Nya grannen.

Plötsligt så hörde jag mig själv berätta. För nya grannen som bor i huset snett mitt över oss. Jag mötte henne idag. Hon och hennes just nyfödda. En liten pojke, två veckor gammal. Vi stannade och hälsade på varandra. De artiga fraserna först.

-Hej hej.

-Ja, det är vi som är nyinflyttade.

-Grattis, det måste vara en liten som är född?

Titta ner i vagnen, och förklarar att jag nog minsann visste att det skulle komma en bebis inom den närmaste tiden. Min kärlek hade stött på hennes man och han hade enkelt berättat och hälsat oss välkomna. Nu stod jag mitt emot henne. Min nya granne. Skör som man är när man är just är hemkommen från sjukhuset och därmed hormonstin med amningshjärna så tordes jag ända berätta för henne. Det bara kom, utan att jag egentligen tänkte mig för. För jag är sådan. Jag orkar inte tänka längre på vad andra kan tycka och känna. Jag drar mig inte längre för vem som står i vägen. Frågar någon så är jag inte rädd för att berätta.

- Ja, vi har en liten storasyster till Nike som vi tyvärr har förlorat.

Grannens ögon gav mig en tung tillbakablick. Ansiktet vred sig en aning och hennes tidigare leende veks nedåt. Där stod hon och bubblade av lycka inombords tills jag släppte ryggsäcken och lät den falla. Jag kanske borde ha avvaktat, men jag såg det som ett tillfälle att faktiskt förtälja vår tragiska sanning och vardag. Jag lät henne få veta.

För mig är inte vår förlust en hemlighet. Det gör lika ont vid varje tillfälle att berätta men jag känner att behovet har ökat dramatiskt igen. Det finns en stark poäng att behöva få det sagt. Behovet att räkna in Lykke i familjen är viktigt. Hon är en del av mig, min man och Nike. Lykke är fortfarande en del av det nya jag som formades ur spillrorna av förlusten efter henne. Varje dag går tankar kring min saknade ängel och varför kan jag inte då få ur mig dem, om det nu är till min nya granne eller till bästa vännen min.

Jag kan inte längre ta hänsyn till vad andra tycker är passande att säga i sammanhang. Folk får ta det, ta åt sig eller lämna tanken därvid. Jag säger inte sanningen för att jag vill ha någon ömkan eller förståelse. Det kan de inte skapa ändå. Jag måste för min egen skull för att jag anser att hon inte får glömmas bort.

Kanske gick min nyfunna granne hem och funderade och väljer och ställa fler frågor. Kanske nämner vi aldrig mer Lykke. Det kanske blir vad jag gör det till. Det är svårt att veta med andra människor. Tyvärr föraktar jag de flesta och tar ingen för givet. Kanske blir hon värdens bästa granne. Det var i alla fall värt och stanna och lämna ett avtryck och få se hennes totala lycka för sin faktiskt lite för tidigt födde bebis. Med slutet av många långa komplikationer innan han lämnade moderns vagga. Vilka livsöden det finns. Många är vackra, andra är vansinnigt dystra.

Brutna löften om framtid.

Jag ser henne i ögonen och det lyser kärlek. Till dem ögon hon just möter och till den dotter som är och hälsar på henne. Hennes ögon är smala och tröttare än de någonsin har varit. Kroppsspråket talar allt annat än styrka och glöd. Hennes röst är ansträngd. Tillbaka till ögonen. De är tunga och påvisar fruktan. Som att de vet att tiden snart är inne.

Det gjorde ont att se dessa ögon av ofrivillig smärta och samtidigt total lycka och därefter inse att sjukdomen är det som kommer beröva henne livet. Alldeles för tidigt. Så många år att fortsätta leva och närvara i nuet. Det gör mig oerhört ont att behöva släcka lampan den natten när hon stängt sina ögon för sista gången och jag får öppna mina, nästa dag, vakna till en ny dag, nästa morgon. Det är sorgligt och hårt. Framtiden kan vara grym. Den kan sluta idag. Eller nästa dag, eller nästa. Likt ett stearinljus som snabbt kan blåsas ut och släckas eller långsamt få brinna ner.

Att dö i sjukdom, se en människa långsamt tyna bort, det är allt annat än vackert. Samtidigt kan jag inte bestämma mig för vilket jag tycker verkar vara det värsta. Att gå en kvick död till mötes eller att sväva ovanför det vackra livet och inledas i daglig nedtrappning in i det mörka. Det okända. Döden.

När jag förlorade min flicka, min förstfödda dotter fick jag efter ett par veckor därpå en bok.

Döden är livsviktig. Skriven av Elisabeth Kubler-Ross.

Huvudsyftet och innehållet sammanfattade hur människan som står inför döden upplever vägen dit och hur välkomnande döden är när du är redo. Människan vet och gör sig redo när tiden är inne. Det är helt fantastiskt hur vi kan gå från nonchalans till accepterande när vi vet att vi ska dö. Den är då inte alls främmande utan föregår med stillhet och en inre ro.

Jag vill bara tacka för att jag fick ett tillfälle och kanske ändå säga mina sista ord till henne. Öga mot öga. Ett indirekt farväl.

Jag har inga ord som kan lätta den sorg och den tomhet och saknad familjen står inför. Jag är tung i hjärtat vid varje samtal jag får från hennes dotter. Känner så med dem. Jag har också mist min älskade mamma. Alldeles för tidigt. Det känns som min egen sorg efter mamma slår en dubbelvolt nu när jag står vid deras sida. Sorg väger mycket. Ibland mer och stundtals mindre. Sorg är däremot vackert. Det fångar alla ens känslor och sköljer över oss med tårar. Det är vackert, hur ont det än gör. Det är vackert att kunna visa känslor och det är vackert att kunna gråta.

Mycket kärlek och styrka till er som står vid hennes sida. Jag är en medmänniska.

Första barnet.

Jag får ständigt höra det. Många tvåbarns föräldrar till levande jordebarn säger samma sak. Många men inte alla.

"Det är alltid oroligt med första barnet, vänta bara tills tvåan kommer. Då har man inte tid att bygga oro och broar av ängslighet."

Med tanke på min otrygghet till sjukvården som förlusten av Lykke lyckats åstadkomma och med den fasa för att någonting ska hända Nike så tycker jag det är högst olämpligt att ens nämna de orden för en utsatt i sorg. I mina öron sjunger det stöddighet och jag vill inte hålla med dem. Jag kan inte förstå hur jag skulle kunna släppa min oro bara för att Nike får ett syskon. Skulle det hålla mig borta från faror och olyckor. Dem händer ju ändå. Vi lever ju i en värld där skuggan av döden sakta glider framför oss. Inväntar att plocka upp oss när vi lever farligt.

Det tillhör föräldrarskapet att oroa sig och stundtals känna sig kvävd av trötthet. För mig är det vardag. Ständigt bärande på min ryggsäck. Det innebär en kronisk trötthet. Nästintill varje sagd mening kan föda fram tankar till min förlust. Till saknad och till det som inte blev.

Jag tar åt mig för mindre. Lyssnar och suger åt mig. Men i de här fallet tar jag avstånd. Vill inte lyssna på det örat. Min förlust har byggt upp mycket höga berg och djupa dalar varvid jag ägnar en del åt det tvära och enfaldiga hållet. Envist med ledordet bitterhet. Den kloka och visa delen av kontentan med min bearbetning har lärt mig att hålla isär påflugna situationer och därmed VAD jag ska ta lärdom av. Det är jag tacksam för. Jag har lärt mig gränsen mellan lek och allvar.

För mig är det lite svårt att säga det där med första och andra barnet. Jag upplever att många glömmer bort vår sjuka bisarra verklighet. Jag kan ju inte hindra dem för det. De har ju gått vidare för länge sedan. Ibland påminner jag och då får jag en "ja just det" reaktion, ibland slutar jag tätt och sväljer mina tänkta ord.

Nike är långt ifrån vårt första barn. Hon är tvåan som kom efter. Hon är vår lillasyster samtidigt som vi får göra allt som man ska hinna med sitt första barn. Vi lever ju med henne som om hon vore vårt första. En mamma en pappa och endast en liten synlig flicka. Alltså antar andra ju att hon är vårt första.

Min visdom och mitt klokskap talar om för mig att vi är flera som mist sitt första barn. Tyvärr syns inte sorg utanpå. Tänk vad mycket lättare det hade varit för andra att välja sina ord och inte klampa i klaveret om sorgen hade lyst som en aura runt skalpen. Eller hade folk istället tagit mer avstånd och man hade känt sig mer utlämnad och pestsmittad än någonsin?