Det pågår ständigt hjärngympa och aktivitet av tankar i den lilla kroppen som tillhör mig. Högt och lågt. Jag lever i en ständig konflikt med glädje och sorg. Det upptar hela min vakna samt sovande tid på dygnet. Det är så lätt att kastas ner i det svarta mörka hål efter att ett par dagar tagit tappra kliv uppåt toppen. En liten detalj, en skör melodi eller en icke förväntad nyhet kan framkalla hoppet till förtvivlan på en sekund.
"Jag försöker se det ljusa i livet men ser i dagsläget bara det som saknas och andras lycka. Hur lätt livet är för många. Jag är fullkomligt livrädd för fler så kallade överraskningar. Jag orkar inte gå igenom fler.
Så fort någon jag känner blir gravid så upptar det automatiskt större delen av min hjärna utan att jag vill det. Det stjäl all min uppbyggda energi. Jag vill inte känna som jag gör men det är inte helt enkelt att styra tankarna åt motsatt håll"
Just dessa orden läste jag nyss ur en annan ensam sorgsen mammas nedskrivna blogg. Jag läste stycket om och om igen. Det var ju mina ord, som om jag just tänker och känner. Det är ingen slump att jag känner som jag gör. Jag är inte onormal och framförallt inte ensam. Det är bara så svårt att förstå att någon annan sitter i samma situation som jag gör. Någon annan som upplever detta frispel mellan jordelivet och helvete som vårt medvetande samkör.
Det är så lätt för andra att säga den riktiga sanningen som jag egentligen bör följa. Lätt för andra att hämta andan och stiga ett kliv högre. Det är så fruktansvärt innerverande att ständigt utsättas för andras lycka. Det gör för ont att erkänna, men så är det. Jag är kluven som två vilt främmande människor inför varandra. Den ena är glad och den andra ond och bitter.
Jag får bara bita ihop och finna mig att livet väl härmed är bitterljuvt.
"Jag försöker se det ljusa i livet men ser i dagsläget bara det som saknas och andras lycka. Hur lätt livet är för många. Jag är fullkomligt livrädd för fler så kallade överraskningar. Jag orkar inte gå igenom fler.
Så fort någon jag känner blir gravid så upptar det automatiskt större delen av min hjärna utan att jag vill det. Det stjäl all min uppbyggda energi. Jag vill inte känna som jag gör men det är inte helt enkelt att styra tankarna åt motsatt håll"
Just dessa orden läste jag nyss ur en annan ensam sorgsen mammas nedskrivna blogg. Jag läste stycket om och om igen. Det var ju mina ord, som om jag just tänker och känner. Det är ingen slump att jag känner som jag gör. Jag är inte onormal och framförallt inte ensam. Det är bara så svårt att förstå att någon annan sitter i samma situation som jag gör. Någon annan som upplever detta frispel mellan jordelivet och helvete som vårt medvetande samkör.
Det är så lätt för andra att säga den riktiga sanningen som jag egentligen bör följa. Lätt för andra att hämta andan och stiga ett kliv högre. Det är så fruktansvärt innerverande att ständigt utsättas för andras lycka. Det gör för ont att erkänna, men så är det. Jag är kluven som två vilt främmande människor inför varandra. Den ena är glad och den andra ond och bitter.
Jag får bara bita ihop och finna mig att livet väl härmed är bitterljuvt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar