Vår historia. En evig sanning som inte går att försköna. Den är som den är. Naken och ärlig och väldigt brutal.
Tre år av daglig saknad. Tre år av oändlig sorg. Bitter men något blekare. Jag kan idag gå rak och stark genom mitt avslöjande om hur min historia mynnade ut. Idag är jag starkare. Tidigare var jag rädd för allt som kom mig omkring. Jag tyckte mig höra hur alla viskade. Visste. Och jag nästan skämdes. Skämdes för att berätta att jag just burit ett barn som jag nyss förlorat. Jag var obekväm i att tala om den rätta sanningen. Som om jag jag gjort något brottsligt. Kriminellt. Samtidigt ville jag inte förneka. Det kändes många gånger som ett svek mot min egen flicka. När jag väntade Nike fanns fortfarande en obehaglig känsla i att berätta. För många frågor som jag gav falska svar på. Jag var inte mig själv. En annan person som valde att vara anonym.
Jag skäms inte längre. Känner ingen skam. Jag har två barn och jag är inte längre rädd för andras reaktioner inför detta fakta. Det är skönt att äntligen känna trygghet och ro i själ att berätta även om det gör ont. Det är befriande. Som om jag sluppit livstidsdomen i mitt eget fängelse. Jag är fri att göra som jag vill. Jag tar reaktioner för vad dem är. Och jag berättar när jag känner att det passar.
Nuläge.
Ännu ganska ovetande om vad framtiden visar så har vi berättat för Nike om den lilla bebisen som just nu vilar i min havande kropp. En lillebror. En idag väldigt liten lillebror.
Det råder vilsna tankar men nog så svaga hopp i min hjärta. En tredje graviditet som är tätt följd av föregående. Jag har en tung och orkeslös kropp som ska ta sig igenom de 15 förhoppningsvis kvarvarande veckorna. Hur orkar andra? Jag borde väl också men på något vis känns det annorlunda för mig. Jag jagar kanske lyckan i onödan. Eller är kontentan så fantastisk vacker på andra sidan utan att jag kan se den ännu. Just nu lever jag i en värld där jag fortfarande inte riktigt vågat eller rättare sagt hunnit ta in den här graviditeten. Det kommer kanske en dag längre fram.
Tyvärr finns det inte en lika stark längtan denna gången. Längtan till vårt första möte. Jag kan i dagsläget känna att jag inte alls känner mig så förberedd. Skulle gärna vänta några år till och landa i familjelyckan och ladda batterierna en aning. Det kanske vänder.
