Stanna hos oss.

Det är en inre röst som viskar orden inne i mitt huvud. "Stanna hos oss".

De kommer när jag ska lägga Nike inför natten. Det är lite som mina sista bilder av Lykke som alltid kommer upp när jag lägger mig. Ord och bilder som har fäst sig och ger sig tillkänna vid just sänggående. Alltid. Det spelar ingen roll hur trött jag än är.

Jag fick ett besked om ett dödsfall häromdagen. En mamma med svår obotlig cancer. Jag känner så för dem. Det gör ont att förlora någon. Inte ens med ett besked om ett kortare liv för att sjukdomen sätter stopp gör en förberedd på känslan av att förlora. Det är ett starkt ord. Förlora. Jag är en dålig förlorare. Såväl i spel som i verkliga livet. Jag lever med så starkt. Begreppet tar upp stora delar av min vakna tid.

Oavsett vilket öde som tar ens liv, sjukdom eller olycka, så är det så fruktansvärt hårt. Vi ska begrava Kalles farfar den 14 januari. Han var sjuk och gammal. Han hade ont och led nog in i det sista. Kanske ville han bara ge upp sitt liv. Jag tror han insåg att att hade levt klart även om hans sista önskan var att leva här och nu. Jag går i en stark tro om att vi alla människor gör allt för att överleva till varje pris. Ingen vill väl egentligen dö. Åtminstone inte om man får välja. Och i bästa och de flesta fall behöver man inte välja. Dödsdagen infaller hos alla, förhoppningsvis till himmelen dit alla för eller senare anländer. En del lever ett långt liv, medan andra inte ens får se dagens ljus.

Alltså infaller en begravning på Lykkes dag. Kanske är det lika bra det. Familjen är då samlad och vi kan besöka hennes plats. Hennes viloplats. Till skillnad från farfar Sven så fick Lykke ett kort och händelselöst liv. Det kommer bli en tung dag i många avseenden. 14 januari närmar sig.

Jag blundar, kysser Nikes panna ömt och viskar. "Stanna kvar. Stanna hos oss"

2 gånger för mycket.

Det har hänt en gång förut. Med 10 dagars mellanrum. Kräkkaskader. I mängder. Igår hände det igen. 3-4 timmar efter lunch och vila så satte det ohämmat igång. Och när vi trodde allt hade kommit upp så fortsätter hon. Till slut fanns det inget mer innehåll i den lilla magsäcken att tömma utan hon såg sin chans att somna av ren utmattning.

Jag ringde BVC idag. Talade med en av sköterskorna. Berättade min story och ville ha rådfrågning om det kunde handla om födoämnesallergi. I detta fall fisk. Båda tillfällena har hon faktiskt ätit fisk och jag sökte som en galning igår efter information på nätet om just allergi för detta födoämne. Kräkningar fanns absolut med som en kraftiga symtom då kroppen vill göra sig av med allt det protein i födan som den är allergisk mot. Med informationen drog jag min egen slutsats som vanligt att hon lider av allergi. Evigt. Livet ut.

Min fråga till sköterskan i morse var om det fanns möjlighet att komma och göra ett pricktest. Tydligen är hon för liten och hennes råd var enbart att utesluta alla fiskrätter för en tid framöver. Kanske det inte alls är allergi. Kanske var det maginfluensa men inga andra symtom har påvisats. Men orolig som jag i allmänhet är för Nike så vågar jag inte ta några som helst risker. Jag måste få veta med detsamma vad som är fel.

Efter hennes anfall tidigare igår blev natten lite oroligare än vanligt. Täta uppvaknande. Inte mycket sömn för en skör liten mamma som vill sitt barn väl. Bröstmjölken börjar verkligen sina så jag vet inte om hon får i sig någonting överhuvudtaget de gånger hon kallar på mig och vill ligga tätt intill. Hon somnar om efter en stund och får fortsätta sova på min arm. Lilla hjärtat mitt.

Det smärtade oerhört att se henne klökas och kräkas i sådana mängder. Kroppen fick en annan slags form och styrka och hennes lilla näpna ansikte var ilsket rött. Tårarna rann medan mina kom efteråt. Av ren chock. Av ren ängslan.

Hon har varit lite sämre på att äta och dricka nu på morgonen efter. Oron för att hon fortfarande inte mår bra ligger där. Men jag får bara avvakta och låta henne vila så hon blir piggare.

En ynka erinran.

Det närmar sig jul och det närmar sig 2-års dag. 14 januari. Då blir det 2 år sedan vi för första gången fick mötas. Mötet som blev brutalt kort på grund av sjukhuset brister och slarv. Det är snart 2 år sedan vi fick säga adjö. Det blir även andra julen utan henne. Året dessförinnan låg hon tryggt vaggandes i min mage. Då visste vi inte vad vi knappt en månad senare skulle komma att stå inför. En mardröm som blev verklighet.

En dag och datum som alltid kommer sitta som ett knivskarpt minne i mitt brustna hjärta. 14 januari 2009. Dödens dag. För det är lite så det känns. Jag känner inte lycka inför årsdagen. Den är förknippad med så mycket smärta och allra helst vill jag nog radera den dagen. Det som borde blivit den bästa dagen i ens liv vill jag radera. Den dagen då mitt första dotter föddes. Det känns grymt att känna så och det gör ont att känna som jag gör. Ändå vill jag inte glömma.

Beslut från HSAN har anlänt till Särögatan. Hem till vår nya adress. Den som ligger långt ifrån Stockholm där allting hände. Här har vi ett annat liv. Ett liv som är präglat av sorg och blotta minnen med distans.

En läkare har fått en erinran som disciplinpåföljd. Bristen av handläggning och innebörden av att inte fullgjort sin skyldighet i yrkesutövningen ledde till en erinran. En gniden liten mesig erinran som inte leder till någonting. Men ändå. Det är åtminstone en bekräftelse på att min anmälan gick igenom. En bekräftelse på att allting gick fel på grund av nonchalans. Felet är varken ringa eller ursäktligt och bör föranleda disciplinpåföljd i form av en erinran. Så löd beslutet.

Vi anser väl egentligen att alla de anmälda borde fått någon form av disciplinpåföljd. Ska vi överklaga eller bara nöja oss med deras beslut? Orkar vi? Var hän leder det?

Kanske ska vi bara avsluta detta kapitel av våra liv och börja bearbeta och acceptera. Jag inser att jag måste acceptera situationen. Hon kommer inte tillbaka. Ingenting kan minska det hål av tomhet som sjukhuset dragit in oss i. Våra själar måste läkas för att orka några år till. Jag känner mig redan 10 år äldre av denna ödesdigra resan. Jag har inga krafter kvar till att anstränga mig. Jag är så trött på att vara vaken och känna tyngden av sorg och bitterhet. Kanske hade jag tänkt och känt annorlunda om Lykke varit sjuk och ändå lämnat oss. Kanske hade jag då kunnat accepterat hennes död. Jag är så oerhört trött. Jag är 30 år fyllda och redan gått miste om ett barn. Kanske ska jag bara acceptera denna eviga trötthet som är ett bevis på vad livet förövat mig på.

Med detta sista beslut är på något vis denna resan av anmälningar och ouppklarade frågor avslutade. Sista kapitlet är läst och kvar är en blank tom sida. Denna resan har på något vis hållt Lykke levande. Vi har väntat på beslut och ersättning och ursäkter. Nu verkar det som det är över. Nu är hon död på riktigt. Död för alltid.

Det känns som vi borde stänga dörren och gå vidare. Just för att orka några år till. Tyvärr är det inte så enkelt. Jag kommer aldrig att kunna lägga locket på. Det finns där. Varje dag. Nu har det snart gått 2 år och jag antar och förbereder mig på att det kommer kännas lika ångestfyllt varje jul och varje födelsedag.

En erinran leder inte till någonting. Tyvärr. Men jag inser ändå att det hade inte räddat mig från den förtvivlan över förlusten av vår flicka.

Jag sväljer min gråt och går in och hämtar Nike som just vaknat.

...utan att fälla tårar.

Jag känner ett lugn över att Nike växer och blir större. Hon drar ifrån sin syster med livslängder för varje ny morgon. Det är en märklig men helt naturlig vardag. Hon är till synes frisk och ingenting gick fel vid hennes födelse. Hon fick möjligheten att följa med oss. Hem till oss. Jag har ansträngt mig för att allt ska flöda så smärtfritt som möjligt.

Tålamod. Det försvann totalt den dagen som jag förlorade mig själv. Jag såg den sina, likt en vattenpöl i öknen tills det inte fanns en droppe kvar. Att förlora sitt tålamod gav sig uttryck på många olika vis och situationer. Det fanns ingen tid att ödsla på att ens försöka hitta det igen. Jag orkade inte kämpa. Jag fann inte styrkan till att ens anstränga mig.

Idag försöker jag sakta hitta tålamodet igen. Jag lever i nuet och vågar inte tänka för långt fram och på så vis kan jag finna ett visst uns tålamod för stunden. Det finns ju värre saker som kan hända i jämförelse med att damen på Hemköp stoppar upp hela kön för hon slutligen kommer underfund med att hon inte har pengar med sig när hon ska betala. Jag inser det komiska i situationen och sväljer mina påbörjade morrande ljud. Det finns värre saker att tappa tålamodet för.

Jag hade en hemsk dröm natten tills idag. Jag skulle meddela min kära far som just nu befinner sig i Thailand, att Nike hade dött. Av vilken anledning kommer jag inte ihåg. Drömmen är högst oklar men just meddelandet till min egen pappa var stark. Skulle jag vänta att berätta tills han var tillbaka på juldagen eller borde jag säga sanningen rakt ut. Jag såg framför mig hur han tog emot beskedet med stark smärta. Det gjorde ont att ännu en gång behöva lämna ett så sorgligt besked. Ett besked utan att fälla tårar. Det fanns inga tårar. Jag hade styrkan att kunna uttrycka mig på ett behärskat sätt. Har jag blivit så skarp?Så skarp att jag inte ens bryr mig om att Nike skulle lämna oss. Hemska drömmar. Var kommer ni ifrån? Försvinn om nätterna tack. De räcker att dagarna gör mig påmind om vår verklighet.

Det börjar bli dags att Nike får sova enbart i sin egen säng nu framöver. Vi hade en diskussion om det. Vi kan båda, Kalle och jag, vakna under natten och känna ett obehag att vi lagt oss över henne. Vilket är sant och mycket väl skulle kunna hända. Men det får inte hända.

Lilla bus vaknar mycket under natten och det känns bekvämast att låta henne ligga kvar i vår säng. Men efter vår diskussion i morse känner vi annorlunda. Lilla bus får läggas tillbaka i sin säng för säkerhetens skull. För att åter igen mötas när solen har vaknat.

Jag gråter mycket glädjetårar om dagarna. Nike skrattar och det framkallar så mycket lycka. Det frigör så mycket lust till livet. Livet med henne.

Nike blir 7 månader.

Igår blev Nike 7 månader. Jag låg och funderade kvällen innan på hur mycket jag har varit ifrån henne sedan hon föddes. Jag räknade ut att det handlade om några enstaka timmar. Sammanlagt. Jag har haft svårt för att lämna mig ifrån henne. Jag har inte velat. Det har gjort ont i hjärtat att lämna henne ens för ett par minuter. När hon sover har jag längtat tills hon vaknar. Längtat efter ett leende, en par ögon som lyser med kärlek och en nacke att känna hennes värme alstra från och inandas hennes doft. Den är underbar. Hon är fantastisk. Lilla fina Nike har blivit stor.

Tittar jag på bilder från det att hon föddes och framåt kan jag knappt förstå att hon varit så liten. Nätt och tafatt. Hon har förvandlats till en egen individ, en person med stark egen vilja och mycket nyfikenhet. På livet.

Jag kan komma ihåg hur jag i början när hon nyss anlänt, osäker jag var. Jag längtade till denna tid där jag befinner mig nu. När vardagen ser lite annorlunda ut. Då, när vi skulle förstå varandra och kunna kommunicera. Där är vi nu. Vi kom hit. Vi är här nu.

Nu längtar jag vidare. Jag vill visserligen inte att tiden ska gå så fort men jag ser ändå fram emot när hon blir större. Äldre och ännu mer klok. När vi kan utbyta samtal som ger handling. Jag ser fram emot att alltid vara bredvid henne. Att lära mig av henne och att hjälpa henne att utvecklas.

Jag bakade en liten tårta till Nikes månadsdag. Jag hade en skön känsla i kroppen och jag kände verkligen för att fira henne just idag. Kanske skulle vi fira oss, Kalle och mig, för att vi har fått möjligheten att vara med henne i just 7 månader. För oss är det stort. Att få vakna jämte Nike varje morgon är stort. Himmelskt och nästan overkligt.

Idag tittade vi på Lykkes foto som hänger på väggen. Vi sa godmorgon och jag inväntade Nikes uttryck. Hon tittade länge på sin syster innan hon gav ifrån sig ett ljud. Det hade varit spännande att få ta del av hennes tankar till fotot på sin syster hon såg. Själv berättade jag att det är storasyster och att hon heter Lykke. Det rann tårar från min kind när jag ansträngde mig för att säga just de orden. En märklig känsla. Och overklig.

Minnen i kartonger.

Det har blivit mycket uppackat sedan vi flyttade men ännu står flertalet kartonger orörda. Jag river och sliter i en ny kartong varje dag. När jag hinner. Jag vill inte klaga men Nike hindrar min fart. Jag har visserligen inte bråttom till att bli klar men eftersom vi går här hemma dagarna i ända ska det bli skönt att få det färdigt. Ett hus har alltid projekt så färdiga lär vi väl aldrig bli ändå.

Igår öppnade jag lådan som jag våndats så för att öppna. Lykkes låda. Alla foton, alla minnen låg där och spärrade upp sina sorgsna ögon på mig när jag försiktigt vågade riva upp kartongen. Kartongen har legat instängd i ett förråd under sommaren samt hösten då under tiden bott i Malmö. Nu kom tårarna. Tillbaka då allting hände och vände på samma gång. Det mörka och hårda ögonblicket som förändrade vårt liv. Sjukhus, rullstolen, vaggan, ångesten och utmattningen. Vår fina flicka. Det var längesedan jag såg fotona på dig. Stilla med sneda vilande ögon och så lik sin syster. Tårar fick falla. Hejdlöst.

Välkommen till ditt nya hem. Nu hänger ditt fot och handavtryck och vilar lugnt jämte min huvudkudde. Alldeles nära intill. Jag klappar lilla fotot med din nakna kind och kysser dig sedan godnatt. Välkommen hem till oss, nu är vi äntligen hemma. Nu ska Nike få se och känna på dig, fråga efter dig och en dag också lära sig säga godmorgon och godnatt.

Du älskade och saknade...