Omringad av stora runda, fina gravida magar. Överallt. Jag försöker undvika och fokusera blicken på annat men var jag än går så finns dem där. Avund, är ett väldigt starkt ord för oss just nu. Vi är avundsjuka på er där ute ibland oss.
Inte mindre än sju par av våra vänner och bekanta väntar ivrigt efter deras kommande bebisar. Alla dessa inom snar framtid kommer att bli en liten familj eller utöka familjen. Bestående av mamma, pappa och barn och syskon. Det kallas liv, det kallas lycka. På något sätt glädjer det mig att alla lyckas och har så lätt för att deras kroppar och hormoner fungerar, samtidigt som det uppfyller ett slags knytnävslag i magen och jag tappar luft och energi. Jag orkar inte hålla mig vaken längre. Vaken för alla andras glädjebesked. Vårt hopp sover fortfarande och det känns väldigt långt borta.
Vi har ju just varit där. Där alla ni väntandes är nu. Höggravida eller just förlösta.
Vi var ju där och snuddade men föll på mållinjen. Vi blev också mamma och pappa men på ett högst annorlunda vis. Ett orättvist vis. Nu ska man börja om denna resan med den tyngsta känslan av sorg och oro samtidigt som vi ska bejaka allas vänners kommande nyfödda liv. Det är en kamp som jag inte önskar någon annan. Tyvärr är jag inte ensam, utan vet av erfarenhet att det finns många vilsna själar som känner samma hopplöshet och total avund.
Ibland får jag för mig att vi ska leva bara du och jag. Din pappa och jag. Det är ett lugnt, tryggt men även ett underhållande liv med mycket närhet och kärlek. Det kanske ska vara och förbli så. Vi kan egentligen inte ha det bättre, men samtidigt känner vi båda att det är något som saknas. Vi har gjort det finaste två människor kan skapa. En ny människa full med liv. Vi gjorde dig, i förhoppning om att ge oss glädje och lycka. Ett liv som lämnade oss alldeles för tidigt. Men att resa sig upp efter det här känns verkligen nästintill omöjligt. Vi lever vidare i en grumlig såpbubbla som bara blåser vidare utan att fastna och lösas upp någonstans.
Idag är en dålig dag! Sämre än vanligt faktiskt. Egentligen vill jag spy upp allt inneboende kaos som ligger och tär. Jag vill läkas inifrån och sakta ta ett steg upp på prispallen. Gärna på 1: platsen.
Inte mindre än sju par av våra vänner och bekanta väntar ivrigt efter deras kommande bebisar. Alla dessa inom snar framtid kommer att bli en liten familj eller utöka familjen. Bestående av mamma, pappa och barn och syskon. Det kallas liv, det kallas lycka. På något sätt glädjer det mig att alla lyckas och har så lätt för att deras kroppar och hormoner fungerar, samtidigt som det uppfyller ett slags knytnävslag i magen och jag tappar luft och energi. Jag orkar inte hålla mig vaken längre. Vaken för alla andras glädjebesked. Vårt hopp sover fortfarande och det känns väldigt långt borta.
Vi har ju just varit där. Där alla ni väntandes är nu. Höggravida eller just förlösta.
Vi var ju där och snuddade men föll på mållinjen. Vi blev också mamma och pappa men på ett högst annorlunda vis. Ett orättvist vis. Nu ska man börja om denna resan med den tyngsta känslan av sorg och oro samtidigt som vi ska bejaka allas vänners kommande nyfödda liv. Det är en kamp som jag inte önskar någon annan. Tyvärr är jag inte ensam, utan vet av erfarenhet att det finns många vilsna själar som känner samma hopplöshet och total avund.
Ibland får jag för mig att vi ska leva bara du och jag. Din pappa och jag. Det är ett lugnt, tryggt men även ett underhållande liv med mycket närhet och kärlek. Det kanske ska vara och förbli så. Vi kan egentligen inte ha det bättre, men samtidigt känner vi båda att det är något som saknas. Vi har gjort det finaste två människor kan skapa. En ny människa full med liv. Vi gjorde dig, i förhoppning om att ge oss glädje och lycka. Ett liv som lämnade oss alldeles för tidigt. Men att resa sig upp efter det här känns verkligen nästintill omöjligt. Vi lever vidare i en grumlig såpbubbla som bara blåser vidare utan att fastna och lösas upp någonstans.
Idag är en dålig dag! Sämre än vanligt faktiskt. Egentligen vill jag spy upp allt inneboende kaos som ligger och tär. Jag vill läkas inifrån och sakta ta ett steg upp på prispallen. Gärna på 1: platsen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar