Vill inte hymla.

En minisemester uppåt Norrland var välkommen. Vi befinner oss i Sundsvall och ska senare i eftermiddag vidare till Åre. En vit snötäckt by på kärt återseende. Vi gillar Åre. Vi gillar snö och vi gillar skidåkning. Just nu snöar det utanför fönstret på hotellet på 9:e våningen. Jag bör komma härifrån och gå en långpromenad i det vackra landskapet istället.

Det är skönt att byta miljö. Jag önskar vi hade kunnat göra det lite oftare. Vi kombinerade jobb med nöje och såg en chans att få lite andrum. Vi behöver andas ny luft. Ofta. För att orka stå ut med den tunga sorg, men också andas ny luft för att orka stå ut med den kvarvarande tiden på nuvarande graviditet. Det är inte så enkelt som många tror. Jag bär detta barn med en självklar längtan. Att få ett levande barn, givetvis. Men det ger ibland oförmåga och framförallt syrebrist.

Jag upplever det många gånger att folk pratar och frågar mig som om jag väntade mitt första. Frågar sådant som en förstföderska skulle vara glad och tacksam för att svara på. Varje gång jag berättar att jag faktiskt väntar mitt andra kommer alltid en oroande tanke från mig själv, om följdfrågor för vårt första barn. Ännu har frågorna inte dykt upp men jag vet att det kommer sinom tid. Jag vill då inte hymla. Hymla och låtsas. Men ibland är det den enklaste vägen. Ibland kan jag tänka mig att man inte och orkar. Ingen förstår ju ändå. Kanske någon. Men vi är inte många. Folk drar sig lättast undan och räds det okända.

Bitter mandel.

Jag är så trött på att vara trött. Det har blivit värre. Tröttheten. Att vara orkeslös. Likgiltig. Och sist men inte minst, bitter. Vilken miserabel gryta.

Fick igår reda på att Socialstyrelsen har fattat ett beslut gällande vår anmälan. Och PSR. Och HSAN. För några år sedan visste jag inte mycket om dessa bolag och myndigheter. Under ett års tid har jag varit ett offer för en anmälan och stått som huvudpersonen. Det har ju inneburit yttranden, nya yttranden, utlåtanden, provsvar, förhör, händelseanalyser med mera. Inte någonsin trodde jag att jag en gång skulle behöva beblanda mig med denna tunga börda och pappersläsande. Allra minst denna väntan.

Vi är kallade till sjukhuset för ett möte, snarare återkoppling i nästa vecka. Jag vet inte om jag vill höra sanningen. Vems sida har de tagit parti för. De är vi mot dem. Vi, små oskyldigt drabbade emot hela vårdorganisationen. Det är oro nätterna igenom.

Igår var jag åter för ett möte med barnmorskan. Jag hade tankar kring ett planerat kejsarsnitt. Jag kände hur hennes blick och tankar talade för besvikelse. Jag kände inget direkt stöd omkring mina frågor. Jag blev inget klokare. Det enda hon tillade i mitt ältande var att ett kejsarsnitt är en bukoperation. Som om jag inte visste det.

Hon hade däremot många argument för en vaginal förlossning. Jag förstår deras syn och sett att se på att föda barn. Kvinnor har fött barn i alla tider och det är det mest naturliga sättet att knyta an till sitt bärande barn på. Att föda naturligt. Jag kan köpa det konceptet rakt igenom. Jag tyckte också så tidigare. Skillnaden är att idag har jag ett bagage där JUST MIN första förlossning slutade i totalt kaos. Det fanns ingen där som det borde göra. Ingen där som hjälpte mig att föda fram mitt barn. Ingen som pushade, ingen som sa avvaktande ord innan krystvärkar. Ingen fanns där. Och jag visste inte hur det skulle gå till. Självklart är jag livrädd att samma sak ska hända igen. Helt självklart. För oss. Det är vi som har blivit felbehandlade. Vi vet väl ändå bäst.

Hon tyckte vi kunde boka ett möte på förlossningen och gå igenom hur det "egentligen" ska gå till. Jag grinade illa och kände en iskall vind klä av mig naken.

-"Egentligen". Ja, just det vi var ju bortglömda mitt under den aktiva fasen. Borde jag inte fått exakt samma omhändertagande som alla andra födande kvinnor. Det är nu strax efter året vår händelse ägde rum på det där sjukhuset. Ta mina känslor och tankar på allvar. Jag är livrädd för hur det här ska sluta. Det är inte många som faktiskt förstår. Mina upplevelser skiljer så otroligt mycket från andra. Jag är jag.

Ännu en sömnlös natt.

Vad gör mig sömnlös? Antagligen hjärnspöken. De kommer då och då. Till slut somnar jag in och morgonen därpå är helt upp och nervänd. Tröttheten kommer ikapp mig och jag tvingas vila ett par minuter mitt på dagen.

Just nu, denna natt, är det tema förlossningsrädsla som trängs innanför pannbenet. De senaste dagarna har tanken på olika sätt att föda på väckt denna oro och ångest. Nu kom den. Den var visserligen väntad. Men nu. Det är ju långt tid kvar dit. Förhoppningsvis. Om allt vill sig väl och detta lilla barn väljer att stanna kvar hela graviditeten. Tänk om jag får tillbaka preeklampsin? Det är många tankar som virar in mina hjärnceller till ett garnnystan och bildar trippelknutar.

Jag får ofta höra då omgivningen frågar hur jag vill föda denna kommande gång. Jag har egentligen inte hunnit fundera så ingående på det eftersom sorgen och saknaden efter Lykke har tagit överhanden. Jag har kopplat bort alla tankar av mitt mående kring min nuvarande graviditet och tankarna kring en kommande förlossning. Jag har blockerat allt. Omedvetet. På något vis har jag ju svårt att förankra mig till att jag åter igen väntar ett barn. Jag har varit så uppslukad i min sorg att det är det enda som betytt något. Allt det andra har inte fått plats.

Efter att ha skummat igenom de få böcker jag har härhemma om "att föda" blev jag genast osäker på mina tankar runt detta. Ena halvan av mig säger vaginalt, andra halvan säger planerat snitt. Vad spelar det egentligen för roll. Det viktigaste borde väl ändå vara att barnet föds levande. På vilket sätt är ju i huvudsak inte viktigt. Tycker jag. För vem ska jag bevisa att jag klarar av att föda mitt barn på den naturliga vägen? Jag har ju uppenbart gjort det en gång förut. Då trodde ju aldrig någonsin att det skulle sluta i det trauma och kaos som uppstod. Mitt barn dog i samband med förlossningen den gången. Ofattbart.

Jag känner uppenbarligen en rädsla för att det kan hända igen. Att jag ännu en gång ska förlora mitt barn. På ett eller annat sätt. Men på något sätt. Jag vet inte om jag kan känna mig lugn vid en nästa förlossning efter att ha upplevt det som jag faktiskt gjorde första gången. Jag vet inte om jag orkar med den stressen eller ovissheten en gång till.

Jag måste ta upp det nästa vecka med min barnmorska. Det håller inte länge till.

I morgon gryning har jag ställt väckarklockan till ringning. Det är dags för min avkoppling på Eriksdalsbadet. Jag får se om jag orkar ta mig upp.

Borttappad.

Jag drömmer många hjärtskärande och framförallt detaljerade drömmar nuförtiden.

"Efter lång övertygelse hade min bästa vän gett med sig att hjälpa mig att föda mitt bärande barn i magen. Jag som var höggravid hade alltså gett min väninna möjligheten att bokstavligen föda fram mitt barn. Inte jag. Hon skulle göra det. Kalle och jag inkvarterade oss på hotellet i närheten och min väninna och hennes man åkte in till BB för att föda. Det var väldigt viktigt att de informerade oss om resans staus och när den lilla flickan väl hade anlänt. Timmarna gick och de hörde inte av sig. Jag blev så orolig att jag tyckte det var bäst om jag och Kalle åkte in för att se så allt stod rätt till. Jag kunde inte tillåta mig att vi skulle råka ut för samma olyckliga historia ännu en gång. Hotellobbyn var fullpackad med turister och det var svårt att komma ut till entrén. Väl ute vid bilen har jag glömt bilnycklar och det tar mig åter en tid att rusa tillbaka och genom detta kaos av människor, in i hissen som stannade på varje våning. Tiden rann iväg och jag greps nästan av panik. Väl framme på BB får vi informationen om att flickan är ute och att båda två mår bra. Jag får instruktioner om hur jag ska amma och snart är vi på väg hem. Alla sätter sig i bilen och jag ska spänna fast min nyfödda baby och märker hur jag misslyckas med allt jag tar mig för. Ungen skriker och jag har ingen ro att trösta henne. Min nyförlösta väninna ger mig åter igen små tecken till hur jag ska göra men jag orkar inte. Känner mig värdelös. Jag kan inte ens ta hand om mitt eget barn. Drömmen slutar i sprutande tårar och skräckfyllt scenario."

Jag funderade på dagarna senare om jag verkligen är redo för att ta hand om ett litet barn. Jag blev i fråntagen min första chans och det är väl det som känns så plågsamt och att minnena gör sig påminda.
Tanken på att föda igen gör mig både upprymd och orolig. Det värsta som kan hända har en gång hänt, men rädslan är ofrånkomlig att det kan hända igen. Jag stålsätter mig med pansarsvärd och stålhättor redan nu. Jag måste vara förberedd.

Förlorade jag mitt barn?
Nej, jag fick ett barn.
Mitt barn förlorade livet
men hon fick min kärlek
och vann mitt hjärta.
Men se inte på mig med rädsla!
Fråga istället om mitt barn
precis som ni nyfiket skulle göra
om mitt barn ännu levde.

Nattliga drömmar.

Efter hemresan från Portland har hela dygnsrytmen blivit ett enda stort kaos. Vridna timmar varvid dagarna känns som nätter med små strama ögon och gäspande gap. Nätterna blir motsatsen och betyder klarvakenhet vid midnatt och timmarna som löper därpå. Vi båda har utvecklat ett otäckt plågande sjukdomstillstånd med frossa och huvudvärk. Det är influensatider och vi får väl bara hoppas på att vi klarar oss undan det förödande eländet. Svininfluensan.

Som så många andra nätter denna veckan låg jag vaken länge innan jag väl hittade ett slags lugn. Ljuset började tränga igenom persiennen i sovrummet och jag insåg att klockan var inpå småtimmarna innan frukostdags. Jag måste ha slumrat till och lyckades sova ett par behövande timmar. Min dröm återupprepade sig och huvudpersonen var jag. Jag upptäckte till min stora fasa att jag börjat blöda. Nej...inte nu! Det får inte vara sant, jag fixar inte det här!
Jag vaknade kallsvettig och förstod ganska snabbt att det bara varit en otäck mardröm. Ändå for jag snabbt upp för att kontrollera att allt stod rätt till.
Det är obehagligt hur drömmar kan vara så självklara och tydliga. Denna ständiga oron för ett kommande missfall eller en komplicerad graviditet var nog inte min sista dröm utan har säkert bara tagit sin början.

Tack, för ännu ett dygn av din närvaro. Att du stannat kvar. Lilla trollet mitt.

Liv.

Det fanns en liten oro inför dagens upptäckt. En hopplös tanke till inbillning om att det inte fanns någon på insidan. Samtidigt fanns en längtan efter att upptäcka att det fanns ett ny aktivitet därinne och förhoppningsvis känna lite glädje. Med din pappa som min trygga sköld bredvid min sida gick vi hand i hand och nervösa in i det lilla rum där ultraljudet på livmodern skulle äga rum. Jag kan inte förmedla någon känsla men det kom tårar. Tårar av total lycka. Det visade sig finnas någon på insidan av den sköra delen av min kropp. Ett litet troll med ett pulserande hjärta. Så liten, men att det visade liv, det blev dagens viktigaste timma.

LIV!
Jag älskar det ordet. Det finns så mycket innebörd och mening i det. Starkt, blodrött och fyllt av känslor. Det lättade en sten och vi kunde lämna mottagningen med ett nytt hopp om framtiden, även om vägen dit är väldigt lång.

Hjärtat rusar och värker.

Det går några timmar emellan från den förhöjda pulsen till den efterföljande. Den påminns som en plågande rampfeber med en tryckande smärta över bröstet. Det är skrämmande rädsla när den kommer mitt i natten och väcker som av ett spöke som talar om att döden är väntandes i hallen. Jag fruktar det värsta och jag är övertygad om en kommande infarkt. Det uppenbara svaret är ångest och det stressar igång den röda larmsignalen. Mitt lilla hjärta skriker efter frid och återhämtning men alla dessa tankar kring graviditeten och alla tidigare händelser det gångna året väcker hjärtat till panik och känner sig vilset. Vi synkar inte alls. Det råder ingen symbios. Jag vill inte genomlida det kommande med denna tryckande värk över bröstet som tynger mig oavbrutet. Jag vill inte, jag kommer inte att orka. Jag kan nästan känna att denna tid är värre än den föregående. Jag vet faktiskt inte om jag vill genomföra det. Hjärtat meddelar mig med tydliga kommando både ja och nej, och jag känner mig gillrad i en fälla.

Teckna försäkring.

Vilken djungel av reklam och bolag. Försäkringar.
Allt du äger och har ska man teckna försäkringar för. Bilen, båten, mobiltelefonen, huset, kameran, vitvaror. You name it. Men den allra viktigaste av dem alla, sjuk och olycksfall-försäkringen, likaså liv-försäkringen, är det många som slarvar med.
"Inte blir man sjuk eller råkar ut för en olycka, det händer inte mig"
Vi har länge varit försäkrade upp över öronen men ändå kan man tydligen inte vara nog så försäkrad när väl det oönskade sker. Av en underlig trögfattad anledning ser man över sina papper om försäkran när man väl råkat ut för just en oväntad händelse. Men vad är en likvid ersättning till för glädje när man ens käraste ägodel gått förlorad. En ny kamera kan man faktiskt lyckligtvis hitta i vilken teknisk närbutik som helst. Men en förlorad människa som hastigt rycks ifrån livet av en olycka går inte att ersätta. Det enda behållning du kan få är minnena. Försäkringar är en hjälp till om-ifall-att något skulle hända men för de mesta skapar dem ångest.