar, mobbning, arbetslösheten, krig. Men en av de allra största är nog den barnlösheten. Det har knäckt och kommer knäcka många ovetandes människor.

Jag följer en dagbok. En sorgsen mammas dagbok, om just detta. Efter år av försök och till slut på medicinsk väg lyckats bli gravid. En kamp som ändå slutade i förlust. Nio månader senare föds barnet dött. Frisk men hade navelsträngen runt halsen. Jag hittar inga ord.

Gång på gång efter sin förlust gör de försök som misslyckas att åter igen bli gravida. Alla prover ser normala ut. Hur kan det vara möjligt. Jag läser hennes tankar och ser hennes uppgivna ansikte. Ögon som lyser av förtvivlan. Åren rusar iväg och själva står hon och hennes partner bara och tittar på medan alla andra bildar och formar sina familjer. Det är höjden av orättvisa. Jag kan inget annat än gråta och känna med dem. Jag önskar av hela mitt hjärta att allt vara ett absurt skämt.

Efter att ha läst och läst med ögonen fyllda av krokodiltårar tog jag paus och förberedde min dagliga cappucino. Jag lyckades bränna mig på koppen och rent reflexmässigt så flög den ur handen på mig. Köket fylldes av brun sörja. En god espresso med varm skummad mjölk rann nu högt och lågt. På väggen, på luckor, på golvet. Jag satte mig ner och tårarna kom återigen. Ingen hejd. En kaskad av saltvatten. Ett litet misstag och min värld rasade. Så olycklig jag kände mig i denna stund. Som en kombination av ett surt äpple och beska droppar. Värdelös. All ledsamhet och bitterhet bara rann ur mig.

Ännu en sömnlös natt.

Vad gör mig sömnlös? Antagligen hjärnspöken. De kommer då och då. Till slut somnar jag in och morgonen därpå är helt upp och nervänd. Tröttheten kommer ikapp mig och jag tvingas vila ett par minuter mitt på dagen.

Just nu, denna natt, är det tema förlossningsrädsla som trängs innanför pannbenet. De senaste dagarna har tanken på olika sätt att föda på väckt denna oro och ångest. Nu kom den. Den var visserligen väntad. Men nu. Det är ju långt tid kvar dit. Förhoppningsvis. Om allt vill sig väl och detta lilla barn väljer att stanna kvar hela graviditeten. Tänk om jag får tillbaka preeklampsin? Det är många tankar som virar in mina hjärnceller till ett garnnystan och bildar trippelknutar.

Jag får ofta höra då omgivningen frågar hur jag vill föda denna kommande gång. Jag har egentligen inte hunnit fundera så ingående på det eftersom sorgen och saknaden efter Lykke har tagit överhanden. Jag har kopplat bort alla tankar av mitt mående kring min nuvarande graviditet och tankarna kring en kommande förlossning. Jag har blockerat allt. Omedvetet. På något vis har jag ju svårt att förankra mig till att jag åter igen väntar ett barn. Jag har varit så uppslukad i min sorg att det är det enda som betytt något. Allt det andra har inte fått plats.

Efter att ha skummat igenom de få böcker jag har härhemma om "att föda" blev jag genast osäker på mina tankar runt detta. Ena halvan av mig säger vaginalt, andra halvan säger planerat snitt. Vad spelar det egentligen för roll. Det viktigaste borde väl ändå vara att barnet föds levande. På vilket sätt är ju i huvudsak inte viktigt. Tycker jag. För vem ska jag bevisa att jag klarar av att föda mitt barn på den naturliga vägen? Jag har ju uppenbart gjort det en gång förut. Då trodde ju aldrig någonsin att det skulle sluta i det trauma och kaos som uppstod. Mitt barn dog i samband med förlossningen den gången. Ofattbart.

Jag känner uppenbarligen en rädsla för att det kan hända igen. Att jag ännu en gång ska förlora mitt barn. På ett eller annat sätt. Men på något sätt. Jag vet inte om jag kan känna mig lugn vid en nästa förlossning efter att ha upplevt det som jag faktiskt gjorde första gången. Jag vet inte om jag orkar med den stressen eller ovissheten en gång till.

Jag måste ta upp det nästa vecka med min barnmorska. Det håller inte länge till.

I morgon gryning har jag ställt väckarklockan till ringning. Det är dags för min avkoppling på Eriksdalsbadet. Jag får se om jag orkar ta mig upp.

Jag tillåts inte vara ledsen.

Gång på gång. Dagligen. Varje svar på varje tilltal så slår det aldrig fel. Finns det ingen som bara kan bekräfta mitt mående och sedan är det bra. Låt mig få känna som jag gör. Jag vet att ingen menar någonting illa och vill säkert väl men att oavbrutet få höra att jag ska fokusera och istället se ljust på framtiden gör mig så fruktansvärt sänkt. Vad är det för fel att faktiskt beklaga sig och känna ledsamhet och saknad. Det ska hela tiden avbrytas och ersättas med positiva tankar och handlingar. Allt som oftast vill jag bara få mitt mående bekräftat. Sådana svar som kuratorn kan ge. Att följa med och låta mig få möjlighet att uttrycka mitt aktuella mående. Där finns inga intellektuella svar, där får känslan leva och inte lika kvickt dö. Där känner jag att mina ord blir förstådda och inget mer behöver tilläggas.

I början av den akuta perioden då vi mådde som allra sämst, fanns omgivningen där och höll med och kände sig enbart maktlösa vilket resulterade i monologer, vilket gick ut på att jag pratade och de lyssnade. Nu är det tvärtom. När jag nu yttrar mig och faktiskt visar min svaga sida så tillåts jag inte att må dåligt, jag känner att jag inte tillåts vara ett offer. Jag blir hela tiden upplyst om det ljusa i livet, att se framåt och använda glädje åt det som ska komma. Varför blockeras mina känslor jämt och ständigt. Jag upplever att de inte är värda att finnas. Man ska bara tala om det goda och positiva i livet. Är det verkligen det enda människor egentligen vill höra? Varför alltid ställa allt till rätta. Varför är det sådan tabu att må dåligt? Varför inte respektera mitt svar och istället tillämpa empati?

Alla har vi våra dagar där tillvaron känns upp och ned. Varför inte bara bekräfta att det är som det är och tillåtas vara där i just det nuet. Tills vidare. Stötta på rätt sätt istället. Bekräfta mig som jag är, både idag och i morgon.

Jag behöver min sorg. Den är en del av mig. Den kommer ju alltid finnas där. Med det menar jag inte att jag inte kan känna glädje och lycka. För det känner jag ju lika mycket stundtals.

Jag upplever detta generellt i alla situationer. Man tillåts inte att må dåligt och vara ledsen. Varför? Det ingår ju i livet. Glädje och sorg. Jag blir bara så förundrad. Vem har lärt oss detta onaturliga beteende?

Höga berg och djupa dalar.

Det pågår ständigt hjärngympa och aktivitet av tankar i den lilla kroppen som tillhör mig. Högt och lågt. Jag lever i en ständig konflikt med glädje och sorg. Det upptar hela min vakna samt sovande tid på dygnet. Det är så lätt att kastas ner i det svarta mörka hål efter att ett par dagar tagit tappra kliv uppåt toppen. En liten detalj, en skör melodi eller en icke förväntad nyhet kan framkalla hoppet till förtvivlan på en sekund.

"Jag försöker se det ljusa i livet men ser i dagsläget bara det som saknas och andras lycka. Hur lätt livet är för många. Jag är fullkomligt livrädd för fler så kallade överraskningar. Jag orkar inte gå igenom fler.
Så fort någon jag känner blir gravid så upptar det automatiskt större delen av min hjärna utan att jag vill det. Det stjäl all min uppbyggda energi. Jag vill inte känna som jag gör men det är inte helt enkelt att styra tankarna åt motsatt håll"
Just dessa orden läste jag nyss ur en annan ensam sorgsen mammas nedskrivna blogg. Jag läste stycket om och om igen. Det var ju mina ord, som om jag just tänker och känner. Det är ingen slump att jag känner som jag gör. Jag är inte onormal och framförallt inte ensam. Det är bara så svårt att förstå att någon annan sitter i samma situation som jag gör. Någon annan som upplever detta frispel mellan jordelivet och helvete som vårt medvetande samkör.

Det är så lätt för andra att säga den riktiga sanningen som jag egentligen bör följa. Lätt för andra att hämta andan och stiga ett kliv högre. Det är så fruktansvärt innerverande att ständigt utsättas för andras lycka. Det gör för ont att erkänna, men så är det. Jag är kluven som två vilt främmande människor inför varandra. Den ena är glad och den andra ond och bitter.
Jag får bara bita ihop och finna mig att livet väl härmed är bitterljuvt.

Förtvivlad!

AAAAAHHHHHHHHHHH, jag är bara så arg och så ledsen. Om vartannat.
Din pappa är ledsen. Det gör mig så ont att han är det. Han har pratat om pappaledigheten så länge. Den som aldrig blev av. Varken mamma eller pappalediga fick vi vara med dig. Det gör mig så fruktansvärt ont att inte se min blivande man som just den underbara närvarande pappan. Det gör mig ARG. Jag är helt rasande förbannad på det där satans sjukhuset. Om de bara visste hur illa de ha gjort oss.
Idag känner jag mig helt krossad. Det är för mycket tung sorg efter dig och ett högt temperament till sjukhuset och dess ledning. Det kändes som jag nyss skulle kunna dra loss handfatet ur väggen och slå näven i spegel, kasta blomkrukor och panga gitarren i tvn. Jag vet att det är så dumt så därför håller jag mig borta ifrån det. Det gör bara ännu mer ont.
Vad jag än gör så får jag inte tillbaka dig. Jag kan klösa mig fördärvad, slita mitt hår, knarka mig knäpp eller tatuera ditt namn. Jag får dig inte tillbaka. Det är plåga som gör mig till ett vrak som ligger djupt nere på bottnen av slam.
Lykke, min älskade flicka, jag har inga krafter kvar. Allt dessa tankar stjäl min energi.

Tro, hopp och kärlek. Ett kors, ett fyrklöver och ett hjärta. Min bästa vän fick en berlock med detta budskap som gåva vid konfirmationen för 16-17 år sedan. Den där berlocken med det budskapet kanske borde hängt runt min hals också. Tänk om jag då hade varit förskonad denna bedrövelse. Jag letar ständigt efter nya OM. Som om det hade räddat mig?
Jag försöker ta ett tag framåt varje dag men blir ständigt stoppad av nya samt gamla hinder. Tids nog kommer vägen att plöjas bättre och bli mer framkomlig men mycket måste trampas igenom flertalet gånger.

Jag både älskar och hatar ordet förlåt. Förlåt kan var så förlösande. Men i den mening att säga "förlåt att jag inte har hört av mig, jag har inte haft tid" och sedan invänta ett förlåtande svar är något som jag inte förstår. Vad förväntas dem få för svar?
-Det gör inget.
Men det är ju precis det som det gör. Alla har tid. Det finns alltid tid. Det är bara upp till var och en hur man planerar den tiden. Samtidigt ska bara höra av sig om man vill vara delaktig och finnas som stöd för systerskap inte för att normen bestämt att göra det för måstet skull. Det genomskådas och belyser vänners frånvaro och rädsla. Det kan jag vara utan.
Min syster, din moster är ett levande bevis. Du har ALLTID tid. Varje dag. I alla blåsväder finns du där. Jag vet inte vad jag hade stått idag om hon inte funnits vid min sida. Ni, du och dina härliga ungar betyder allt för mig, jag är så lyckligt lottad att få vara just din syster och pojkarnas gudmor. Ni har en speciell plats i mitt hjärta. Ibland kan det vara svårt att verkligen berätta hur man känner och förklara sådana innerligt starka känslor men jag vill och hoppas du verkligen förstår hur mycket ni betyder. Utan dig hade jag inte varit där jag är idag. Tack underbara du. Jag önskar så att vi bodde närmre varandra. Ni är mina ögonstenar. Älskar er så oerhört mycket.

Idag ska jag även försöka sätta in en minnes annons till mormor Elisabeth. Hon skulle bli 60 år nästa måndag. Hon gick oväntat och hastigt bort den 2 juli för 6 år sedan och jag minns den natten och tiden efter som om det vore igår. Vissa detaljer är skarpare än andra. Bara detta känns tungt att genomföra. Det låter ju inte klokt men mer humant än en minnes annons till sitt oskyldiga barn. Det gör ont att inte min mamma finns längre. Jag älskade henne så.

Jag gråter tårar stora som enkronor. Fyllda med förtvivlan och aningen salt. Det hade varit skönt att veta att efter regnet kommer solsken men just står livet väldigt stilla.

Ältar och svär.

Det är vad jag gör just hela dagarna. Men den mest hopplösa tanken som surrar just nu:
Var är den personliga ursäkten? Medmänniskan lyser med sin kalla frånvaro och har inte mage att ringa oss och ens fråga hur vi faktiskt mår. Kuratorn gör sitt jobb men det är den enda kontakten vi har. Jag har även pratat med klinikchefen och förklarat min oro och faktiska ledsamhet över detta. Varför vill ingen veta? Jag svär och jag ältar samma fråga och sitter när som helst i min ensamhet och försöker analysera svaret. Jag vet ju hur jag själv hade gjort, om jag som vårdpersonal varit inblandad i en kvinnas förlust av sitt nyförlösta barn. Jag tror inte man behöver sin pocketbok till hands och läsa på hur man som gör för att vara medmänniska utan bär eller hyser man lite känslor och vill sträcka ut en hand så finns den där hos alla. Vilket satans offer man har blivit. Jag vill inte krypa upp framför deras fötter och be dem ge mig en ursäkt. Så liten vill jag inte vara. Men att ingen frågar gör mig så ledsen och ynklig.

Att sitta under eken i skuggan tillsammans med andra mammor med medhavda barn är ren tortyr. Var jag än tar vägen så finns dem där. Det är högsommar och jag vill också vara ute i solen. Men var jag än vänder mig så blir jag påmind om min sanna verklighet. En ögonbindel hade kanske hjälpt men då hör man istället alla glada röster och alla barnens jollrande. Det gör så förbannat ont. Istället sitter jag ensam i skuggan. Försöker läsa men inte ens det fungerar. Får koncentrationssvårigheter. En båt ut till havs med endast ångtutan som väsen hade kanske varit min räddning. Eller varför inte bara lite sällskap. Någon som får mig på andra tankar.

Fredag 8 maj.

Fredag igen…

Helgen har kommit men för mig är varje dag den andra lik. Helgdag som vardag. Måndag och söndag är desamma. Tidigare kunde jag längta och känna den där sköna känslan av att fredagen innebar helg och vi fick vara lediga och bara göra sådant man drömt om i veckan. Sova, mysa och ordna långfrukost. Nu är varje dag en enda lång sovmorgon men utan att vara särskilt utvilad.

En sol i sikte och lite värme gjorde att jag kände för en cykeltur in till city. Befriande känsla att dra fram min fina gräddvita kronan och upp med 3:ans växel. Den skulle behöva lite omvårdnad liksom mig. En uppfräshning som innebär lite av varje. Cyklade Götgatan via pucken, munkbron och vägen förbi Kungliga slottet. Väl framme vid mitt mål, butiken Årstiden, steg jag in med en oväntad härlig känsla som fick mig att köpa den där fina romantiska pläden. Tyvärr slog den där känslan en tvär vändning och blixt från en klar himmel fick jag plötsligt panik. Att mötas av alla dessa människor som stimmade runt, glada i hågen blev mitt utbrott. Satte mig utanför SEB vid fontänen intill Plattan och bara stor grät. Varför detta utbrott?
Pappa mötte snart därefter upp mig och det räckte med hans stora varma trygga famn så var jag räddad från denna oväntade otäcka situationen. Vi satte oss på Pontus i den lilla sol som fanns kvar mellan hustaken under en grön jättepläd och sippade på varsin mellanöl. Våra tankar gick till tiden då vi gjorde mysiga besök till barnmorskan då i förhoppning om att allt skulle gå så bra. Att blicka upp mot barnmorskans fönster mittemot Pontus uteservering var väl kanske inte det bästa valet av ställe. Pappan din var är min lycka idag och utan honom hade denna dagstur till city slutat i bedrövelse.

Onsdag 6 maj.

Ännu en morgon i den ensamma tystnaden. Just pratat med Jennie i telefon och det kändes skönt. Hon är lättsam och verkar förstå att livet är rätt bra trist många gånger. Jag tycker så fruktansvärt synd om er. Ja vad ska man säga. Det kommer ju ingenting gott ur det här. Eventuellt har jag blivit lite mer skärpt som människa. Vågar stampa ner foten och styr bort vänner eller obehöriga som inte har förståelse eller empati.
Framför mig har jag dig i en svart fotoram. Sovandes och stilla. Tänk istället om jag hade dig hos mig sovandes men med små tysta andetag. Det gör ont i hjärtat,. Känns som det starka, bultande hjärtat inte får luft. Som om det skippar efter andan. Den längtan jag hade efter dig har växt enormt på bara några veckor. Och vad fick vi behålla av dig. Korten och handavtrycken och den lilla hårkaluffsen som barnmorskan Yvonne lyckades klippa av dig i nacken. Personbanden som både jag och du fick likadana. Det lilla till dig och det större som jag så stolt inte ville plocka av mig. Nu har jag tryckt fast de i varandra så vi alltid hör ihop. Jag har nästan glömt hur du luktade. Lite kall i pannan men den mjukast hud man kan tänka sig. Jag blir så ledsen.

I förra veckan var jag hos Margareta, kuratorn igen. Det går inget vidare faktiskt. Det känns som jag står stilla i min utveckling. Var gör jag för fel? Eller går det bara lite trögt för mig att förstå vad som har hänt. Jag är så orkeslös och likgiltig. Ingen annan än din Pappa får mig att känna mig trygg och orka dra på mungiporna uppåt. Han ger mig hopp och styrka och ny energi när den runnit ut och går på sparlåga. Margareta hade på förslag att vi kanske skulle gå upp till avdelning 63 och känna på hur det känns. Jag känner ju fortfarande så stark ångest och en knytnäve i magen när jag närmar mig sjukhuset. Det går en kall kår genom hela mig när jag ibland är uppe på hammarbybacken och känner utsikten. Att titta bortåt söder får mig att må illa. Ser flygeln som går ut från förlossningen och det lilla fönster från det lilla rummet där vi låg. Du och jag ensam. Pappa kom på kvällarna.

Jag vet inte hur jag vill göra angående besöket på avdelning 63. Plågsamt. Jag har inget att säga dem sköterskor som jobbar där eller vill i dagsläget inte komma nära rummet där vi låg. Där du föddes och försvann i samma stund. Det river upp…