Klockan tickar.

Nu är vi bosatta i Skåne. Folkbokförda i Malmö. Mest för alla myndigheters skull. Speciellt sjukvården.

I måndags var vi inbokade på Lunds lasarett för extra kontroller av blodtrycket och urinprov med äggvita. Det blev som jag befarade. Blodtrycket nådde sin spets men de hade inga synpunkter på urinprovet. Jag fick snällt ta med en blodtrycksmätare och urinstickor hem för att ta egna kontroller dagligen. Det kändes bra. Trovärdigt. Vi fick ett mycket bra bemötande av en barnmorska och läkare. Det gjorde det mesta på studs om man drar parallell med Sös i Stockholm, som istället gör allt i slow motion. I Lund fick vi raka besked och fick även direkt en ny tid för sectio/snitt. 19 maj. Det är fyra veckor kvar dit. Men innan dess kan vad som helst hända. Sticker blodtrycket upp och jag börja samla mer äggvita blir det säkerligen andra besked. Vi fick även ett nytt tillväxtultraljud i nästa vecka för att följa upp hur bebisen i livmodern mår. Det känns med dessa besked bättre än innan vi lämnade Stockholm. Jag tar fortfarande en dag i taget men jag är inte lika ängslig längre. Jag måste ju försöka släppa iväg alla hot och terrorattacker som kommer i min väg. Få dem att studsa som platta stenar i hög fart på vattenytan. De måste få finnas men jag måste välja väg, att inte suga åt mig dem. De tär alldeles för mycket och jag har inte ork för att sortera dessa destruktiva tankar på vad som kanske inte alls kommer att inträffa. Psyket är ens värsta fiende.

Ännu finns det vågor.

Jag blev ensam kvar i Stockholm denna helgen. En resa till syster med söner som blev inställd på grund av barnens sjukdomar. Kalle, min varma trygga famn, begav sig till Köpenhamn efter en långt tillbaka inbokad resa.
Det var längesedan jag var ensam. Nu blir det 2 nätter och 3 hela dagar. Det bli en ensam helg med mycket blandade känslor. Att vara ensam nu går bättre än tidigare. Jag är lugnare och mår förhållandevis ganska bra. Allt mående är inte svart eller vitt längre utan tonas ut i en tråkig askgrå skala. Inte hopplöst men väldigt återhållsam. Illamåendet börjar släppa och jag är lite också lite piggare. Om det är medicinens effekt mot underfunktionen i min sköldkörtel eller att de första graviditetsveckorna har passerat, kan jag inte avgöra i dagsläget. Min hjärtklappning har lugnat ner sig och det var i grevens tid. Min fagra lilla kropp börjar ändra riktning på kurvan och jag börjar känna igen mig själv. Kanske ska jag och vi börja hoppas på att fortsättningen kommer att gå vackert och säkert fram. Det måste bli vår tur nu.

En kort runda in på IKEA blev fredagens utflykt. Jag räds egentligen offentliga miljöer, knöliga människor som knuffas och väsnas. Jag skyr det som pesten. Det kryper i kroppen och jag får knappt luft.
Väl inne på varuhuset fick jag kvickt mina ärenden uträttade. Mitt huvud snurrade och jag ville snabbt därifrån. Varuhuset kryllade av bebisar. Små, små knyten som inte sett många dagar av denna världens ljus. Jag förundrades hur många nyblivna mammor som tar sig till ett sådan fruktansvärd miljö som IKEA. Stanna hemma och mys med era små nykomna liv. Vad är det som är så viktigt att man inte kan avvara ett besök på ett stort varuhus i dessa influensa tider. Jag undrar bara.
I natt blir min första natt ensam med lilla trollet väl ihopkrupen på insidan. Trollet lär säkert väcka mig med ett behövande toalettbesök mitt i natten, sedan slumrar jag till igen med ett litet leende på läpparna.