Det närmar sig dagen då du skulle blivit ett halvt år gammal. 14 juli.
Vår flicka som skulle vara frisk och förhoppningsvis lycklig av sin existens tillsammans med oss, din mamma och pappa. Den dagen kommer glida förbi som så många andra dagar och vid varje halvt år som går kommer man dels påmind om vad som hänt oss men samtidigt om vad som kunde ha varit.
Att inte få leva med dig, vårt förstfödda, att inte få lära och se dig utvecklas, inte få se dig växa och se hur vacker du skulle blivit är en svår strid av känslor. Det isar och knyter sig i magen, blicken är stilla och till slut kommer tårarna.I 9 månader har vi väntat på att vi skulle bli vi 3 och livet skulle få en ny mening men istället går vi tillbaka på ruta 1.
Det går förhållandevis bättre nu. Jag tänker inte minut för minut på denna kris som faktiskt drabbat oss. Jag måste för ett ögonblick stanna upp och känna efter. Kan det vara försvarsmekanismer som träder in och man flyr fältet med upphörande känslor eller har den värsta tiden redan passerat och man hittar alternativ och gör en nyorientering?
Vi kan bara leva i nuet och känna oss fram. Vi har inget val. Jag är nyfiken på framtiden och det är alltid en bra början.
Vår flicka som skulle vara frisk och förhoppningsvis lycklig av sin existens tillsammans med oss, din mamma och pappa. Den dagen kommer glida förbi som så många andra dagar och vid varje halvt år som går kommer man dels påmind om vad som hänt oss men samtidigt om vad som kunde ha varit.
Att inte få leva med dig, vårt förstfödda, att inte få lära och se dig utvecklas, inte få se dig växa och se hur vacker du skulle blivit är en svår strid av känslor. Det isar och knyter sig i magen, blicken är stilla och till slut kommer tårarna.I 9 månader har vi väntat på att vi skulle bli vi 3 och livet skulle få en ny mening men istället går vi tillbaka på ruta 1.
Det går förhållandevis bättre nu. Jag tänker inte minut för minut på denna kris som faktiskt drabbat oss. Jag måste för ett ögonblick stanna upp och känna efter. Kan det vara försvarsmekanismer som träder in och man flyr fältet med upphörande känslor eller har den värsta tiden redan passerat och man hittar alternativ och gör en nyorientering?
Vi kan bara leva i nuet och känna oss fram. Vi har inget val. Jag är nyfiken på framtiden och det är alltid en bra början.
Jag vill inte medvetet fly, bara fortsätta leva...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar