Vaggande olycka.

Det där parasollet med det elaka vassa blecket som skadade Oscar kommer omedelbart kastas bort hoppas jag. Jag kan fortfarande känna den där skräcken av död inombords när jag vaggade honom till sömns efter att han ramlat och slagit i hakan. Det där öppna såret som bara skrek efter att vilja sys.
Vi var fast på Flatön i sommarhuset. Din Pappa ringde SOS 112. Det var som att luften gick ur mig och jag skippade efter andan. Min skräck för att hoppet var ute och han skulle förblöda var så stor att jag fann mig i något slags trans. Kanske en flashback till en annan otäck upplevelse. En instinkt av överlevnad eller kanske en mosters kärlek till sin gudson gjorde att jag skapade en slags vaggande yttre trygghet.
Jag kan inte säga om mitt hjärta slog eller inte bara att jag var livrädd. Jag trodde på allvar att han skulle dö i från oss. Lämna oss på det tragiska olyckliga sätt som du min flicka gjorde. Känslan kan jag inte återberätta. Inte med bästa inlevelse. Jag blev paralyserad.
Väl inne på sjukhuset fann jag mig i situationen lugn medan Petra var helt hysterisk. När han blev sydd med narkos på natten, 10 timmar senare kunde jag fortfarande känna mig skakig. Trots att jag visste att han var en välmående treåring så var händelsen så likt en mardröm att jag inte kunde inte släppa den från näthinnan. Den skräckslagna pojkens ögon var min gudsons och den blicken kommer jag aldrig glömma. Att få honom lugn i min famn och visa att jag var hans trygghet i detta trauma var en samtidigt en härlig upplevelse. Så här i eftertanke.

Många andra hade kanske skakat av sig upplevelsen som vilket problem som helst men för mig blev det stort och skräckslaget. Det där ärret på hakan han säkerligen kommer få är tyvärr ytterligare ett minne som kommer göra mig påmind om att livet är skört och kan vara över på ett ögonblick. Tack för att du klarade dig denna gången lille pojken min. Jag tar bokstavligen ingenting för givet.