Knivhugg.

Jag vet inte hur det känns att bli knivstucken men jag kan ju föreställa mig. Ändå inte. Det finns ju egentligen ingenting man kan föreställa sig eller veta hur någonting ska kännas om man inte varit där eller upplevt det.

Igår var vi på disputationsfest. Trevligt.
Det var första gången på hela denna tiden efteråt som vi var på ett större kalas eller tillställning. Det kändes lite obekvämt. Träffa okända människor och prata med helt främmande identiteter vid bordet och under mingel och middagen. Jag finner inte ro utan mer obehag. Jag är svag och skör. Det är psykiskt jobbigt att hamna i lägen där utsatthet och tortyr om familjerelationer och det innersta privata blir ett samtal.
-Vad jobbar du med, Har ni barn eller Är detta ditt första?
Frånvarande svultna själar känner obehag, precis som jag gör, inför möten och samtal med obehöriga som inte verkar vara mottagliga för reaktioner. Jag tycker egentligen det är högst opassande att fråga vad någon jobbar med. Jag tycker folk i allmänhet placerar andra i olika fack därefter. Det är obetydligt i sammanhanget. Se personens sociala framgång istället för att ifrågasätta arbetsförhållande och dylikt.
Jag - sjukskriven/arbetslös/gravid/sorgsen änglamamma till ett friskt barn, som under olyckliga omständigheter och slarv lämnade oss under förlossningen. Känn på den.
Men jag anstränger mig och försöker i alla fall. Gör tappra små steg men hinner inte med i den snabba takt som samhället kräver. Det blir många gånger ett förnekande svar till alla dessa frågor. Det som egentligen är min sanning blir undanskymd och jag säger inte hälften ens en gång. Efter kvällens hemresa kändes det som jag blivit knivhuggen flertalet gånger men stått stabil inför galleriets spel. Det hör till det sociala, att vara trevlig. Annars passar man inte riktigt in.
Sorgligt men sant.