Jag är svag när det gäller allt omkring hennes hälsa. Det tar mig både psykiskt och fysiskt påfrestad att ständigt oroa mig för henne. Kanske alla mödrars sjuka inbillning. Att det alltid ska hända det värsta.
Nike har varit förkyld och febrig. Det gör ont i mammahjärtat att höra hennes väsandes andning om nätterna. Tio dagar senare börjar det gå över. Då en vanlig liten ynka förkylning och en liten röd näsa som oavbrutet rinner kan få en mamma att tro att livet är slut, då är det rätt illa. Jag bekymrar mig alldeles för mycket för henne. Jag vet det. Jag vet att jag inte borde det. Men sådan är jag. Det är upp till mig. Det är mitt problem.
Syskontankarna glider upp som en tyst liten pratbubbla lite då och då. Lite när som. Samtidigt som jag tänker glada och positiva tankar om ett levande syskon till Nike så slår oron och rädslan mig som en tung våldsam käftsmäll. Jag tänker att jag inte orkar en gång till. Det var så mycket onödigt lidande under graviditeten med Nike i magen. Jag stod knappt inte ut. Kanske var det därför hon valde att komma ut fyra veckor tidigare än planerat. Hon kände liksom jag, sig instängd och redo för att mötas. Hon kanske var lika orolig där inne som jag varit under hela de 8 månader som jag vetat att hon växte där på insidan. Lilla trollet.
Jag står med ena foten i en svart hårt snörad känga och den andra i en glad röd gummistövel. Kängan säger mig att vi är nöjda. Det blir inga fler barn. Vi ska vara tacksamma.
Den glada röda stöveln åker av och på. Glada tankar ger mig många barn i stor familj. Med stövelns tankar vågar jag tänka mig fler barn. Ser inga hinder på vägen och ångesten är som bortblåst.
Idag är jag skolös och känner mig vilsen. Idag vet jag inte vad jag vill. Kanske ska jag inte fundera så mycket utan bara leva för stunden.
