Halvårsdagen, 14 juli.

Sedan Lykke dog har orden blivit extra viktiga för mig. För min överlevnad. Jag skrev mig igenom dagarna i mörker. Den smärtan att förlora ett barn är så outhärdlig att man vrids in och ut. Och man måste igenom den. Känna den, vara med den. Mitt sätt blev att skriva den. Känslor blev till ord som blev till styrka.

En tanke till på hur det kunde ha varit. Dagen idag då du skulle blivit ett halvår, på kronprinsessan Viktorias födelsedag. Istället har din mamma varit på psykologiska öppna mottagningen på en remiss från SÖS. Ja, det är verkligheten. En bedömning som skulle avgöra om jag skulle få antidepressiva ordinerat. Man hade önskat att det bara var en mardröm eller en osann tragisk historia. Men det är JAG. Just det, det är JAG ska bedömas. Jag får det inte att gå ihop.
På den dagen då jag skulle skrivit in dina framsteg i denna dagbok bok fick jag istället skriva in min egen förtvivlan och visa upp min sköra själ för en läkare som ville ställa en diagnos på mig.
Tänk om jag bara kunde skruva fram klockan och tiden några månader eller helst av allt skruva klockan tillbaka i tiden och göra om allt från början. Göra om och göra rätt. Ett innerligt önsketänkande.