Borttappad.

Jag drömmer många hjärtskärande och framförallt detaljerade drömmar nuförtiden.

"Efter lång övertygelse hade min bästa vän gett med sig att hjälpa mig att föda mitt bärande barn i magen. Jag som var höggravid hade alltså gett min väninna möjligheten att bokstavligen föda fram mitt barn. Inte jag. Hon skulle göra det. Kalle och jag inkvarterade oss på hotellet i närheten och min väninna och hennes man åkte in till BB för att föda. Det var väldigt viktigt att de informerade oss om resans staus och när den lilla flickan väl hade anlänt. Timmarna gick och de hörde inte av sig. Jag blev så orolig att jag tyckte det var bäst om jag och Kalle åkte in för att se så allt stod rätt till. Jag kunde inte tillåta mig att vi skulle råka ut för samma olyckliga historia ännu en gång. Hotellobbyn var fullpackad med turister och det var svårt att komma ut till entrén. Väl ute vid bilen har jag glömt bilnycklar och det tar mig åter en tid att rusa tillbaka och genom detta kaos av människor, in i hissen som stannade på varje våning. Tiden rann iväg och jag greps nästan av panik. Väl framme på BB får vi informationen om att flickan är ute och att båda två mår bra. Jag får instruktioner om hur jag ska amma och snart är vi på väg hem. Alla sätter sig i bilen och jag ska spänna fast min nyfödda baby och märker hur jag misslyckas med allt jag tar mig för. Ungen skriker och jag har ingen ro att trösta henne. Min nyförlösta väninna ger mig åter igen små tecken till hur jag ska göra men jag orkar inte. Känner mig värdelös. Jag kan inte ens ta hand om mitt eget barn. Drömmen slutar i sprutande tårar och skräckfyllt scenario."

Jag funderade på dagarna senare om jag verkligen är redo för att ta hand om ett litet barn. Jag blev i fråntagen min första chans och det är väl det som känns så plågsamt och att minnena gör sig påminda.
Tanken på att föda igen gör mig både upprymd och orolig. Det värsta som kan hända har en gång hänt, men rädslan är ofrånkomlig att det kan hända igen. Jag stålsätter mig med pansarsvärd och stålhättor redan nu. Jag måste vara förberedd.

Förlorade jag mitt barn?
Nej, jag fick ett barn.
Mitt barn förlorade livet
men hon fick min kärlek
och vann mitt hjärta.
Men se inte på mig med rädsla!
Fråga istället om mitt barn
precis som ni nyfiket skulle göra
om mitt barn ännu levde.