Jag har sett den flera gånger. Reklamen på tv för cancerforskningen. En skadad och omtumlad humla som ligger på rygg på föntrerbrädan på labbet. Fönstret stängs, lamporna släcks och alla går hem.
Nästa dag. Lamporna tänds, alla börjar jobba, någon öppnar fönstret där den lilla humlan legat under natten. Den vaknar upp ur sitt töcken och ser en chans att få frihet och flyga ut. Vilken underbar känsla. Att äntligen vara levande och kry igen. Hopp och lycka blev verklighet. Den där humlan påminner om mig. Skadeskjuten och väntar på att tillfriskna. Jag kan inte mäta eller jämföra mig med ångesten att leva med cancer men humlans beetende är symbolisk för min sorg och min lockelse till nytt liv.
Vi har ett humlebo ovanför på utsidan av vår ytterdörr. Jag har inte hjärta till att förgöra det.
Jag har blivit rädd för sjukdomar. Att jag ska dö. Att din pappa ska dö. Jag är livrädd. Känner att åren börjar krypa ikapp oss. Kanske högst naturligt att känna dessa destruktiva tankar när man just förlorat fotfästet. Det känns ibland som jag skulle kunna bestiga de högsta bergen och ändå klara alla världens motgångar men att kanske förlora livet i sjukdom eller att förlora din pappa gör mig ytterst skakig. Jag skulle bokstavligen falla platt som ett högt korthus. Man vet ju aldrig vad som väntar bakom nästa dörr och det gör mig orolig.
Jag är rädd för att bli beroende. Beroende av en annan människa för att känna mig trygg. För vad gör jag den dagen den människan och tryggheten försvinner ifrån mig? Tänk om det fanns en försäkran vid äktenskap om att den dagen dö tillsammans. Döden hade inte varit lika plågsam att prata om då.
På promenadstigen genom ängen idag stötte jag på en ihopkurad liten fågel. Jag stod stilla och blev samtidigt rädd. Den såg skadad ut. Jag ville böja mig ner och titta efter då den plötsligt snabbt flög iväg. Modersinstinkten var ett faktum när jag trodde den var illa däran. Jag hade inte kunnat lämna den övergiven utan säkert gjort allt för att hitta en lösning till att göra allt bra igen. En moders känsla för att kunna övervaka och skydda kom smygandes. Jag blev ändå glad att den flög sin väg och att den var välmående.
Nästa dag. Lamporna tänds, alla börjar jobba, någon öppnar fönstret där den lilla humlan legat under natten. Den vaknar upp ur sitt töcken och ser en chans att få frihet och flyga ut. Vilken underbar känsla. Att äntligen vara levande och kry igen. Hopp och lycka blev verklighet. Den där humlan påminner om mig. Skadeskjuten och väntar på att tillfriskna. Jag kan inte mäta eller jämföra mig med ångesten att leva med cancer men humlans beetende är symbolisk för min sorg och min lockelse till nytt liv.
Vi har ett humlebo ovanför på utsidan av vår ytterdörr. Jag har inte hjärta till att förgöra det.
Jag har blivit rädd för sjukdomar. Att jag ska dö. Att din pappa ska dö. Jag är livrädd. Känner att åren börjar krypa ikapp oss. Kanske högst naturligt att känna dessa destruktiva tankar när man just förlorat fotfästet. Det känns ibland som jag skulle kunna bestiga de högsta bergen och ändå klara alla världens motgångar men att kanske förlora livet i sjukdom eller att förlora din pappa gör mig ytterst skakig. Jag skulle bokstavligen falla platt som ett högt korthus. Man vet ju aldrig vad som väntar bakom nästa dörr och det gör mig orolig.
Jag är rädd för att bli beroende. Beroende av en annan människa för att känna mig trygg. För vad gör jag den dagen den människan och tryggheten försvinner ifrån mig? Tänk om det fanns en försäkran vid äktenskap om att den dagen dö tillsammans. Döden hade inte varit lika plågsam att prata om då.
På promenadstigen genom ängen idag stötte jag på en ihopkurad liten fågel. Jag stod stilla och blev samtidigt rädd. Den såg skadad ut. Jag ville böja mig ner och titta efter då den plötsligt snabbt flög iväg. Modersinstinkten var ett faktum när jag trodde den var illa däran. Jag hade inte kunnat lämna den övergiven utan säkert gjort allt för att hitta en lösning till att göra allt bra igen. En moders känsla för att kunna övervaka och skydda kom smygandes. Jag blev ändå glad att den flög sin väg och att den var välmående.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar