Jag tillåts inte vara ledsen.

Gång på gång. Dagligen. Varje svar på varje tilltal så slår det aldrig fel. Finns det ingen som bara kan bekräfta mitt mående och sedan är det bra. Låt mig få känna som jag gör. Jag vet att ingen menar någonting illa och vill säkert väl men att oavbrutet få höra att jag ska fokusera och istället se ljust på framtiden gör mig så fruktansvärt sänkt. Vad är det för fel att faktiskt beklaga sig och känna ledsamhet och saknad. Det ska hela tiden avbrytas och ersättas med positiva tankar och handlingar. Allt som oftast vill jag bara få mitt mående bekräftat. Sådana svar som kuratorn kan ge. Att följa med och låta mig få möjlighet att uttrycka mitt aktuella mående. Där finns inga intellektuella svar, där får känslan leva och inte lika kvickt dö. Där känner jag att mina ord blir förstådda och inget mer behöver tilläggas.

I början av den akuta perioden då vi mådde som allra sämst, fanns omgivningen där och höll med och kände sig enbart maktlösa vilket resulterade i monologer, vilket gick ut på att jag pratade och de lyssnade. Nu är det tvärtom. När jag nu yttrar mig och faktiskt visar min svaga sida så tillåts jag inte att må dåligt, jag känner att jag inte tillåts vara ett offer. Jag blir hela tiden upplyst om det ljusa i livet, att se framåt och använda glädje åt det som ska komma. Varför blockeras mina känslor jämt och ständigt. Jag upplever att de inte är värda att finnas. Man ska bara tala om det goda och positiva i livet. Är det verkligen det enda människor egentligen vill höra? Varför alltid ställa allt till rätta. Varför är det sådan tabu att må dåligt? Varför inte respektera mitt svar och istället tillämpa empati?

Alla har vi våra dagar där tillvaron känns upp och ned. Varför inte bara bekräfta att det är som det är och tillåtas vara där i just det nuet. Tills vidare. Stötta på rätt sätt istället. Bekräfta mig som jag är, både idag och i morgon.

Jag behöver min sorg. Den är en del av mig. Den kommer ju alltid finnas där. Med det menar jag inte att jag inte kan känna glädje och lycka. För det känner jag ju lika mycket stundtals.

Jag upplever detta generellt i alla situationer. Man tillåts inte att må dåligt och vara ledsen. Varför? Det ingår ju i livet. Glädje och sorg. Jag blir bara så förundrad. Vem har lärt oss detta onaturliga beteende?