Att sätta punkt.

Jag började teckna ner mina tankar med vrede, förtvivlan och oändlig sorg som fanns inom mig, dagen då jag fortfarande var i chock efter min flicka Lykke just berövats livet. Dagen då jag fortfarande egentligen inte fattat vad det innebar att förlora sitt nyfödda barn. Jag var ensam och utfryst i tankarna. Jag visste inte hur eller vad jag skulle bära mig åt. Jag såg inget ljus därigenom tunneln. Då.

Jag började skriva. Oj, vad jag skrev. Kan idag titta tillbaka och ser mina första oerhört smärtsamma rader. Jag vällde ur mig de allra värsta sortens plågor man kan bära. Sorg och hat. I stora mängder. Allt behövde tömmas på mitt innehåll för att besegras.

Sedan blev jag gravid med Nike. Jag gick graviditeten nästan fullt ut med en oerhörd berg och dalbana med känslosvall. Trots allt gick ju allt väl denna gången. En frisk flicka och ack så levande. Jag tänkte då, därefter att jag skulle avsluta denna historia som förtjänade ett värdigt slut. Jag skulle lägga ner och konstatera att vi gått vidare. En dag måste man ju göra det. Men jag kunde inte. Det fanns tydligen mer därinne som var tvunget att ventileras. Ut i alla lyckliga hörn som jag äntligen lyckats hitta igen. I om med Nike. Min största lycka i den allra största olyckan.

Tankarna har åter igen kommit. Att lägga ner mitt skrivande och min ventil där jag kan få spy livets grymma baksida och orättvisa. Denna sida var tillägnad Lykke. Utan hennes existens och vår händelse kring hennes födelse hade denna sida aldrig funnits. Jag är glad att jag hittade hit. Hittade ett sätt att formulera mig för att sedan kunna plocka fram minnen här ur och tänka tillbaka. Kanske en dag vill mina nära och kära få läsa och ta del av det liv som ändrade mig från "livet då och nu". Kanske borde jag nu sätta punkt.

Framtiden med Nike och lillebror Levi är egentligen det som hände sedan. I det nya formade liv efter vår förlust finns delvis också mycket sorg men framförallt glädje. Liv och framtid som vi behöver. Ny kraft och styrka.

Jag funderar några timmar och sedan några till för att sedan komma fram till ett beslut. Vinna eller försvinna.

Våga älska?

Du skulle ha levt under mitt hjärta, osedd. Alldeles för tidig för att födas nu. Jag skulle skydda dig från allt det onda, men jag kunde inte. Skulden bränner mig.

Jag önskar att jag kunde förklara detaljerna i det bisarra liv som blev när mitt barn föddes 11 veckor för tidigt.

Din tunna hud är så skör. Den tål inga strykningar eller klappar. Bara stilla händer. Om jag fick så skulle jag smeka dig över över den knotiga lilla ryggen, vagga dig och dansa med dig. Om jag inte visste bättre skulle jag sjunga lugnande ord av kärlek - ord som jag vet med mig om att du inte skulle orka ta in. Minsta ljud gör att du hoppar till, armarna far ut och du nästan kippar efter andan.

Du skulle inte behöva vara här ännu. Men det blev så. Min kropp kunde inte hålla dig kvar. Vi tog oss långt tillsammans med det räckte inte hela vägen.

Mitt i smärtan slår det mig att jag bevittnar ett mirakel. Jag får se livet ta form när andra mammor bara kan föreställa sig det.

Dag efter dag sitter jag här och väntar på att få se små framsteg. Vill att veckorna ska fortskrida normalt med tillväxt och mognad. Hopp om överlevnad. Tills dess låter jag mina händer berätta för dig hur mycket jag älskar dig.

Hur ska jag ens kunna förklara hur det känns att vara tvungen att åka iväg från sitt nyfödda barn. Vanliga fraser som att slita hjärtat från kroppen eller nattsvart förtvivlan duger inte till. Vi hörde ihop, nu är vi långt ifrån nära. Vi känner inte varandra ännu. Jag ser dig men du vet inte vem jag är. Har jag överhuvudtaget fått ett barn eller drömde jag alltihop? Jag känner igen känslan, vi har varit där förut. Men detta är annorlunda. Väldigt annorlunda.

Välkommen Levi till världen. Vår älskade lilla son och barnens lillebror är född. 11 veckor för tidigt.

Vi väntar på att tiden ska gå och vi snart kan åka hem. Hem tillsammans. Till tiden utan slangar och apparater som larmar och blinkar när dina andetag blir nättare och pulsen sjunker. Tiden som vi kan lämna bakom oss och se fram emot en ny resa.

Mitt samvete skriker efter hjälp. Jag lämnar min pojke för natten och sover förhoppningsvis några timmar innan vi möts igen. Jag är så obeskrivligt trött. Sagt med de allra största bokstäverna.

Historiska ögonblick.

Kronprinsessan och Prins Daniel har fått en flicka. En prinsessa.

Hela världen reser sig och niger för kungahuset. Jag vågar säga det. Jag nästan spyr. Vilken uppståndelse det hade blivit om de perfekta paret och övriga världen hade fått ett ovälkommet besked. Om flickan berövats livet och fått så svår afyxi under förlossningen att hon avlidit. Att vården och personal inte varit där och hjälpt till och lyssnat på den upprörda förtvivlade förstföderskan. Om det hade saknats vårdjournal och avvikelser i rutiner. Vilken uppståndelse det hade blivit. Vilka löpsedlar sedan. Hela Sveriges organiserade sjukvårdssystem skulle blottas i media vida världen över. Sverige hade säkert gått under. Katastrof i tumult. Nu slutade ju allt fantastiskt lyckligt och vi slapp gå loss i kampen om upprättelse för att få igenom en punkt i detta historiska ögonblick. Men hade någon egentligen räknat med att faktiskt detta kunde ske. Troligtvis inte många.

Det känns som ett stort hån mot oss drabbade i den värld som fallit offer för sjuvården och dess ofantliga brister i förlossning. Hårt slag i magen. Något som aldrig skulle kunna hända en kronprinsessa.

Jag är trött. Trött på att vara gravid. Trött, med ett väldigt litet tålamod just nu. Helt orkeslös. Värk i rygg och ligament. 10 veckor kvar. Om ens det. Jag känner ibland att jag vill trycka på radera detta halvår och börja om. Jag är fullkomligt slut i kroppen. Otränad och med det - energilös. Ingen motivation.

Många tankar. Många frågor. Jag saknar min älskade syster. Jag saknar min mamma. Just nu, på väldigt länge har jag verkligen önskat att hon var med mig. Att kunna dela ut lite mammakärlek till sin svåråtkomliga dotter i förhoppning om en förbättring. Jag saknar glädjen att kunna ge min närmaste familj. Jag är så enormt ledsen för det just nu. Det kommer bättre dagar. Lyckligtvis vet jag ju det. Men när?