Skillnader.

Jag har funderat ett par dagar på skillnader vid bemötanden och skillnader på att hjälpa andra när situationer blir svåra och tuffa. Jag har egentligen ingen skyldighet att engagera mig eller finnas vid någon annans sida. Men mina inträngda och något trögstartade hjärnceller talar om i rimlig tid för mig att nu är det dags att ingripa och finnas till. Sida vid sida och kontinuerligt sträcka ut handen. Inte lillfingret utan hela handen. Något väcker mitt intresse till att visa min närvaro.

Att stötta, trösta och vara stark är svårt när man själv bär stora tunga ärr, men jag försöker till viss mån och det tar kraft. När ingen vanlig och enkel utväg hittas i spillrorna försvinner gnista, glädje och lust.

Jag väljer mina vägar och jag väljer mina offer. De som funnits och stöttat mig när jag i tid och otid behövt är jag redo att ge tillbaka till. Samma spelregler och det känns helt naturligt.

Jag är skör och sårbar och bär på en ryggsäck med erfarenheter som skiljer sig från de flesta. Skulle jag kunna åstadkomma åtminstone en liten trygg och kärleksfull mening i dessa personers hjärta är jag mer än nöjd. Även om jag inte förväntar mig varken respons eller reaktioner.

Människor i allmänhet är så oerhört upptagna med sina egna liv och intressen att de där småsakerna i vänners vardagliga liv inte blir nog så intressanta för att hinna med.

Men det finns skillnader på folk och folk. Och jag har länge varit beredd på att sålla bort dem som gör sig till och vill vara behövda när det passar dem själva.

I veckan kom Lykkes sten på plats på gravplatsen jämte sin mormors sten. Det var lite som att känna att det tillslöts ett lock ovanför marken. En meter under den nu fast igenfrusna jorden ligger en väldigt vacker flicka som äntligen fått sin sten. Vår sten. Vårt minne av henne finns nu även på en söt liten rosa skimrande sten. Det kändes faktiskt väldigt skönt att den äntligen är på plats, om jag egentligen kan säga att det är skönt. Bisarrt uttryckt kanske är bättre.