Sorgen stod i vägen.

Jag funderar dagligen på mitt liv bakåt i tiden. Hur det egentligen var innan sorgen kom och knackade på dörren. Vilka som var mina vänner då och vilka som stannade kvar. Vilka som stod ut med vår isolering och ändå hörde av sig och vilka som valde att gå när vi inte orkade höra av oss.

När jag förlorade mitt barn, förlorade jag i det stora hela, mig själv. Jag förlorade allt jag hittills stått stadigt på och känt mig säker över. Jag förlorade många fina vänner på köpet medan andra tog för sig och gav mer av sig själva än jag inte ens kunnat drömma om. Sorgen stod i vägen för att hålla dem kvar. Jag förlorade även min trygga stabilitet och självsäkerhet eftersom sorgen stod i vägen. Dörren kändes länge låst för nya intryck och relationer.

Jag tar en dag i taget. Jag känner efter hur jag mår och lever efter den känslan. Jag kan inte tvinga mig in en falsk fasad för att andra förväntar sig att jag borde må bra nu. Nu när vi fått Nike. Att jag borde vara glad och kan ägna full fokusering på henne. Det är delvis sant. Men det tar inte bort smärtan och tankarna till hundra procent.

Kalle funderar mycket. På Lykke och om vad vi har missat. Nu när vi får uppleva lillasyster så blir det så mycket mer påtagligt. Det är ju helt sjukt att vi inte fick uppleva Lykke på samma sätt som hennes syster. Det är så ofattbart. Det är orättvist och jag känner stundtals att jag alls inte orkar tänka tankarna länge. Men de kommer ändå även om jag är så innerligt trött på dem. De förföljer mig var jag än gör.

Det är många av våra vänner som just fått sitt första barn. Det tar min energi att glädjas fullt ut. Tyvärr. Men det är ren avund. Avund för att inte jag får vara i deras kläder. Avund att inte någonsin få uppleva det lyckorus som inträffar just när ditt barn är fött. Där, just där i den minuten kommer mitt bagage in och äventyrar hela lyckan. Sorgen står åter i vägen för att kunna känna andras glädje. Det gör ont att känna som jag gör. Men jag kan inte rå för det.

Jag såg bilder från Stockholms stad. Jag kan sakna staden. Det vackra som den erbjuder. Där blev mina barn till. Där gick jag med mina barn i magen. Växande. Den ena graviditeten, förväntansfull och naiv, lycklig och ivrig. Den andra raka motsatsen. Förtvivlan och ångest var ledorden. Den ena slutade i en mardröm och den andra började som en mardröm. Jag har börjat tvivla på om det någonsin blir fler barn i vår familj. Jag vågar knappt tänka tanken.

Oroväckande omen.

Min telefon är fylld och bilderna på Nike upptar nästa hela galleriet. Förutom några bilder. Bilderna på Lykke finns fortfarande kvar. Som dåliga utsuddade teckningar. Bilderna på hennes vita kista, hennes lilla näpna lilla ansikte där hon ligger i korgen från sjukhuset. Hennes gravsten där namnets bokstäver och årtal är täckta med regndroppar. Det gör ont att blanda dessa bilder med Nikes levande pigga ögon, men jag måste få ha dem kvar. Jag törs inte ta bort dem. Jag kan inte. Hon är ju en del av mig. Hon är ju en del av mitt liv. Tyvärr minns jag henne med smärta och händelsen kring när vi förlorade henne. Det är så mycket smärta att jag ibland kan kräkas.

I samma timma som Nike kom till världen, så fick jag ett meddelande av barnens farmor. Hon skickade en bild till min telefon där hon nyss varit vid Lykkes gravsten och lämnat en bukett med vitsippor. Klockan var 12.01 när jag tog emot och öppnade bilden för att se. Då visste inte farmor att vi låg på förlossningen. Det kunde hon omöjligt veta då vi valde att inte höra av oss till någon om vad som skulle snart skulle ske. Mina ögon fylldes med tårar av rädsla. Där låg jag för att snart skulle föda mitt andra barn och framför mig tittade jag på min första dotters gravsten prydd med den vackraste lilla naturbukett...

Bilden är fortfarande kvar i galleriet i telefonen. Solen lyser upp Lykkes sten och det är en vacker bild.

Vad ska jag göra av alla dessa minnen? De smeker mitt innersta centrum och har slagit rötter. Jag kan inte trycka på radera och slänga i papperskorgen. Om det bara hade varit så enkelt...

Idag fick jag åter igen ett frustrerat bakslag. Det kommer väldigt oväntat. Jag tror mig känna att solen och allt lyckligt som hör sommaren till fick mig att skippa efter andan. Tårarna klädde både mitt ansikte och Nikes lena bara nacke. Jag lät dem komma. Helt obehindrat. Spegelbilden gav mig ett sorgset leende. Jag borde ju vara världens lyckligaste nyblivna mamma. Om det bara hade varit så enkelt...

Trygg och varm.

Jag lever med Nike tätt intill. 24 timmar om dygnet. Hon ogillar vagnen. Hon vantrivs att ligga ensam. Vill alltid bli buren. Där känner hon vår värme och sover som bäst. Djupt och länge. På bröstet och nära hjärtat. Bultande och tryggt. Där får hon ro.

Vi har börjat försöka lägga henne jämte oss. Mellan oss. Bredvid i sängen. Det går en stund. En kort liten stund. Sen vaknar hon och är ledsen. Hon bökar på natten. När hon väl sover. Hon drömmer och låter. Stönar och grymtar. Jag ler och myser åt hennes beteende. Hon äter och somnar om. På axeln ligger hon stilla och njuter. Jag har inte hjärta att lägga mig ifrån henne. Vill ge henne tryggheten. Jag är bara så rädd att jag ska vakna och omedvetet ha lagt täcket över henne. Skräck. Spädbarnsdöd. Jag vaknar flera gånger varje timma om natten bara för att stämma av om hennes varma andedräkten nuddar min kind. Jag pustar ut och somnar om.

Du och jag Nike.

Tiden springer iväg. Nike är hela 7 veckor nu. Hon växer i en enorm fart. Hon förändras snabbt. Utvecklas. Varje dag ser jag något nytt hos henne. Nytt och underbart.

Det känns som dygnet har för få timmar. Ibland känns det som om jag inte alls hinner med. Jag vill pausa lite. Landa lite. Det är fortfarande svårt att förstå att hon finns hos oss nu. Att hon är vår dotter. Att hon ska stanna. Det är svårt att begripa.

Kalle har jobbat några veckor nu. Nu är det jag och Nike. Att få dela vardagen med henne är givetvis ljuvligt men vi saknar pappa. Redan. Vi måste klara oss själva nu. Nike och jag på egna små äventyr.

Dagarna går och vi har så mysigt tillsammans, Nike och jag. Hon gör nya läten så gott som varje dag. Det är andra tonfall. Kraftigare. Starkare. Hon pratar och skrattar. Hon är med, med alla sinnen. Jag ser hur hon riktigt suger i sig av sin omgivning. Registrerar och sorterar. Försöker förstå. Hon växer så fort min lilla tjej. En egen stark person banar sin väg fram. Hon är så vaken i sitt väsen. Så klok i sin blick. Tänk att jag får uppleva henne. Det är så stort.

Jag lär mig mycket av Nike. Om livet. Saker jag inte visste. Vackra saker.

Det är samtidigt så mycket oro som följer med föräldraskapet. Så mycket kroppen minns av att hålla en livlös kropp. Jag vill aldrig vara med om det igen. Jag är livrädd för att vara med om det igen. Jag kan inte rå för det. Det sitter där. Hårt.

Vit lögn.

Jag förnekade och gjorde en lång historia kort. Eller rättare sagt, jag gjorde det enkelt för mig. Just då, idag. Det kändes inte rätt att förtälja sanningen och jag var framförallt inte på det humöret. Ibland svarar jag blankt nej, och därmed slutar samtalet. Ibland förnekar jag. Som idag. Lite ångest men det kändes inte motiverat att svara ärligt. Ibland fungerar en vit lögn även om den känns motsägelsefull.

Jag tog med mig lillasyster i på vår nya vårdcentral Granen.

Jag lämnade hjärtligt över min fina lilla flicka till den kvinnliga sköterskan som öppet tog emot henne i sina armar. Hon blev lugn och därmed också jag. Samtidigt kunde jag sätta mig för ner i stolen för blodprovet och provtagningen. Den manliga sköterskan däremot frågade om min flicka var min första. Som vanligt knöt det sig på de allra flesta ställen inuti min sargade lilla kropp. Vad ska man svara? Ja eller nej. Ska man svara sanning eller lögn. Det är svårt. Ett kort möte som bidrar till starka frågor. Och starka frågor kräver stundtals ärliga svar. Inte idag. Mötet idag var kort och jag och Nike ville snabbt därifrån. Jag bedövade mina ord illa kvickt med ett annat samtalsämne och strax därefter var vi utanför dörren igen. Jag ansåg nog att min förnekan var befogad. Idag var det inte läge för sanningen. Jag orkade inte berätta och jag ville inte att de skulle få veta den heller. Ibland tar jag det enkla vägen. Det underlättar.

Mötet på Bvc gick fint. Nike går upp bra i vikt och ökar för varje vecka som går. Hon är sex veckor nu. Lilla fina tjej. Hormonplitor pryder hennes små mjuka kinder och jag bara iakttar. Tittar och skådar hennes lilla ansikte. Näsan, öronen, munnen och de pigga små ögonen. Hon fixerar fint med blicken och kan följa glada föremål från höger till vänster. Hon visar framsteg och idag fick jag ett mysigt leende. Det gick rakt in i mammahjärtat och jag kände hur min värme och kärlek ångade ur hudens alla porer. Hon visar styrka i nacken och benen och ger tydliga signaler när något är inte känns bra. Hon kommunicerar och tar till med nya små ljud och läten. Samtidigt som hon kan skrika sig hes när hon vill äta eller bara bli buren.

Hon behöver oss och vi behöver henne. Vi ger och vi tar. Det är äkta, villkorslös och ovärderlig kärlek.

Näring.

Ibland är livet vackert. Just nu är det en fröjd att få leva det vackra livet.

Jag får amma och ge den bästa av födan till mitt barn. Jag ger henne allt hon behöver för att växa. Det är magiskt att kroppen fungerar och det är magi att min kropp vill och kan ge henne just det. Bröstet ger henne näring för att fortsätta leva och det ger mig näring att bara titta på. Jag kan inte få nog av henne. Nike min ögonsten. Vackra lilla barn. Hur kunde vi överleva utan henne?

Hon tar all min tid. Så gärna. Hon lever och andas nära min hud varje dygnets timmar. Jag vill gärna ge henne samma trygga atmosfär, värme och dunkande hjärtslag som hon just lämnat. Jag vill ge all min trygghet och kärlek jag mäktar med. Den tar aldrig slut. Hon fyller min tomma sömnbank och mitt sorghål med ny energi och näring. Hon gör att jag vill fortsätta. Vi ger och tar av varandra, likt en kärleksrelation mellan äkta makar.

Ett litet blåsljud på Nikes hjärta hittades vid födelsen. Idag åkte vi oroliga in till Lund för ett återbesök och ultraljud. Det plågade mig oerhört att hennes lilla späda bringa skulle undersökas. Hon skrek efter mammas närhet och jag fick stilla hennes oro och gråt med ett varmt bröst. Det är underbart att kunna trösta och hjälpa till. Det är en viktig uppgift, och jag gör den så gärna och kärleksfullt för att skydda och lugna. Det är fantastiskt att vara just den viktigaste människan. Hennes mamma. Det ger mig näring så jag orkar lite till.

Undersökningen gick bra och vi fick konstaterat att lilla hjärtat är friskt. Blåsljudet kommer förmodligen att läka och växa ihop när liten blivit större. Vi pustade ut och åkte hem för att vila. Sommarförkylningen har slagit till hårt. Jag är orolig att Nike ska bli smittad. Jag ska vara uppmärksam på alla tänkbara symtom. Just nu mår hon fint på mammas varma mage.

Idag är livet vackert.