Det har varit en skön ledighet och ett ovärderligt miljöombyte men att lämna familj och bästa vänner kändes ledsamt. Det skar i hjärtat när dagarna sinade och vi till slut satte oss i bilen den långa resan åter till Stockholm igen. Att vara tillbaka igen i det trånga utrymme av möjligheter och i det stilla lunket är tungt. Här omges vi av det olyckliga traumat som inträffade för snart ett år sedan. Det vilar en skugga över stan vad vi varit med om. Ibland känns det som jag kvävs av att bara finnas utan att ens gå utanför dörren. Tyvärr blir det inte mer befriande att andas när jag väl lämnar hemmet. Jag känner mig inte hemma här längre. Jag kan inte njuta av den vackra storstan och dess utbud. Inklämd och instängd.
På byrån i sovrummet möttes jag av min flicka i fotoramen. Hennes hand och fotavtryck med röd färg. Jag kan inte begripa att hon är vår. Overkligt. En liten flicka som borde vara här med oss levande. Det gör ont och jag kan inte hålla tårarna tillbaka. Hon fattas oss något så fruktansvärt mycket. Bilderna talar om sanningen för mig men jag har ändå svårt att förstå den. Jag saknar mitt barn och det som inte blev någon fortsättning.
Du fick inte en chans. Grymt och orättvist.
Årsdagen närmar sig och varje dag är ett slags nedräkning. Varje dag kommer vi lite närmare den dagen då allt började. Din och vår årsdag.
Hur har jag lyckats klara av det här. Jag kan fortfarande minnas lukter och de direkta känslor som upprymde hela min kropp när vi insåg att detta kommer inte att gå bra. Den sekund av ett besked som kom att förändra hela vår framtid. Jag trodde inte det var möjligt att känna så mycket känslor på en och samma gång. Orden i känslor går lätt att beskriva men att återuppleva samma kompott av känslor går nog inte i repris.
Självklart är den nya graviditet och det lilla barn som åter vilar i min mage väldigt välkommen. Det är en fantastisk gåva att vara här igen. Samtidigt kan jag inte koppla bort minnena av det som varit och den oro som gnager för att även förlora detta lilla kommande liv.
Jag läste i natt den senast utgivna medlemstidningen från Spädbarnsfonden. En artikel om två vilsna men oerhört tacksamma föräldrar som mist tre små flickor. Just nyfödda men svårt sjuka.
Vart tar styrkan vägen? Vad driver en vidare? Dessa två människor gav aldrig upp hoppet om ett friskt syskon. Idag har dem två friska killar som lever med dem här på jorden. De är tacksamma och ser dem som gåvor från deras förstfödda flickor.
Det mest bisarra är att en söndag i december så stannade jag och Kalle till ute vid Gåshaga på Lidingö för en paus med varm choklad och en macka på ett lugnt och öde cafe. Där inne sitter just denna kvinna med båda söner. Av någon anledning slogs mina tankar till vår förlust och jag kunde känna min avundsjuka till kvinnan och deras mysiga fika stund tillsammans.
"Om hon bara visste hur bra hon har det" snurrade i min tanke.
Fyra veckor senare läser jag om henne och hennes man i deras kamp om att övervinna och att leva med sorgen. Jag kände igen henne men med ens kunde jag inte placera varifrån. När väl poletten trillade ner gav den mig en kall rysning och jag blev stum av chocken.
Om jag bara vetat. Tänk att sorg och smärta inte lyser alla gånger på utsidan. Jag kände mig hemsk att jag dragit mina egna slutsatser. Det är bara så svårt att sätta smärtan i centrum till någon annan okänd främmande människa man möter. Men vi lär oss av misstagen.
Det kändes skönt att läsa om deras härliga ände men det gör mig ont med vetskapen att jag är en av dem kvinnorna som måste gå vidare trots svår förlust. Jag är en av dem som är där om några år med tung sorg i ryggsäcken men lever då förhoppningsvis lycklig med en stor familj.
Jag försökte tänka mig in i tanken att förlora ännu ett litet barn men insåg snarast att jag inte med bästa förmåga kunde det. Min största farhåga just nu är att ett liknande scenario ska drabba oss. Sannolikheten är nästintill obefintlig men jag kan inte slå bort det ur mitt huvud.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar