Det finns bara två av oss, och det är vi.

Jag hör om förlossningsskador. Jag hör om fosterdöd. För tidigt födda och bebisar som ger upp alldeles för tidigt i graviditeten. Lika omkullkastad varje gång. Det gör ont att veta att vi är många som bär en tung sorg i sina hjärtan.

Vår Nike kommer alltid att vara väldigt speciell i vår familj. Hon är det syskonet som på ett sätt ersatte vår förlorade flicka. Vår förstfödda. Nike var ihärdigt planerad och den mest välkomnande varelse som hade liv och valde att stanna. Hon finns på riktigt. En egen liten människa. Oavsett hur liten eller stor vår familj kommer bli i slutändan, så kommer Nike finnas där som ett levande kapitel till vår väg vidare. Självklart kommer jag att dela mitt hjärta lika stort för de alla barnen vi får tillsammans men Nike har en väldigt speciell plats i vårt sorgarbete som är oerhört betydelsefullt. Hon löste upp en tyngd från axlarna och drog igång snöret för lycka och glädje igen. Hennes uppenbarelse gav mig ett hopp om en framtid med familj. Hon har fått oss att lysa till de personer vi var innan denna karusellen fick fart. Hon är så obeskrivligt värdefull. Jag vet idag hur det är att leva utan barn när man nyss fått ett. Livet förvandlades från svart och tungt till alldeles underbart. Tack vare henne. Fina värdefulla Nike.

Jag tackar inte Gud för detta. Jag vägrar tro på att det finns en sådan. Jag litar inte på ödet, snarare slumpen. Att vi förlorade Lykke har ju visat att det finns ett system inom vården som inte har fungerat. Oaktsamhet och slarv. Vi miste vår flicka på grund av detta system som just den dagen inte fungerade. Vi hamnade i slumphögen den dagen som ledde in oss i ett livslångt trauma.

Nike föddes 1 år, 3 månader och 18 dagar senare. Vårt ljus i det långa kalla mörkret var nu född. Det blev en väldigt speciell dag.

Jag har förmodligen bäddat ner mina innersta känslor av bitterhet och frustration för tillfället. Det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på henne, men jag känner mig likgiktig. Som om det varit en mardröm. Traumat runt om Lykkes födelse är fortfarande svårt att sätta sig in i då jag försöker. Det är som i en annan tid. Ett annat liv. Det känns lite otäckt att jag idag ser bilden så suddig. Som om jag bara stått bredvid och iakttagit bakom en dörr. Intrycken kan ibland kännas påhittade.

Jag ser ett foto på min ena systerson. Han fyllde 2 år nu i april. Jämngammal med Lykke. En kusin som aldrig kommer nämnas. Kanske vid vuxen ålder. För honom finns bara Nike, som han förvisso avgudar. Nike är hans kusin som han kommer lära sig namnet på och krama när vi kommer på besök. Melker framkallar så mycket känslor och påminnelser som säkert alltid kommer att förfölja mig. Framstegen och årsdagarna. Likväl Nike är speciell så kommer alltid att Melker att vara det. Det var han som väntades komma 3 månader senare efter att Lykke fötts. Det var en svår tid. Men när han väl kom så fanns det så mycket kärlek att överösa med. Lilla Melkerhjärtat har blivit 2 år.

Bästa födelsedagspresenten.

Jag tänker tillbaka två år och ser en färglös och väldigt trött trettioåring. Dagen då jag fyllde 30 för två år sedan var allt annat än festlig och full av överraskningar. Vi, jag och min numera man, blev serverade till dukat bord av en rar svärmor som lagat middag. Till bordet bjöds även fina syster och min far. Det var trevligt. Men bara det. Trevligt. Inte festligt och fyllt att barnskratt eller barnskrik. Bara just - trevligt. Jag minns att jag inte alls ville fira dagen till ära och ville helst att dagen då jag fyllde år skulle försvinna. Middagen slutade i att planera för Lykkes planerade urnsättning och minnesdag den 22 maj. Det blev det året en dyster födelsedag.

Den 3 maj året därpå låg jag på BB i Lund. Nike hade fötts dagen innan. 2 maj. Jag var omtumlad efter en natt och dagen innan efter en operation med urakut snitt och manglad med morfin och annat smärtstillande. Ändå hade jag energi och var full av berusning. Samtidigt var jag ett nervvrak, fullproppad med nykläckta hormoner som gjorde mig både ångestfylld och överlycklig på samma gång. Nu var allt på riktigt. Nike var på riktigt. Hon var vår just nyfödda lilla flicka. Så liten och så fin. Jag hade fått världens bästa födelsedagspresent. Alla gånger. Nike, vår seger. Segerns gudinna. Vi vann och vi var i mål. Äntligen skulle livet få en fortsättning. Äntligen skulle vi åka hem med ett levande barn. Den bästa presenten någonsin.

Nu idag, två år senare, så sitter jag här i vårt hus i Skåne. Med 300 meter till havet. Jag har ett jobb. Jag har blivit min mans hustru. Jag har en flicka som igår fyllde ett år, som just nu ligger och sover i sin säng i rummet bredvid. Jag har fått tillbaka mitt liv, min energi för att fortsätta. Jag vågar idag tro på framtiden igen. Det är detta årets bästa födelsedagspresent. En ny uppbyggd styrka, min present till mig själv.