Hål för saknad.

Hur lagar man ett brustet hjärta?

Hur lagar man en sårad och förlorad själ?

Går det någonsin att sy ihop skarvarna täta igen? Mitt svar är naturligtvis - nej. Tiden läker inte alla sår men de blir kanske något blekare. Just nu, för att fortfarande hålla mig till sanningen, är att ärren lyser tydligt från insidan och ett ultraljud skulle säkert avslöja att mitt hjärta se ut som en hushållsost med stora hål. Hål som bildats av sorg. Sorg efter alla som jag mist och älskat. De två som stått mig allra närmast. Min egen mamma och mitt eget barn. De finns inte mer vid min sida. De största hålen i hjärtat är saknaden i från dem och för att det inte blev någon fortsättning. Deras liv tog slut men även en liten del av mig. Jag kämpar för att hålla det vitalt. Jag kämpar och hoppas på att hålen kanske någon gång ska fyllas med glädje och värme. Just nu cirkulerar blodet i hjärtat runt av lycka för Nike och hennes Pappa. Kanske kommer de tomma svarta hålen fyllas igen med nya glada minnen och fina upplevelser. Jag hoppas innerligt att det blir så.

Mina hål i hjärtat fylldes inte igen helt i och med att vi fick Nike men med henne i min vardag gör hjärtat inte lika ont längre. Med henne får mitt liv en annan innebörd och en avgörande mening igen.

Första förkylningen.

Nu är den här. Nikes allra första monsterförkylning. Hög feber, tät näsa och gubbhosta. Nätterna har varit ängsliga och mycket vaket. Jag har knappt sovit en blund på två dagar. Det är nästintill oundvikligt att skydda sina små liv ifrån faror och sjukdomar. De uppkommer ändå. Man kan ju inte isolera sig helt från omvärlden.

Vi åkte in till barnakuten i lördagskväll då vi ombads att komma in om Nikes feber kommit tillbaka. Hennes vita blodkroppar har stabiliserat sig och hennes immunförsvar tyder på att det reagerar på hennes förkylning. Ändå kunde jag inte slappna av för ens vi hade fått ett läkarutlåtande. Vi åkte hem helt utan behandling och jag fick nöja mig med svaret att återkomma om febern steg ytterligare.

Jag har i två dygn lusläst allt jag kommit över om feber. Febern i sig är ju bara en indikation på att kroppen måste försvara sig. Feber är ett gott tecken på sjukdom helt enkelt. Jag hade fått för mig att feber var något allvarligt och nu var döden nära. Hemska tankar. Plågsam hysteri.

Nikes allmäntillstånd är idag bättre. Hon visar gnista och kärlek. Hon orkar hänga med i fina melodier och nyfiket kramar hon om nallen hon har liggandes jämte i sängen. Kanske ska jag slappna av lite och istället inse att hennes första förkylning är på väg att försvinna.

Äntligen har hon hittat lyckan och tryggheten i napp. Som vi har tränat men hon har inte fattat hur hon ska använda den. Nu har det lossnat. Det har underlättat den här förkylningen betydligt. Kanske blir vi inte av den nu när vi lyckats introducerat den. Nåväl... bara hon är nöjd så är jag likaså.

Citat.

Jag ville aldrig veta hur det känns att hålla i en kall liten hand.

Nu vill jag istället aldrig glömma den känslan.

Tung men ändå viktlös.

Kanske är den regelbundna amningen. Kanske är det den kroniska tröttheten. Kanske är det fortfarande sorg och förtvivlan efter Lykke som tar mina kilon. Eller så kanske jag vantrivs.

Jag känner mig så fruktansvärt trött och orkeslös och samtidigt mätt på energi. Jag har tappat lust och jag har ingen motivation. Jag tappar hår. Men framförallt tappar jag vikt. Mina ynka graviditetskilon har sedan länge försvunnit och nu går jag på reserverna. Jag trivs inte alls med att försvinna så här.

Ändå äter jag som aldrig förr utan går allt som oftast med en tugga mat i munnen. Jag är hungrig och törstig om vartannat. Det är det enda jag orkar nu för tiden. Äta. I mängder. Men var tar all näring vägen?

Jag får ideligen höra hur liten jag blivit. Jag nästintill försvann ur min kropp både psykiskt och fysiskt när vi förlorade Lykke. Jag rasade i vikt. Skrämmande. Dit ville jag aldrig mer återgå. Men nu är jag åter i vågens fälla. Kanske blev flytten från Stockholm en större omställning än jag kunnat ana. Kanske beror det inte alls på det. Kanske beror det ändå på att Nike nu jagar all min näring och tar allt hon behöver. Det är det kanske värt?

Jag är bara lite ängslig att det är något i mitt lilla omlopp som inte är som det ska. Jag måste ju orka hänga med och vara delaktig i Nikes nya värld. Just nu går jag på reserver och lever på hoppet. Och kärleken. Jag lägger tanken"KANSKE" åt sidan ett tag och tuffar vidare i mitt vakuum.

Jag tänker på Lykke.

Jag tänker på Lykke med värme. Med kärlek. Med utsträckta armar för att snudda vid henne. Jag tänker på henne med glädje för att hon fanns till. Jag tänker på henne med tacksamhet för att jag fick uppleva henne och med stolthet att få vara just hennes mamma och med ödmjukhet för allt jag lärde mig av henne. Jag tänker på Lykke med innerlighet och allt jag borde fått ge henne och drömmande för hur våra liv skulle sett ut med henne ibland oss.

Jag tänker också på henne med saknad. Och sorg. Jag tänker på henne med förtvivlan över den orättvisa som drabbade oss. Med tomhet över att aldrig någonsin få se henne växa upp. Ibland tänker jag på henne med oerhörd smärta. Jag tänker på henne undrande på hur våra liv skulle sett ut.

Jag tänker på henne i det stilla. Jag tänker på henne varje dag. Tiden för henne inte längre bort ifrån mig. Hon finns alltid nära. Alltid.

Alltid.

Förståelse.

Det är i dagarna, 1 år och 8 månader sedan vi förlorade vår älskade Lykke. Det är alldeles nyss men ändå så nära. Det har även gått en tid sedan jag för första gången klev in i rummet där andra föräldrars famnar också var tomma fanns samlade. Samtalsgruppen via Spädbarnsfonden. Däribland de andra ledsna och förtvivlade människorna föddes empati och jag kunde äntligen förstå ordet död. På djupet. Samhörighet.

Jag tänker ofta tillbaka till den tiden och då med värme. Så mycket hjälp och stöd. Så viktigt och betydelsefullt. Mitt behov att gå att prata i samtal med andra människor har stillats. Det behovet finns inte mer. Men jag vet att det finns många där ute som just nu befinner sig i den akuta förtvivlan och bottenlösa sorg som jag egentligen nyss gjorde. De behöver också fälla tårar tillsammans med sina systrar och få hjälp att gå vidare. Att få känna sig förstådd mitt i den stormigaste delen av sorgen. Det hjälper, en liten stund. Det hjälper en i alla fall att förstå att man inte är ensammast på jorden om detta bisarra öde. Det finns fler som förlorat sina älskade efterlängtade små barn.

Min solvända brosch sitter säkert på min jackas axel. Den som står för stöd till forskning om plötslig sspädbarnsdöd och andra oförklarliga frågor om varför små barn dör innan de ens hinner se världens ljus. Min brosch bär jag för att visa min förståelse för andra drabbade och givetvis min egen sorg och orättvisa. Även om anledningen till att vi miste Lykke var under helt andra omständigheter. Men jag bär den och jag bär den med styrka.

Ett samtal.

Vi är just hemkomna från vår resa. Den som tidigt i våras var så efterlängtad. Vår resa till Barcelona.

Värmen gned fram svetten och det fanns få skuggplatser. Det var en obehaglig tryckande statsluft med oljud från all tung tät trafik och människor som skulle fram. Storstad i all ära men det kändes tungt att bära med oss Nike i detta nya högljudda land. Det måste vara svårt att sortera alla dessa intryck för en fyra månaders liten varelse som är van vid sin trygga hemmamiljö med sin mamma. Vilket kaos.

Nog är det skönt att lämna och byta miljö stundtals men det är ljuvligt att komma tillbaka. Nästan alltid.

Ett samtal från en Yvonne, barnmorska på Södersjukhuset hade sökt mig när vi var på resande fot. Jag minns henne tydligt. Det var kvinnan som hjälpte oss när allt var försent. Kvinnan som gjorde Lykke i ordning efter beskedet att hon inte längre fysiskt fanns med oss. Hennes ansikte har en skarp och tydlig bild i mitt huvud. Jag minns även desperationen i hennes ögon då hon insåg vad som just inträffat. Den var fokuserad men kall. Inte hjärtlig men hjälpsam. Nu har hon kontaktat mig. Hon är den enda av de i mängden inblandade som gjort ett närmande. Tagit ett kliv fram och är villig att möta min röst. Men vad vill hon mig egentligen?

Ångestladdat ringde jag idag avdelning 63 på Södersjukhuset. Det var just den avdelningen där allt inträffade för drygt ett och ett halvt år sedan. Nu var jag där åter igen. Ångest. Jag fick beskedet att hon jobbar natt och kunde nås senare i kväll. Ska jag ringa tillbaka?

Idag har jag en glad jollrande Nike i köket. Hon testar sin röst och sjunger för allt vad hon kan till min brokiga sångstämma Imsevimse spindel. Hon fullkomligt älskar den. Det är svårt att hålla borta glädjetårarna.

Glädjen kompenserar de tårar jag fällde på sjukhuset idag. Nikes värden är sämre och vi ska göra ytterligare utredning. Jag fullkomligt hatar att känna mig så här instängd. I den tomma ovisshetens gråa rum som inte ger oss några svar. Jag vill kunna gå därifrån med en frisk flicka och aldrig mer behöva komma tillbaka.