Dagen efter minnesstunden...

Nu ligger du sida vid sida med din mormor Elisabeth. På ett sätt känner jag att i denna svåra stund hade jag gärna haft men egen mamma här på jorden. Samtidigt som jag känner att hon blev förskonad detta elände. Det vi går igenom är ingenting man ens önskar sin värsta ovän. Jo kanske, just för att den ska få känna och uppleva 10 min av den smärta som pickar i ens hjärtat hela tiden.
Jag är glad att vi valde denna plats till dig. Det känns tryggt tillsammans med mormor. Jag kan känna den kärlek hon hade velat ge dig och nu kan jag någonstans inbilla mig att hon kan ge dig det. Ni där tillsammans, hand i hand. Det är mitt hopp och min tro. Jag måste tro på det i alla fall. Vad har jag annars? Jag har inget val. Det är som din moster sa till mig efter minnesstunden - du är så stark. Men vad har jag för val? Jag vill ju leva. Jag har en underbar man vid min sida, din pappa. Han är den jag vill leva för! Tillsammans är vi starka men ensam i den här mardrömmen hade jag aldrig klarat det. Visst finns det stunder då jag inte känner någon mening med min existens, där allt ser mörkt och ensamt ut. Jag måste bara hitta ett sätt att leva med tomheten och av att du inte fick stanna hos oss.
Du lilla efterlängtade flicka, håll hårt i mormors hand och gör en kullerbytta lite då och då. För min skull...

Det kommer att finnas en sten vid din plats brevid mormors. Den kommer, ge mig bara lite betänketid.