Mitt livs svartaste dag och natt.
Det är morgon på sjukhuset, avdelning 63, som vi legat på sedan i lördags. Indution står på schemat för oss. Du och jag. Tillsammans ska vi påbörja den resa som snart skulle leda oss fram till vårt första möte. Spänningen har aldrig varit större. Denna dag eller kommande dag skulle vi äntligen träffas. Pappa och jag var lite väl laddade när läkaren gick ronden och berättade vad som skulle ske. Preeklampsin var ett faktum som skulle åtgärdas. Jag var tvungen att förlösas för att jag skulle bli frisk ifrån den.
Steg ett hade avklarats. 6 timmar hade gått med pinvärkar som följd. Falska värkar med andra ord. Det var täta sammandragningar till ingen nytta. Jag grät vid undersökningen där det konstaterades att du inte ville ut. Livmodertappen var något mjukare än tidigare men var fortfarande stängd som en mussla. Det togs ett beslut om steg två där risken för överstimulans stod högt. Dina hjärtljud såg fina ut strax innan klockan 20.00
In i duschen, skönt att få värmen i ryggen av strålen. Pappa stod hela tiden kvar hos mig, endast iklädd kalsonger. Värmen var helt otrolig. Eftersom fönstret inte öppnades under dessa tre timmar vi stod där studsades ångan emot de barnmorskor som senare kom in. Hela rummet var som en enda stor ångbastu. Själv var jag så påfrestad av dessa obeskrivliga värkar att jag inte fattade bättre än att stå kvar. Jag kunde inte komma därifrån. Smärtan i ryggen upplevdes som ett ryggskott där trycket på ändtarmen nog ändå var det värsta. Jag fick inte luft. Sammandragningarna var så täta att jag inte fick hämta andan. Föräldrargruppen som vi varit på ett par veckor tidigare hade verkligen tutat i oss information om dessa pauser mellan värkarna. Vilka pauser?
Var i helvete var läkaren som vi så många gånger bett om att komma? Barnmorskan Ros-Marie som börjat sitt nattpass var inne och hälsade på oss. Varför förflyttades vi inte till förlossningen?
Det är morgon på sjukhuset, avdelning 63, som vi legat på sedan i lördags. Indution står på schemat för oss. Du och jag. Tillsammans ska vi påbörja den resa som snart skulle leda oss fram till vårt första möte. Spänningen har aldrig varit större. Denna dag eller kommande dag skulle vi äntligen träffas. Pappa och jag var lite väl laddade när läkaren gick ronden och berättade vad som skulle ske. Preeklampsin var ett faktum som skulle åtgärdas. Jag var tvungen att förlösas för att jag skulle bli frisk ifrån den.
Steg ett hade avklarats. 6 timmar hade gått med pinvärkar som följd. Falska värkar med andra ord. Det var täta sammandragningar till ingen nytta. Jag grät vid undersökningen där det konstaterades att du inte ville ut. Livmodertappen var något mjukare än tidigare men var fortfarande stängd som en mussla. Det togs ett beslut om steg två där risken för överstimulans stod högt. Dina hjärtljud såg fina ut strax innan klockan 20.00
In i duschen, skönt att få värmen i ryggen av strålen. Pappa stod hela tiden kvar hos mig, endast iklädd kalsonger. Värmen var helt otrolig. Eftersom fönstret inte öppnades under dessa tre timmar vi stod där studsades ångan emot de barnmorskor som senare kom in. Hela rummet var som en enda stor ångbastu. Själv var jag så påfrestad av dessa obeskrivliga värkar att jag inte fattade bättre än att stå kvar. Jag kunde inte komma därifrån. Smärtan i ryggen upplevdes som ett ryggskott där trycket på ändtarmen nog ändå var det värsta. Jag fick inte luft. Sammandragningarna var så täta att jag inte fick hämta andan. Föräldrargruppen som vi varit på ett par veckor tidigare hade verkligen tutat i oss information om dessa pauser mellan värkarna. Vilka pauser?
Var i helvete var läkaren som vi så många gånger bett om att komma? Barnmorskan Ros-Marie som börjat sitt nattpass var inne och hälsade på oss. Varför förflyttades vi inte till förlossningen?
Det är så många frågor…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar