En nyfunnen gammal vän.

Ett telefonsamtal i 3 timmar. Uttömmande men ändå finns det mer och ge och ta av. Ett samtal som talade sitt tydliga språk: MEDMÄNNISKA. Det lyser ofta med sin frånvaro men igår kom det en samtal som uppfyllde hela detta kalla tomrum. En vän från förr som tog mod till sig att ringa och dels beklaga vad som hänt oss men samtidigt också delge sin egen story och sin stora förlust. Hennes son. Hennes kamp om att bli gravid och äntligen slutade i lycka men som några månader senare stod inför det nog svåraste beslut någonsin. Pojken var svårt sjuk och skulle de fortsätta? Vilken ångest och total sorg. Jag kan bara försöka sätta mig in i den sanna verkligheten men det är svårt att förstå. Det är ingen rättvisa att man som väntande förälder ska fatta ett beslut om den kommande framtiden. Att avsluta här och nu eller fullfölja och ändå inte bli garanterad ett barn som får stanna.

Tack du fina Therese för att du fann dig att ringa och delge din medmänsklighet. Det värmer.
Lilla vän. Jag känner så starkt. Vad har vi gjort för fel för att bli straffade så här. För det känns som ett straff i allra högsta grad.