Varje dag är den andra lik.

Det är ensamt och tomt.

Ibland njuter jag av stillheten men allt som oftast skulle jag vilja ha något att ägna dagens timmar åt. Jag kan känna att jag sakta börja sakna mitt gamla jobb. Jag kanske ska ge det en chans till. Det är det enda jag är säker på att jag kan och att det jag gör är bra.

Jag vill hitta tillbaka dit där jag en gång befann mig. Inlärning, utveckling, driften och glädjen till att tillfredsställa. Det börjar födas en vilja att komma tillbaka dit. Så småningom. Jag känner att jag börjar få nog att andas denna tunga luft i vakuum och isolerande tillstånd och vill ut. Jag börjar bli redo att klättra uppför stegen. Jag leker i alla fall med tanken och för mig är den tanken enorm. Jag vill känna tillhörighet i sammanhang och känna mig vuxen och behövd igen. Idag är jag ingen. Syns man inte finns man inte. Ärligt men sant.

Men det har tagit den här tiden för mig att komma hit. Hit till den tid där jag kan känna mig sugen på livet och verkligheten igen. Göra det jag kan och en gång älskat att göra. Jobba med människor.

Skillnader.

Jag har funderat ett par dagar på skillnader vid bemötanden och skillnader på att hjälpa andra när situationer blir svåra och tuffa. Jag har egentligen ingen skyldighet att engagera mig eller finnas vid någon annans sida. Men mina inträngda och något trögstartade hjärnceller talar om i rimlig tid för mig att nu är det dags att ingripa och finnas till. Sida vid sida och kontinuerligt sträcka ut handen. Inte lillfingret utan hela handen. Något väcker mitt intresse till att visa min närvaro.

Att stötta, trösta och vara stark är svårt när man själv bär stora tunga ärr, men jag försöker till viss mån och det tar kraft. När ingen vanlig och enkel utväg hittas i spillrorna försvinner gnista, glädje och lust.

Jag väljer mina vägar och jag väljer mina offer. De som funnits och stöttat mig när jag i tid och otid behövt är jag redo att ge tillbaka till. Samma spelregler och det känns helt naturligt.

Jag är skör och sårbar och bär på en ryggsäck med erfarenheter som skiljer sig från de flesta. Skulle jag kunna åstadkomma åtminstone en liten trygg och kärleksfull mening i dessa personers hjärta är jag mer än nöjd. Även om jag inte förväntar mig varken respons eller reaktioner.

Människor i allmänhet är så oerhört upptagna med sina egna liv och intressen att de där småsakerna i vänners vardagliga liv inte blir nog så intressanta för att hinna med.

Men det finns skillnader på folk och folk. Och jag har länge varit beredd på att sålla bort dem som gör sig till och vill vara behövda när det passar dem själva.

I veckan kom Lykkes sten på plats på gravplatsen jämte sin mormors sten. Det var lite som att känna att det tillslöts ett lock ovanför marken. En meter under den nu fast igenfrusna jorden ligger en väldigt vacker flicka som äntligen fått sin sten. Vår sten. Vårt minne av henne finns nu även på en söt liten rosa skimrande sten. Det kändes faktiskt väldigt skönt att den äntligen är på plats, om jag egentligen kan säga att det är skönt. Bisarrt uttryckt kanske är bättre.

Jag tillåts inte vara ledsen.

Gång på gång. Dagligen. Varje svar på varje tilltal så slår det aldrig fel. Finns det ingen som bara kan bekräfta mitt mående och sedan är det bra. Låt mig få känna som jag gör. Jag vet att ingen menar någonting illa och vill säkert väl men att oavbrutet få höra att jag ska fokusera och istället se ljust på framtiden gör mig så fruktansvärt sänkt. Vad är det för fel att faktiskt beklaga sig och känna ledsamhet och saknad. Det ska hela tiden avbrytas och ersättas med positiva tankar och handlingar. Allt som oftast vill jag bara få mitt mående bekräftat. Sådana svar som kuratorn kan ge. Att följa med och låta mig få möjlighet att uttrycka mitt aktuella mående. Där finns inga intellektuella svar, där får känslan leva och inte lika kvickt dö. Där känner jag att mina ord blir förstådda och inget mer behöver tilläggas.

I början av den akuta perioden då vi mådde som allra sämst, fanns omgivningen där och höll med och kände sig enbart maktlösa vilket resulterade i monologer, vilket gick ut på att jag pratade och de lyssnade. Nu är det tvärtom. När jag nu yttrar mig och faktiskt visar min svaga sida så tillåts jag inte att må dåligt, jag känner att jag inte tillåts vara ett offer. Jag blir hela tiden upplyst om det ljusa i livet, att se framåt och använda glädje åt det som ska komma. Varför blockeras mina känslor jämt och ständigt. Jag upplever att de inte är värda att finnas. Man ska bara tala om det goda och positiva i livet. Är det verkligen det enda människor egentligen vill höra? Varför alltid ställa allt till rätta. Varför är det sådan tabu att må dåligt? Varför inte respektera mitt svar och istället tillämpa empati?

Alla har vi våra dagar där tillvaron känns upp och ned. Varför inte bara bekräfta att det är som det är och tillåtas vara där i just det nuet. Tills vidare. Stötta på rätt sätt istället. Bekräfta mig som jag är, både idag och i morgon.

Jag behöver min sorg. Den är en del av mig. Den kommer ju alltid finnas där. Med det menar jag inte att jag inte kan känna glädje och lycka. För det känner jag ju lika mycket stundtals.

Jag upplever detta generellt i alla situationer. Man tillåts inte att må dåligt och vara ledsen. Varför? Det ingår ju i livet. Glädje och sorg. Jag blir bara så förundrad. Vem har lärt oss detta onaturliga beteende?

Varför denna orättvisa?

Jag har egentligen inga ord som matchar den oerhörda smärtan som det innebär att just släcka ett hopp. Livet kräver ständigt utmaningar och vill man hänga med så är det är tydligen bara att vara tillräckligt beredd på alla överraskningar som tillkommer.

Jag känner mig uppgiven och en oerhörd frustration till det just oförberedda samtal jag fick i förgår. Varför ska människan återigen bli våldtagen och påkörd efter att äntligen ha rest sig upp på vacklande ben och ansträngt sig och fokuserat på att gå vidare. Inte titta i backspegeln längre utan klar sikt framåt. Hastigheten är något lägre än vad den varit innan olyckan men att våga sätta sig bakom ratten igen är beundransvärt.

När man minst behövde bli utsatt så får samma människa återuppleva liknande trauma igen. Jag finner inga ord, bara tårar och besvikelse. Varför ska livet drabba oss redan sköra och sårbara? Vad gör oss till de människor för att klara av dessa olyckor och plågor? Människor som besitter förlust och ångest för att fortsätta är inte bättre rustade för att en gång klarat av den tuffa utmaningen som omkull vält oss till botten.

Älskade underbara återfunna vän. Jag önskar från botten av mitt hjärta att jag hade kunnat hjälpa dig vidare. Jag vill finnas här och jag vill kunna ge dig min famn. Jag känner mig så maktlös. Jag önskar mina tårar för er smärta och förlust denna gång kunde förvandlas och ge tillbaka lite lyckotårar istället.

Dumma liv, dumma jävla skitorättvisa!

Jag missunnar ingen människa eller kvinna varken glädje eller lycka men ibland önskar man att en del människor får känna på livets hårda skola. Att vara gravid och föda barn är naturligt men vissa kvinnor går igenom denna tid utan minsta kraftansträngning och genomlider inte ens hälften av det som jag och många andra sorgsna mammor gör. Det skapar avund och en smula bitterhet. Det kan inte hjälpas men det är den verkliga sanningen.

Vår osynliga lilla familj.

För oss är den verklig och så närvarande. Vi består av ett föräldrarpar och två små osynliga små men nog så levande barn. Det är viktigt för oss att göra det ofattbara så naturligt som möjligt. Se oss som en familj. Jag tror och förstår att vissa främmande människor samt anhöriga till oss tycker vi är patetiska och lite sjuka i huvudet för att vi ser oss som en egen liten familj. För oss finns det en flicka som snart ska bli storasyster och vi går spännande och väntar som alla andra "vanliga" föräldrar gör inför andra barnets ankomst.

Jag är ingen "vanlig" mamma som ständigt har dåligt samvete för att jag inte hinner med. Jag är ingen "vanlig" mamma som klagar på att aldrig få egentid eller tycker att det är skönt att barnen äntligen somnat så jag kan lägga mig i badet. Ibland kan jag sakna det men jag är inte tillräckligt avundsjuk för att känna att jag hellre skulle vilja vara i deras situation.

Jag tycker annorlunda, jag är annorlunda. Jag menar inte att barnen ska ta överhanden över våra liv men finns det levande ungar i en vanlig familj på fyra är det självklart att det ska finnas tid för dem. Det är väl därför vi själva väljer att bilda familj. Att få tillbringa all vår lediga tid och se våra barn utvecklas.

Låt oss vara annorlunda. Vi har inte bett om att folk ska förstå eller dela våra tankar och känslor.

Jag har äntligen förstått att ett mammahjärta rymmer mycket kärlek...

Jag saknar gruppträffarna.

Det är så befriande att träffa andra föräldrar som också har förlorat ett barn. Att få sätta ord på det hemska utan att någon dömer, att lyssna och känna igen sig, att hitta skrattet mitt i tragedin, att bli förstådd bara genom en blick, att få en näsduk när tårarna sprutar, att få en famn att gömma sig i, att ta en kopp kaffe tillsammans, att få vara tyst, att bli sedd, att bli hörd, att få vara sig själv, att få tömma ryggsäcken, att spy all galla, att känna sig välkommen.

Att ge liv åt Lykke.

För snart ett år sedan anmälde jag oss åt spädbarnsfondens samtalsgrupp för föräldrar som förlorat barn. Vi är medlemmar i spädbarnsfonden vilken är en ideell förening, vilket innebär att vi får möjligheten att gå på intressanta föreläsningar som rör sjukvård, förluster, minnesstunder och konserter. Det känns egentligen inte alls bra att vara medlem där. Vara en av dem som också förlorat ett barn. Men det är är min verklighet hur gärna jag försöker förtränga dåliga minnen och bitterheten som hör till den.

Solvändan sitter tryggt på min vinterjacka. Solvändan som står för forskning till för tidig spädbarnsdöd. Visst är det ett ofattbart ord. Spädbarnsdöd. Det är ett ord som tyvärr är vardagsmat för oss här hemma och som vi delar med så många andra stackars föräldrar där ibland oss.

Ny vecka.

Efter våra beräkningar så väntas bebisen i magen komma vecka 21 på detta år som är 2010. Detta är den tredje veckan på det nya året och nedräkningen blir lite lättare att hålla reda på.

Magen börjar bli riktigt rund men fortfarande står vågen och vikten stilla. Jag har ändrat mina 48 till 52 sedan i augusti men fortfarande tycker jag att det är alldeles för lite. Men det är väl jag. Min kropp fungerar så. Jag kan inget annat göra för att påverka den. Den mår som den gör och jag kan inte stressa den till att må annorlunda. Den sköter sig själv helt enkelt.

Igår tog vi ett första kort på magen. Vi bestämde att vi ville ta några enstaka kort framöver för att se den kommande förändringen. Alla bilder på Lykke i magen raderades från en kraschad hårdisk för 9 månader sedan. Det betydde förlust av bilder som varit bevis på att hon faktiskt vilade i mammas mage. Det gör ont när jag tänker tanken på att jag aldrig mer kommer att se dem bilderna.

Bebisen rör sig mycket. Flera gånger om dagen gör den mig uppmärksammad om sin livlighet. Det är tryggt att känna rörelser. Rörelser som ger indikation om livet som väntar på snart ska börja.

Jag hade en bonuscheck på Polarn och Pyret på några kronor som jag samlat under året -08 till-09, att utnyttja. Vi har mycket vänner som just fått barn och visst hade jag kunnat köpa några små strumpor eller en liten mössa som present. Igår gjorde jag ett besök i butiken och kikade vad som fanns. Jag hittade massor av fina små underbara kläder till nyfödda. Det kändes lite skumt att gå in där och titta. Förra gången jag lämnade butiken året tidigare hade jag inhandlat något nytt till mitt första efterlängtade barn. Då i hopp om att snart få använda det jag handlat eftersom förlossningen med stormsteg närmade sig.

Jag gned länge på tanken till att göra en repris. Jag fick se en liten body som jag bara ville köpa till mig själv. Till mitt nuvarande barn i magen. Varför skulle jag köpa någonting till någon annans bebis utom min egen? Jag kände en viss oro men efter viss betänketid så gjorde jag ändå det som kändes rätt just då.

Det var stort det jag gjorde idag. Stort för att jag äntligen kan känna ett visst hopp om att denna graviditet och förlossning kommer att gå bra. Jag försöker intala mig själv det varje dag även om det är svårt många gånger.

Jag blev lite stolt över mitt mod och kunde känna efter Kalles förtjusning att beslutet idag i butiken var det enda rätta.

Varje vecka som går lämnar jag tiden bakom mig efter förlust och sorgsna minnen och varje vecka som går kommer vi det efterlängtade mötet med lillasyster lite närmare. Det är mycket känslor och jag brottas dagligen med denna konflikt vilket är ofrånkomligt.

Dagarna efter förlusten.

För exakt ett år sedan gick det upp för mig vad som verkligen hände kvällen innan.

Vi vaknade efter någon timmas sömn med hjälp av sömntabletter och givetvis av ren utmattning. Vi valde att lämna sjukhuset för några timmar och komma hem. Det var fasansfullt att komma hem. Tomt och overkligt. Mycket saker var framplockat för att genast kunna bli använda. Det var verkligen svårt att se allt plockas bort. Men vi valde att lägga ner det mesta av det vi skulle använda i källaren. Det kändes som världen hade gått under och vi var de enda överlevande. Det går inte att beskriva den vreden vi kände då. Vad skulle hända nu?

Vi åkte tillbaka till sjukhuset på fredagen den 16 januari och hade bestämt med kurator M och barnmorska L från avdelningen att närvara vid mötet med vår flicka igen. Vi träffades i andaktsrummet på bottenvåningen. Jag tvekade för ett ögonblick att gå in. Jag ville men samtidigt var jag så svag och skör och jag visste inte hur jag skulle reagera.

Rummet var mörkt och endast lite stearinljus var tända. Där i en fin vagga låg Lykke. Inbäddad med täcke och iklädd den lilla bodyn med tillhörande byxa vi hade klätt henne med. Hon var kall och lite mörk om läpparna. Jag frågade om jag fick ta upp henne och eftersom mina armar darrade av rädsla för vad jag skulle känna fick jag hjälp med att lyfta upp henne. Vi satte oss och jag förvånades över hennes hårdhet om kinderna och dess likstelhet. Det går snabbt att tyna bort.

Vi ville se och känna fötter och händer eftersom jag inte riktigt reflekterat över dessa vackra igenkända delar av kroppen natten då vi faktiskt fick ha henne hos oss.

Jag smekte kinderna och gav henne mina varma läppar i pannan. Mamma är här. Vi är här. Vi är din mamma och pappa. Hon var vacker. Tyst och så vacker, och hon var vår. Vår numera ängel.

"Många sägs ha sett en ängel, jag har hållit en i min famn"

Jag vet inte hur länge vi satt där tillsammans med henne. Vi turades om att hålla henne och vi kysstes och kramades om vartannat. Detta skulle vara vår absolut sista chans rent fysiskt med vårt lilla barn och det var så svårt att verkligen förstå det. Vi skulle behöva lämna henne nu och aldrig mer ses i detta livet.

Jag kommer aldrig någonsin glömma det mötet. Det var viktigt och kändes oerhört speciellt och ingenting jag hade velat ha ogjort. Det var förmodligen det värsta, rent emotionellt, en förälder kan genomföra. Det definitiva avskedet hade ägt rum.

Vi valde att skriva ut oss från sjukhuset och på hemvägen köpte vi semlor. Kalle smed på sin plan med frieri och jag anade ingenting.

Vi tillbringade helgen med min pappa och Kalles mamma. Det var skönt med sällskap och att fler än vi faktiskt existerade.

Dagen igår, Lykkes födelsdag samt dödsdag, gick förhållandevis bra. Några av våra nära skickade sina fina tankar till oss. Det betydde mycket att Lykkes och vår första årsdag uppmärksammades. Tack fina syster för kortet du gjort och tack pappa för kransen med rosor och ljusen du tänt vid graven.

Det första året är över och nu börjar nästa.

Lykke 1 år.

Hade livet varit detsamma om det jag vetat för ett år sedan det jag vet idag. Troligtvis inte.

Att jag skulle bära den tyngsta av sorg på mina arma axlar och samtidigt bära min förstfödda dotters syster i magen. Det är en svindlande tanke.

Idag för ett år sedan började en resa på det liv som på morgonen den 14 januari skulle förändra livet på ett ögonblick. Morgonen inleddes med induktion/igångsättning. Läkarna hade gjort ett val att starta förlossningen då mina värden blev sämre och vi jakade godvilligt eftersom jag insåg att mitt barn kunde ta skada av att preeklamsin blev värre. Vi önskade bara att allt skulle snart skulle vara över.

Livmodertappen var hård och omogen och det var någon vecka för tidigt för Lykkes egentliga mål att komma. Hon vilade tryggt och säkert därinne i min mage och hade inga symtom som visade att hon ville ut tidigare. Mellan klockan 13 och 17 var sammandragningarna eller förvärkarna så intensiva att jag bad om att få smärtstillande. Jag härdade ut och såg fram emot resten av förlossningen. Vi var ju snart framme vid målet. I ett vagt ögonblick samtalades det om akupunktur och ett varmt bad som skulle gynna lindring och framfart men det togs aldrig upp igen.

Vid klockan 19 gjordes en bedömning som resulterade i att gå vidare med steg 2. En förstärkning skulle få förlossningen att fortskrida. Det gjordes ett nytt CTG som visade att barnets hjärtljud och aktivitet var normala så det rådde inga tvivel till att hon inte skulle ha det bra därinne eller var stressad. Någonting hände under denna timman. Jag började åter igen få värkar, nu intensivare och det satt djupt ner i korsryggen. Jag stegade in i duschen vi hade på rummet som gav mig det varma vattnet som enda smärtlindring. Jag blev sittandes och emellanåt stod jag. Jag var tvungen att hålla mig rörlig eftersom värkarna var så intensiva och täta. Andningen fungerade inte som jag övat på i föräldrargruppen och jag höll istället på att få panik.

Jag kallade på barnmorskan som inom en kort tid var på plats. Hon undersökte mig och jag var öppen 2 centimeter. Skönt, nu var i alla fall förlossningen igång. Rummet fylldes snabbt av varm ånga och det var som att sitta i en bastu. Kalle lämnade inte mig, endast iklädd kalsonger och med ett mod och stöd till att hjälpa till på sitt sätt. Han tvingade mig flertalet gånger att dricka för att inte dö i vätskebrist. Det kalla vattnet i munnen och mot ansiktet gjorde mig gott. Jag trodde flertalet gånger att jag skulle svimma. Värkarbetet var i sin kulmen och jag förstod att det inte stod rätt till. Det var FÖR intensivt.

Jag kallade åter igen på barnmorskan då det tryckte ner mot ljumskar och livmoder och jag kände en annan slags form i värkarna. Krystvärkar. Hon tyckte inte jag skulle trycka efter utan istället andas igenom dessa värkar eftersom det är lätt att spricka, så jag gjorde som jag blev tillsagd. Jag ville så gärna ha en läkarundersökning och något smärtstillande och det enda som erbjöds var en spruta morfin i låret. Vad höll hon på med? Jag var mitt uppe i förlossning av mitt barn och det enda som ordinerades var en miserabel spruta. Varför sågs det inte till att vi blev förflyttade till förlossningen. Ingen annan undersökning gjordes på mig och mitt barn och förloppet gick snabbt.

Återigen kallade jag på barnmorskan då jag kände tryck mot slidan och jag kunde ana att huvudet var på väg ut. En stund senare dyker hon upp och ber mig lägga mig på sängen. Jag särade på benen och skrek av smärta. Huvudet skymtades mycket riktigt och nu var det nära. På en krystvärk var hon ute. Hal och skör.

Larmet gick och en undersköterska kom i all hast in på rummet. Hon slet och drog i navelsträngen och jag frågade i all förtvivlan var det blev. En flicka! Från ena sekunden till den andra togs hon ifrån mig och de lämnade rummet utan att vi hann blinka. Jag förstod att många barn är medtagna vid förlossningen men inte att det skulle innebära det vi snart skulle bli varse om. Allt blev stilla.

Tiden försvann och efter någon minut var det en ny barnmorska inne hos oss. Hon hjälpte mig till med moderkakan och såg till att jag fick nya kläder och nya lakan. In kom en rullstol och jag bads sätta mig. Barnmorskan berättade med ledsna ögon att det inte såg så ljust ut och då trodde jag inte att hon talade sanning. Tillsammans lämnade vi rummet för att ta oss vidare till det lilla barnrummet som låg intill. Vi möttes av läkare och sköterskor som tillsammans gjorde tappra återupplivningsförsök på vårt nyss födda lilla barn som låg på skötbordet. Jag kunde höra den ena barnläkarens röst i slowmotion:

"Ta hennes hand". Menade hon mig, var det mig hon pratade med? Det skulle bli den första kontakten med mitt barn lilla hand. Jag strök insidan och förstod nog inte riktigt vad som var verkligheten. Där stod vi med vårt nyss födda barn som kanske inte skulle överleva. Det gick inte att förstå.

En jourläkare från neonalalavdelningen kom inspringande och tog sig friheten att visa Kalle och mig vägen till ett annat rum som låg intill. Han berättade det ingen förälder ska behöva höra. Det fanns ingenting att göra. Hon hade visat tecken på en kraftig acidos. Syrebrist. Hon skulle sannolikt inte kunna andas på egen hand och kanske inte ens med respirators hjälp. Han beklagade och hans ögon lyste med sorg. Jag kunde ändå inte förstå. Tre timmar tidigare hade hon visat livstecken och mötet var då nära att vi snart skulle ses för första gången.

Jag kan inte förklara känslan som jag hade just då men jag vet att jag kände mig illa till mods och var tom på kraft. Säkert chockad och totalt förvirrad. Vi fick möjligheten att klä vår flicka med våra vita medhavda kläder. Body och byxor. Vi gjorde tillsammans med barnmorskan röda hand och fotavtryck som klädde insidan av ett vackert kort. Vi tog egna bilder. Vi gjorde det mesta som de flesta föräldrar gör när de nyss fått barn, fast med en sorg och tunga tårar i ögonen istället för glädje och rus. Vi hade ju förberett och hade allt med oss eftersom vi inom några dagar skulle åka hem tillsammans med ett nytt liv till en ny kommande och välkomnande tid.

Lyckan vände i total sorg och mörker.

Nu i efterhand kan jag se situationen från en annan vinkel. Igångsättningen blev för intensiv och utan undersökning och bevakning på mig eller barnet ledde till det trauma som vi måste leva med i resten av våra liv. Hade jag legat på förlossningen hade övervakningen varit en annan och det hade förmodlingen gjorts ett kejsarsnitt. Jag kan inte fortsätta älta eftersom varken jag eller någon annan blir klokare av det. Det gör bara så förbannat ont med orättvisa.

Idag är dagen för ett år sedan då Lykke förde oss sammanväxta. Klockan 23.18 ska vi minnas hennes födelse. Det är en dag med mycket smärtsamma minnen. En dag som började med förväntan och hopp om ett möte men som slutade i sorg och förtvivlan. Det gör ont att inte få ha henne fysiskt nära idag. Det är en dag som borde firats med ballonger och tårta. På midddagsbordet står ett ljus i en ängel och brinner för Lykke. Ett fång tulpaner bredvid delar hennes plats.

Jag älskar dig min flicka.

/Din mamma

Blöta ögon.

Jag hade ett samtal med min fina underbara syster.

Hon frågar som alltid hur jag mår men idag gjorde hon frågan extra uppmärksam. Det är i dagarna ett år sedan min efterlängtade flicka föddes och lämnade oss i förtvivlan och mörker. Vi grät och ingen av oss kunde hejda sig. Luften tog slut och jag kunde liksom min syster känna den starka känslan av smärta komma tillbaka. Efter samtalet med henne fick jag inte stopp på tårarna.

Jag är så ledsen idag.

I dag för ett år sedan fick jag känslan av att det inte var många dagar kvar tills vi skulle träffas. Hon och vi. Så rätt jag hade men så fel allting blev. Jag är totalt förtvivlad idag. Jag är tom på energi och god vilja. Tacksam hit och tacksam dit...

Idag är jag inte ens tacksam. Jag känner mig utplånad och radiostyrd. Jag orkar inte ta emot några intellektuellt sagda uppmuntringar som att allt blir bättre. Idag vill jag bara gråta. Jag behöver det. Det var skönt att syster min öppnade den dörren idag. Tack, vi behövde gråta båda två. Jag älskar dig.

Över de dagarna som väntar framöver hänger det ett stort tungt moln. Jag måste bara genomlida dessa dagarna. Jag har inget val. Det är så oerhört mycket smärta förknippat med mitt barns födelse. Den dagen som borde varit den lyckligaste dagen blev den absolut mörkaste för all min framtid.

Underbara skidtopp.

En lång härlig promenad i 12 minusgrader, skidspår och strålande sol. Det var av glädje vi vandrade upp för hammarbybacken som just öppnat sina 4 nedfarter där ivriga skidåkare stod redo för att kasta sig utför. Många skratt blandades med mina rinnande ögon av den kalla vinden, när de allra minsta av åkarna stod på näsan efter att ha plogat i en alldeles för hög fart. Så underbara bilder och en önskan att själv vara en förälder som lyckligt stått och hejat på.

Snö, solen och det kalla vintriga är det mest underbara. En skön frisk och ren känsla infann sig när vi återvände hemåt och klev in i värmen. Tack för ännu en dag med underbart väder.

Jag lyckades hitta en liten plätt på toppen av höjden som inte korsats med varken fotspår eller skidor. Jag kunde med lycka skriva LYKKE i den gnistrande snön som solen så intensivt lyste upp. Det gjorde mig gott i hjärtat att skriva min älskade flickas namn uppe på toppen av denna fantastiska dag.

Låt 2010 bli ett bra år.

Uppkrupen i en varm soffa med en kopp choklad efter en lång promenad på isen av Sicklasjön, känns livet rätt bra. Plötsligt händer det! Det dyker stundtals upp just sådana här lugna och rogivande tillfällen och det är väl bara att välkomna dem och njuta så länge det varar.

Vissa dagar finner vi dagarna rätt schyssta, andra totalt katastrofala.

Jag ser tillbaka på det gångna året. Det började med ett trauma och strömavbrott. Tiden stod stilla väldigt länge. Ljuset försvann och tändes inte på hela vintern. Vi flydde undan allt som innebar lycka. Vi vantrivdes.

Så småningom kom sommaren. Den plågade mig åter med vad jag förlorat. Nu började frustrationen över att på nytt bli gravid. Kampen om att lyckas. Det tärde på oss då varje försök på försök gav oss fingret om misslyckande.

Nästa fas. Tankar om en flytt till Skåne började cirkulera. Då tändes äntligen ett ljus och med den en längtan. Mitt i detta skede gjorde sig ett nytt liv förberedd. På ett ögonblick skulle hela tillvaron förvandlas från total sorg och mörker till ett hopp, lycka och längtan igen. Vilket dilemma.

De sista ruggiga kalla månader på 2009 genomleds och har varit likgiltigt. Det har sammantagit varit ett år fyllt med en ångande cirkus med både ledsna och glada clowner. Jag är tacksam att livet en solig septemberdag vände för oss.

Nu väntar ett nytt år och vi hoppas på en kommande seger. Högsta vinsten.

Att lämna 2009 känns både ledsamt men viktigt. Jag kan inte bara lämna det året bakom mig för det påminner mig så mycket om vår flicka Lykke. Året då tiden stod stilla och lämnade både smärta men gav ny lycka. Det känns lite som att ännu en gång lämna ifrån mig henne. För alltid. Jag är kluven. Jag vill ta nya tag men jag slits mellan det förgångna och till det kommande nya året. Jag är tacksam över det jag har kvar och jag vill fortsätta leva ett gott och lyckligt framöver. Det är vi i alla fall överens om härhemma.

Snart är årsdagen här.

Det har varit en skön ledighet och ett ovärderligt miljöombyte men att lämna familj och bästa vänner kändes ledsamt. Det skar i hjärtat när dagarna sinade och vi till slut satte oss i bilen den långa resan åter till Stockholm igen. Att vara tillbaka igen i det trånga utrymme av möjligheter och i det stilla lunket är tungt. Här omges vi av det olyckliga traumat som inträffade för snart ett år sedan. Det vilar en skugga över stan vad vi varit med om. Ibland känns det som jag kvävs av att bara finnas utan att ens gå utanför dörren. Tyvärr blir det inte mer befriande att andas när jag väl lämnar hemmet. Jag känner mig inte hemma här längre. Jag kan inte njuta av den vackra storstan och dess utbud. Inklämd och instängd.

På byrån i sovrummet möttes jag av min flicka i fotoramen. Hennes hand och fotavtryck med röd färg. Jag kan inte begripa att hon är vår. Overkligt. En liten flicka som borde vara här med oss levande. Det gör ont och jag kan inte hålla tårarna tillbaka. Hon fattas oss något så fruktansvärt mycket. Bilderna talar om sanningen för mig men jag har ändå svårt att förstå den. Jag saknar mitt barn och det som inte blev någon fortsättning.

Du fick inte en chans. Grymt och orättvist.

Årsdagen närmar sig och varje dag är ett slags nedräkning. Varje dag kommer vi lite närmare den dagen då allt började. Din och vår årsdag.

Hur har jag lyckats klara av det här. Jag kan fortfarande minnas lukter och de direkta känslor som upprymde hela min kropp när vi insåg att detta kommer inte att gå bra. Den sekund av ett besked som kom att förändra hela vår framtid. Jag trodde inte det var möjligt att känna så mycket känslor på en och samma gång. Orden i känslor går lätt att beskriva men att återuppleva samma kompott av känslor går nog inte i repris.

Självklart är den nya graviditet och det lilla barn som åter vilar i min mage väldigt välkommen. Det är en fantastisk gåva att vara här igen. Samtidigt kan jag inte koppla bort minnena av det som varit och den oro som gnager för att även förlora detta lilla kommande liv.

Jag läste i natt den senast utgivna medlemstidningen från Spädbarnsfonden. En artikel om två vilsna men oerhört tacksamma föräldrar som mist tre små flickor. Just nyfödda men svårt sjuka.

Vart tar styrkan vägen? Vad driver en vidare? Dessa två människor gav aldrig upp hoppet om ett friskt syskon. Idag har dem två friska killar som lever med dem här på jorden. De är tacksamma och ser dem som gåvor från deras förstfödda flickor.

Det mest bisarra är att en söndag i december så stannade jag och Kalle till ute vid Gåshaga på Lidingö för en paus med varm choklad och en macka på ett lugnt och öde cafe. Där inne sitter just denna kvinna med båda söner. Av någon anledning slogs mina tankar till vår förlust och jag kunde känna min avundsjuka till kvinnan och deras mysiga fika stund tillsammans.

"Om hon bara visste hur bra hon har det" snurrade i min tanke.

Fyra veckor senare läser jag om henne och hennes man i deras kamp om att övervinna och att leva med sorgen. Jag kände igen henne men med ens kunde jag inte placera varifrån. När väl poletten trillade ner gav den mig en kall rysning och jag blev stum av chocken.

Om jag bara vetat. Tänk att sorg och smärta inte lyser alla gånger på utsidan. Jag kände mig hemsk att jag dragit mina egna slutsatser. Det är bara så svårt att sätta smärtan i centrum till någon annan okänd främmande människa man möter. Men vi lär oss av misstagen.

Det kändes skönt att läsa om deras härliga ände men det gör mig ont med vetskapen att jag är en av dem kvinnorna som måste gå vidare trots svår förlust. Jag är en av dem som är där om några år med tung sorg i ryggsäcken men lever då förhoppningsvis lycklig med en stor familj.

Jag försökte tänka mig in i tanken att förlora ännu ett litet barn men insåg snarast att jag inte med bästa förmåga kunde det. Min största farhåga just nu är att ett liknande scenario ska drabba oss. Sannolikheten är nästintill obefintlig men jag kan inte slå bort det ur mitt huvud.

Snön klädde din plats.

Vi är på besök i vår hemstad och hälsat på våra allra närmaste. De betyder så mycket och jag saknar många av dem oerhört. Varken jag eller din Pappa är villiga att flytta tillbaka hit och bosätta oss det är mysigt att komma tillbaka och hämta lite nytt men gammalt på samma gång. Vi rör oss inte gärna nere på stans Storgata men däremot att hälsa på våra fina vänner och din farmor Eva gör oss gott. Vi blir omhändertagna som små nyfödda barn.
Jag saknar närheten till er nämnda. Jag hade gärna träffat er oftare.

Vi tog oss en promenad bort till kyrkogården. Mycket snö hade täckt de flesta minnesplatser. Det började skymma och många gravar hade tända ljus och fina kransar. Väl framme på din och mormor Elisabeths plats kom känslan av förlust i fokus. Det fanns 2 ljus tända för er och en liten frusen men ännu levande bukett med tulpaner stod i vas. Hjärtat med mossa och den röda rosen som din morfar lämnat där vid allahelgonsnatt var hård av kylan men lyste på ett underligt sätt med sitt budskap. Vi tände våra medtagna ljus och rensade bort den nyss fallna snön som döljt er som ett mjukt duntäcke. En liten hälsning till er båda att ni fattas oss och vi hoppas på ett lyckligt 2010.
Stenen som vi lämnat in på slipning och gravering tar sin tid. Jag hoppas kunna lägga den på din plats vid nästa tillfälle vi kommer hit. Den är liten och skär som du och jag tror att den kommer bli väldigt vacker tillsammans brevid mammas.

Bäckensmärtan gjorde sig påmind men den långa promenaden till just denna plats hade jag inte velat ha ogjord. Tillsammans lufsade vi tillbaka hem med tankar till det förgångna men även till den kommande framtiden.

Berusad av hopp.

Idag var dagen kommen för det stora ultraljudet. Dagen som vi så ivrigt väntat på. Det betydde mycket att äntligen få veta. Jag önskade oss få några svar på de frågor som surrat i våra huvuden den senaste veckan.

Ännu har inte den nya lilla varelsens tydliga existens med regelbundna men tama danssteg, gett mig övertygelse. Jag känner mig hedrad att redan att fått känna livstecken men något viskar att jag ännu inte ska känna lugn. De flesta gravida som passerat de mest kritiska veckorna går det ju bra för. Statistiken talar för det. Bör jag lita på några siffror och det skulle gälla även mig?

Väl liggande med den kalla gelén på magen och en lite uppsvälld buk pga min stora välfyllda urinblåsa var vi redo att få blicka upp mot skärmen som tydligt skulle visa upp det efterlängtade syskonet. Barnmorskan ställde en inledande fråga varför vi valt specialmödravården. Mitt enkla men tunga svar gjorde att hennes bemötande resulterade i djup förståelse vilket gjorde hennes sätt att arbeta blev metodiskt. Noggrant fick detaljerna i undersökningen bli belysta vilket slutade med att jag kände mig oerhört lugn men framförallt trygg.

Mitt lilla vaggande barn, Lykkes syskon, visade sig ha goda förutsättningar och undersökningen på alla organ och de ännu späda kroppsdelarna gjorde oss lite mer övertygade att det är en frisk liten syster som växer där inne. En fin efterlängtad lillasyster. Sannolikheten är i alla fall övervägande men det är svårt att vara riktigt säker. Ett nytt ultraljud väntar i vecka 24 och då hoppas vi kunna få det mer bekräftat.

Eftermiddagen gick i ett lyckans spår. Vi kunde äntligen känna att delmålet var nått och vi är glada att vara framme och att allt såg så fint och positivt ut. Tack!

Vi har lärt oss på denna resan hittills är att inga händelser har några garantier för att lyckas fullt ut. Nu har vi kommit en bit på denna fortsättning till ovisshet men målet idag gjorde oss lite bättre rustade och trygga i att våga fortsätta till nästa delmål.

Dagens besked gav oss den bästa av årens alla julklappar. Den största och mest uppskattade. Det befriade oss mycket tyngd från våra trötta axlar. Nu kanske vi kan försöka njuta lite av den kommande julhelgen och allt dess firande trots vår saknade flicka Lykke. Men hon finns självklart med oss i allt vi tar oss för.

Det blir en jul med mycket blandade känslor.

Hälsar på.

Lilla buset har börjat ge ifrån sig tecken. Livstecken.

Igår var vi åter igen kallade för ett besök med vår läkarkontakt. Hon ville väl bara veta och höra att allt stod i sin ordning. Fanns det någonting vi ville ha hjälp med? Lite framtidsplaner kom också på tal. Än så länge ligger vi lågt med att planera in för mycket. Jag vill kunna leva nu, här idag och inte ta ut negativa oroande tankar och känslor i förväg.

Igår var även dagen då du min flicka skulle vara elva månader. Snart ett år har gått sedan vi fick dig samt förlorade dig. Det var en tung dag. Däremot vägde det korta snabba ultraljudet upp det saknade i mottagningsrummet på sjukhuset. Vi fick båda se dig, du lilla syskon därinne. Betydligt större än för tio veckor sedan och just det där tickande levande hjärtat. Det befriade oss lite lycka och glädje.

Nästa vecka är det dags för det stora rutinultraljudet. Spännande men ängsligt på samma nivå. Vi längtar att få veta lite mer. Information och tydliga besked har för oss fått en helt ny innebörd numera.

Jag ringde HSAN och PSR i förra veckan. Handläggningstider ligger omkring 8-10 månader. Nu har vi passerat de magiska månaderna och vi väntar ivrigt på svar. Jag är samtidigt oerhört tacksam att det finns människor som åtar sig vårt fall och vår fullständiga olycka. Det kanske är positivt att det tar sin tid att få ett svar och beslut. Kanske det är vår tur att få rätt och få upprättelse denna gång. Vi vill dra högsta vinsten när det gäller ersättning om det nu är till någon tröst.

Första julen.

Det är snart jul. 24 december infinner sig om 17 dagar. Det skulle funnits en liten tjej med oss denna första jul som familj. Det gör det på sätt och vis. Det gör bara så oerhört ont att behöva gå miste om det, rent fysiskt.
Kanske hade Lykke tagit sina första steg vid den här tiden. Det blir en jobbig julhelg. Alla sliter i oss som vanligt. Kommer ni hem? Kommer ni hit en stund? Kan ni inte stanna för lunch? Säkert för all välmening skull. Godhet. Ingen av våra nära och kära vill att vi ska vara ensamma. Själv har jag inget emot att lämna denna tid av pyssel och barnens jul. Jag skulle gärna åka längre bort istället. Inte fly utan bara fylla på med något annat än ännu mera sorg.

Detta första året med alla högtider och hyllningsdagar har punkterat mig platt. Ett sorgeår. Och fler lär det bli.

Borttappad.

Jag drömmer många hjärtskärande och framförallt detaljerade drömmar nuförtiden.

"Efter lång övertygelse hade min bästa vän gett med sig att hjälpa mig att föda mitt bärande barn i magen. Jag som var höggravid hade alltså gett min väninna möjligheten att bokstavligen föda fram mitt barn. Inte jag. Hon skulle göra det. Kalle och jag inkvarterade oss på hotellet i närheten och min väninna och hennes man åkte in till BB för att föda. Det var väldigt viktigt att de informerade oss om resans staus och när den lilla flickan väl hade anlänt. Timmarna gick och de hörde inte av sig. Jag blev så orolig att jag tyckte det var bäst om jag och Kalle åkte in för att se så allt stod rätt till. Jag kunde inte tillåta mig att vi skulle råka ut för samma olyckliga historia ännu en gång. Hotellobbyn var fullpackad med turister och det var svårt att komma ut till entrén. Väl ute vid bilen har jag glömt bilnycklar och det tar mig åter en tid att rusa tillbaka och genom detta kaos av människor, in i hissen som stannade på varje våning. Tiden rann iväg och jag greps nästan av panik. Väl framme på BB får vi informationen om att flickan är ute och att båda två mår bra. Jag får instruktioner om hur jag ska amma och snart är vi på väg hem. Alla sätter sig i bilen och jag ska spänna fast min nyfödda baby och märker hur jag misslyckas med allt jag tar mig för. Ungen skriker och jag har ingen ro att trösta henne. Min nyförlösta väninna ger mig åter igen små tecken till hur jag ska göra men jag orkar inte. Känner mig värdelös. Jag kan inte ens ta hand om mitt eget barn. Drömmen slutar i sprutande tårar och skräckfyllt scenario."

Jag funderade på dagarna senare om jag verkligen är redo för att ta hand om ett litet barn. Jag blev i fråntagen min första chans och det är väl det som känns så plågsamt och att minnena gör sig påminda.
Tanken på att föda igen gör mig både upprymd och orolig. Det värsta som kan hända har en gång hänt, men rädslan är ofrånkomlig att det kan hända igen. Jag stålsätter mig med pansarsvärd och stålhättor redan nu. Jag måste vara förberedd.

Förlorade jag mitt barn?
Nej, jag fick ett barn.
Mitt barn förlorade livet
men hon fick min kärlek
och vann mitt hjärta.
Men se inte på mig med rädsla!
Fråga istället om mitt barn
precis som ni nyfiket skulle göra
om mitt barn ännu levde.

Nybörjare.

Innan den 14 januari 2009 hade jag inga större problem med livet och dess vardagsbestyr. Jag gillade att ha många aktiviteter och gladde mig oerhört att träffa gamla och nya vänner. Jag ville lära mig nya saker och lärde mig snabbt om inte utrymme fanns. All den tid efter den 14 januari, den där ödestiga natten då vi förlorade vår älskade nyfödda, förändrades allt. Det var som alla inlärda beteenden och minnen bara raderades. Att befinna sig i den chock som den oförberedda händelsen ledde till var som att själv bli ett litet spädbarn. Kalle fick se till att jag åt, klädde på mig och nästan till och med gick på toaletten. Det var som att lära sig alla dessa normalt sett vanliga rutiner från början igen. Jag började om från noll i alla avseenden. Jag gick in i en identitetskris och visste inte vem jag egentligen var. I 9 månader hade jag gått och förberett mig på en ny tillvaro, ett liv som förälder. I det skede när mattan rycktes bort under fötterna och vi föll tillbaka i ett svart hål utan minsta skymt av botten, då förlorade jag mig själv. När jag till slut landade handlade hela tillvaron istället om att bygga upp mig själv.
Att duscha första gången efter hemkomsten från sjukhuset fick en ny innebörd. Det var inte lika varmt och härligt som det brukar kännas. Allt annat än skönt. Det var som att skölja av min enda kroppskontakt med mitt barn. Den där hud mot hud känslan skulle aldrig någonsin mer infinna sig. Jag kan fortfarande känna den känslan när jag idag 11 månader senare stiger in i duschen. Förlamande.
Att laga något ätbart kändes väldigt svårt. Allt blev i sin enkelhet. Jag kunde äta makaroner morgon, lunch och middag. Det dröjde länge innan dammsugaren hittade ut ur städskåpet första tiden. Jag orkade helt enkelt inte. Det var så oviktigt och menlöst. Varje kontakt med någon utanför lägenheten kändes skräckslaget. Första besöket i affären, fösta telefonsamtalet... Allt som gjordes första gången kändes så främmande och utlämnande. Jag skakade i kroppen varje gång jag gjorde något igen för första gången. Allt blev stress och oro.

Jag saknar närvaron av den verklighet som vi förberedde oss för. Den verkligheten är borta. Den försvann bokstavligen på ett ögonblick. Värme, upprymdhet, glädje och förväntan förvandlades på en sekund till en grym kyla. Vi kastades ner till en botten av något obeskrivbart. Därefter... Mörker. Ändlös sorg. Förtvivlan. Ofrivilligt tvingades vi in i en annan värld, som i en mörk mardröm. Men man vaknar aldrig.
En vädjan om svar till alla varför frågor. Frågor som vi aldrig kommer få svar på. Men man lär sig leva med det på något underligt sätt. Jag får ibland frågan om "Hur överlever man"?
Jag vet ärligt talat inte. Man överlever väl för att man måste. Vi tar allting en dag i sänder.

Idag, nästan 11 månader efter det olyckliga har vi börjat om och försöker dagligen att pussla ihop vårt liv. Inte till det liv som vi hade innan utan till det nya och de vi blev när vi fick ett annat perspektiv att titta ut på. Tidigare i våras, såg jag nog världen utanför genom en tjock glasvägg. Jag betraktade världen utanför på mitt sätt men livet jag levde gjorde jag på min sida väggen. Idag vågar jag göra småsteg utanför min sida glasväggen men ännu är jag fortfarande nybörjare.

Höga berg och djupa dalar.

Det pågår ständigt hjärngympa och aktivitet av tankar i den lilla kroppen som tillhör mig. Högt och lågt. Jag lever i en ständig konflikt med glädje och sorg. Det upptar hela min vakna samt sovande tid på dygnet. Det är så lätt att kastas ner i det svarta mörka hål efter att ett par dagar tagit tappra kliv uppåt toppen. En liten detalj, en skör melodi eller en icke förväntad nyhet kan framkalla hoppet till förtvivlan på en sekund.

"Jag försöker se det ljusa i livet men ser i dagsläget bara det som saknas och andras lycka. Hur lätt livet är för många. Jag är fullkomligt livrädd för fler så kallade överraskningar. Jag orkar inte gå igenom fler.
Så fort någon jag känner blir gravid så upptar det automatiskt större delen av min hjärna utan att jag vill det. Det stjäl all min uppbyggda energi. Jag vill inte känna som jag gör men det är inte helt enkelt att styra tankarna åt motsatt håll"
Just dessa orden läste jag nyss ur en annan ensam sorgsen mammas nedskrivna blogg. Jag läste stycket om och om igen. Det var ju mina ord, som om jag just tänker och känner. Det är ingen slump att jag känner som jag gör. Jag är inte onormal och framförallt inte ensam. Det är bara så svårt att förstå att någon annan sitter i samma situation som jag gör. Någon annan som upplever detta frispel mellan jordelivet och helvete som vårt medvetande samkör.

Det är så lätt för andra att säga den riktiga sanningen som jag egentligen bör följa. Lätt för andra att hämta andan och stiga ett kliv högre. Det är så fruktansvärt innerverande att ständigt utsättas för andras lycka. Det gör för ont att erkänna, men så är det. Jag är kluven som två vilt främmande människor inför varandra. Den ena är glad och den andra ond och bitter.
Jag får bara bita ihop och finna mig att livet väl härmed är bitterljuvt.

Knivhugg.

Jag vet inte hur det känns att bli knivstucken men jag kan ju föreställa mig. Ändå inte. Det finns ju egentligen ingenting man kan föreställa sig eller veta hur någonting ska kännas om man inte varit där eller upplevt det.

Igår var vi på disputationsfest. Trevligt.
Det var första gången på hela denna tiden efteråt som vi var på ett större kalas eller tillställning. Det kändes lite obekvämt. Träffa okända människor och prata med helt främmande identiteter vid bordet och under mingel och middagen. Jag finner inte ro utan mer obehag. Jag är svag och skör. Det är psykiskt jobbigt att hamna i lägen där utsatthet och tortyr om familjerelationer och det innersta privata blir ett samtal.
-Vad jobbar du med, Har ni barn eller Är detta ditt första?
Frånvarande svultna själar känner obehag, precis som jag gör, inför möten och samtal med obehöriga som inte verkar vara mottagliga för reaktioner. Jag tycker egentligen det är högst opassande att fråga vad någon jobbar med. Jag tycker folk i allmänhet placerar andra i olika fack därefter. Det är obetydligt i sammanhanget. Se personens sociala framgång istället för att ifrågasätta arbetsförhållande och dylikt.
Jag - sjukskriven/arbetslös/gravid/sorgsen änglamamma till ett friskt barn, som under olyckliga omständigheter och slarv lämnade oss under förlossningen. Känn på den.
Men jag anstränger mig och försöker i alla fall. Gör tappra små steg men hinner inte med i den snabba takt som samhället kräver. Det blir många gånger ett förnekande svar till alla dessa frågor. Det som egentligen är min sanning blir undanskymd och jag säger inte hälften ens en gång. Efter kvällens hemresa kändes det som jag blivit knivhuggen flertalet gånger men stått stabil inför galleriets spel. Det hör till det sociala, att vara trevlig. Annars passar man inte riktigt in.
Sorgligt men sant.

Från insjunken till kula.

Jag måste våga börja tro att det verkligen är sant. Det finns någon därinne som växer för varje dag. Börjar böka och förbereder för mindre plats att röra sig på. Ännu finns det utrymme men det spänner och magen ter sig i en ny form. En form som jag känner igen sedan tidigare. Jag har ju varit där förut. För ett år sedan var magen större och betydligt mer utspänd än nu. Då hade jag bara 8 veckor kvar räknade innan du skulle komma till världen min flicka.
I mitten på juli, sommaren 2008, bara några månader tidigare, hade jag kommit lika långt i min räkenskap och graviditet som jag i nutid just denna dag befinner mig i.
Allt är annorlunda denna gången. Omfånget visar att det kanske kan finnas någon mer innanför klänningen. Det både glädjer mig och oroar mig. Det är ju en tydlig bekräftelse samtidigt som jag inte vågar tillåta mig den sanna lyckan. Det går inte att dölja min lilla kula längre. Samma kula som efter att ha fött ett fullgånget barn ändrade sig och blev platt, utmärglad och insjunken är den åter igen här. Jag väntar vårt andra barn. Ett syskon. Ett lika älskat liv.

Jag har sagt det många gånger förut. Det känns som om jag och Kalle bara lurades. Sommaren 2008 berättade vi att vi väntade barn. Jag växte som alla gravida mammor gör, vi anpassade oss som alla föräldrar gör, vi pratade om framtiden på det sättet alla väntades mammor och pappor gör. Vi skulle ju få ett barn i vår familj.
I januari kom en liten flicka som ingen mer än vi två fick tillfälle att träffa. Det smärtar något oerhört i hjärtat att ingen av våra nära och kära fick träffa dig, röra dig, vår lilla nyfödda flicka. Vi endast meddelade alla om vår stora tragedi och vår förlust i stundens hetta och sedan var det över. Rent kroppsligt gick jag tillbaka till mitt gamla jag, som jag såg ut innan jag blev gravid. Nu i efterhand känns det ibland som vi hittade på allting. Hela storyn från början till slut. Eftersom ingen fick träffa vårt väntade barn så upplever jag denna tid på 9 månader som om ingenting hänt. Jag pratar om mig själv i tredje person. Vi bara lurades. Det var ett planerat otäckt trolleri.
Därför känns denna graviditet inte helt angenäm. Vi har inga bra referenser-paralleller att knyta an till så därför är det väldigt svårt att inse och tro på att denna graviditet och förlossning kommer att gå bra. Kan vi någonsin komma hem med ett levande barn. Det är svårt att tänka tanken. Det är synd. Synd att inte kunna glädjas åt den växande kulan på samma sätt som alla andra havande mammor. Jag avundas dem.

Detta är mina tankar och funderingar. Min berg och dalbana sorg, lycka, saknad och kärlek.
Sorgen och lyckan går hand i hand.

Ännu finns det vågor.

Jag blev ensam kvar i Stockholm denna helgen. En resa till syster med söner som blev inställd på grund av barnens sjukdomar. Kalle, min varma trygga famn, begav sig till Köpenhamn efter en långt tillbaka inbokad resa.
Det var längesedan jag var ensam. Nu blir det 2 nätter och 3 hela dagar. Det bli en ensam helg med mycket blandade känslor. Att vara ensam nu går bättre än tidigare. Jag är lugnare och mår förhållandevis ganska bra. Allt mående är inte svart eller vitt längre utan tonas ut i en tråkig askgrå skala. Inte hopplöst men väldigt återhållsam. Illamåendet börjar släppa och jag är lite också lite piggare. Om det är medicinens effekt mot underfunktionen i min sköldkörtel eller att de första graviditetsveckorna har passerat, kan jag inte avgöra i dagsläget. Min hjärtklappning har lugnat ner sig och det var i grevens tid. Min fagra lilla kropp börjar ändra riktning på kurvan och jag börjar känna igen mig själv. Kanske ska jag och vi börja hoppas på att fortsättningen kommer att gå vackert och säkert fram. Det måste bli vår tur nu.

En kort runda in på IKEA blev fredagens utflykt. Jag räds egentligen offentliga miljöer, knöliga människor som knuffas och väsnas. Jag skyr det som pesten. Det kryper i kroppen och jag får knappt luft.
Väl inne på varuhuset fick jag kvickt mina ärenden uträttade. Mitt huvud snurrade och jag ville snabbt därifrån. Varuhuset kryllade av bebisar. Små, små knyten som inte sett många dagar av denna världens ljus. Jag förundrades hur många nyblivna mammor som tar sig till ett sådan fruktansvärd miljö som IKEA. Stanna hemma och mys med era små nykomna liv. Vad är det som är så viktigt att man inte kan avvara ett besök på ett stort varuhus i dessa influensa tider. Jag undrar bara.
I natt blir min första natt ensam med lilla trollet väl ihopkrupen på insidan. Trollet lär säkert väcka mig med ett behövande toalettbesök mitt i natten, sedan slumrar jag till igen med ett litet leende på läpparna.

Klämmkäckt kallprat.

Jag är så oerhört trött på att kallprata om så oväsentliga saker som väder samt visa ett gott leende. För vissa mig icke närstående ska jag försöka bevisa min styrka och dölja min sorg. Det gör mig egentligen illamående. Varför detta påklistrade leende, det finns ingenting som är intressant nog att få mungiporna att hänga kvar i en glad snedliggande bokstav C.
Mitt dagens möte med Susanne, den nya barnmorskan blev just ett sådant möte där kallprat och ointressanta frågor blev i fokus. Jag vill kunna se och bli bemött av ett ansikte där ögon och ansiktsuttryck lyser med värme och empati. Alla människor är olika och alla förlorade barns föräldrar har sin unika historia bakom sig. Jag är människa och vi är också likaså föräldrar med en tung last som just tagit klivet in i nästa graviditet. Vi väntar barn nummer två.
Jag har ingen vidare ork eller rättare lust att sitta i ett samtalsförhör och få till klämkäcka samtal. Högst oväsentligt faktiskt. Samtidigt vet jag inte riktigt hur jag vill att situationen ska se ut mellan mig och dessa obekväma människor. Jag vet med handen på hjärtat inte alls hur jag skulle vilja utveckla det och förändra. Låta det vara som det är och gå besviken därifrån eller ärligt tala om hur jag vill ha det? Jag tror jag saknar lull lullet och den stora omfamnade förståelsen. Jag måste inse att ingen någonsin kommer att kunna förstå vår situation men visst hade jag önskat oss en bra fungerade kemi av högsta kvalitet.

Nattliga drömmar.

Efter hemresan från Portland har hela dygnsrytmen blivit ett enda stort kaos. Vridna timmar varvid dagarna känns som nätter med små strama ögon och gäspande gap. Nätterna blir motsatsen och betyder klarvakenhet vid midnatt och timmarna som löper därpå. Vi båda har utvecklat ett otäckt plågande sjukdomstillstånd med frossa och huvudvärk. Det är influensatider och vi får väl bara hoppas på att vi klarar oss undan det förödande eländet. Svininfluensan.

Som så många andra nätter denna veckan låg jag vaken länge innan jag väl hittade ett slags lugn. Ljuset började tränga igenom persiennen i sovrummet och jag insåg att klockan var inpå småtimmarna innan frukostdags. Jag måste ha slumrat till och lyckades sova ett par behövande timmar. Min dröm återupprepade sig och huvudpersonen var jag. Jag upptäckte till min stora fasa att jag börjat blöda. Nej...inte nu! Det får inte vara sant, jag fixar inte det här!
Jag vaknade kallsvettig och förstod ganska snabbt att det bara varit en otäck mardröm. Ändå for jag snabbt upp för att kontrollera att allt stod rätt till.
Det är obehagligt hur drömmar kan vara så självklara och tydliga. Denna ständiga oron för ett kommande missfall eller en komplicerad graviditet var nog inte min sista dröm utan har säkert bara tagit sin början.

Tack, för ännu ett dygn av din närvaro. Att du stannat kvar. Lilla trollet mitt.

Underbara vita snö.

Det snöar. Det påminner mig om den tid som har gått sedan vi fick och förlorade dig i samma skede. Det har blivit vinter igen. Du föddes detta årets första vinter. 14 januari. Nu är det snart 10 månader sedan och det är just snön som reflekterar minnet och tiden.

Vackra, unika flygandes snöflingor faller ner till marken. De blandas upp med värmen från gatan och smälter för ett ögonblick till vatten. Jag skulle ju visa dig mitt barn denna underbara dag med vinterns första snö. Jag skulle lära dig. Fånga dem. Hålla dig tätt intill. Skrattat och fyllts med glädje. Snöflingorna är liksom du, vackra och unika. Mitt barn. Min älskade. Min saknade.

Vardagen påminner mig, varför kunde allting bli så fel?

Minnet smeker.

Det finns två ord som innebär mycket känslor i uppfyllelse och verklighet. Det ena belyser det starka och glada. Ordet som bara får ruset inom sig att explodera. Det ordet är LÄNGTAN. Det andra ordet visar tecken på fysisk smärta och ett kallt tomrum. Det ordet är SAKNAD. Man kan längta och man kan sakna. Jag delar dem båda lika mycket och delar dem alltid. Fysiska reflektioner blandas med psykiska, jämsides hand i hand. Men så är väl livets gång och mening för dem flesta människor. Glädje och sorg. Saknad och längtan.
Jag känner mig som ett ångande lok utan bromsar. Därpå bakomliggande vagnar med varannan last saknad och längtan. Lika många vagnar av varje men jag har vid det här laget tappat räkningen.
Jag känner saknad efter mycket. Saknaden efter modet, styrkan och glädjen. Saknad av min frånvarande far, din morfar. Saknad efter äventyr som aldrig blev av. Saknad av kontakten med de närmaste av vänner. Men saknaden när det gäller min vackra mamma är bland den största och framförallt saknaden av min efterlängtade dotter.
Vagnarna med längtan tuffar bara på. Dem innehåller längtan till det vackra, till kärleken, till styrkan och till glädjen igen. Längtan till ork och engagemang och givetvis längtan till en ljus framtid med många levande friska barn.

Här hemma är vi otåliga och går nyfiket längtande. Livet har format oss till att vara trötta, likgiltiga och tråkiga. Men däribland allt de nya, annorlunda, finns för oss en ivrig nyfiken tanke till vem den lilla därinne är. Vårt hopp just nu som lyfter oss några centimeter ovanför vattenytan. Hoppet och längtan som snabbt helt oanmält får för sig att byta riktning. Riktning till saknad. Det kommer förmodligen prägla oss genom hela vår framtida tillvaro. Just nu är saknaden och det vi missat betydligt starkare än någonsin och det gör ont att dela den med denna längtan. Det förtar varandra. Kanske både på gott och på ont.

"De vackraste sakerna i livet kan du varken se eller ta på. De finns i ditt hjärta"

Andra sidan klotet.

Nedräkning i timmar har börjat. Vi lämnar våra trasiga själar och ska försöka rädda det som räddas kan. Vi är trötta och orkeslösa. Vi behöver komma bort ifrån det tomma meningslösa livet för några veckor och istället bygga upp lite styrka och vilja igen. Det är vårt ambition men vi kan inte lova någonting. En resa ger oss ingen garanti för framtida lycka utan tillför kanske den glädje och närhet till varandra som vi legat lågt med och behöver. Vi längtar så oerhört och snart är vi där. På andra sidan klotet. Portland i Oregon. Det ska bli skönt att rensa tankar och uppleva en gnutta frihet.
Resa är frihet. Komma till en annan plats som kan skapa nya möjligheter och nya erfarenheter. Äntligen ska vi åka härifrån. Äntligen! Den är så välkommen.
Om 39 timmar sitter vi på planet till ett äventyr som vi inte hade bokat om vår fina flicka stannat hos oss. Jag får se det från en annan synvinkel men många gånger kommer mina tårar för orättvisa tillbaka.

Liv.

Det fanns en liten oro inför dagens upptäckt. En hopplös tanke till inbillning om att det inte fanns någon på insidan. Samtidigt fanns en längtan efter att upptäcka att det fanns ett ny aktivitet därinne och förhoppningsvis känna lite glädje. Med din pappa som min trygga sköld bredvid min sida gick vi hand i hand och nervösa in i det lilla rum där ultraljudet på livmodern skulle äga rum. Jag kan inte förmedla någon känsla men det kom tårar. Tårar av total lycka. Det visade sig finnas någon på insidan av den sköra delen av min kropp. Ett litet troll med ett pulserande hjärta. Så liten, men att det visade liv, det blev dagens viktigaste timma.

LIV!
Jag älskar det ordet. Det finns så mycket innebörd och mening i det. Starkt, blodrött och fyllt av känslor. Det lättade en sten och vi kunde lämna mottagningen med ett nytt hopp om framtiden, även om vägen dit är väldigt lång.

Tidsfördriv.

Det svävar så mycket besvikelse och psykisk smärta framför ögonen som ständigt gör sig påmind. Varje dag, varje timma kommer en tanke OM eller VARFÖR men också HUR. Allt jag åstadkommer och tar mig för ser jag som ett enda lägligt tidsfördriv. För att få bort ångesten och mitt sköra humör för en stund. Känna mig upprymd och fokuserad på någonting annat som får tiden att gå fortare.

Tid.
Det talas alltid om tid. Sedan NÄR blev det egentligen viktigt att bry sig om tid. Vad kännetecknar tid när man inte ens uppskattar det. Tiden läker alla sår, sägs det. Finns det forskning på det?
Det är inte tiden som läker skadan, det är vad vi gör med skadan, hur vi sköter om den. Det är det som räknas och det som ligger till grund för om vi kan bli läkta. Vi kan mildra smärtan genom att lära oss att hantera den. Vi kan bearbeta plågor och göra dem till starka sköldar, men att tro att tiden ska läka alla sår visar bara tecken på okunskap och rädsla för att våga leva med den nya vardagen.
Tid för mig är kluvet och många gånger oväsentligt. Bara viktig i den aspekten att hitta ett tidsfördriv, då jag får släppa lite på det tunga trycket över bröstet. Tiden efter en skada ter sig som att forma om och i vissa fall göra någon återställd. Jag får nog räkna med bli omformad i en ny gestalt som ett trasigt hjärta med kronisk värk som inte tiden kan mäktar med att läka.
Jag sågar härmed begreppet tid. Jag önskar fler hade gjort som jag och levt för dagen idag.

Hjärtat rusar och värker.

Det går några timmar emellan från den förhöjda pulsen till den efterföljande. Den påminns som en plågande rampfeber med en tryckande smärta över bröstet. Det är skrämmande rädsla när den kommer mitt i natten och väcker som av ett spöke som talar om att döden är väntandes i hallen. Jag fruktar det värsta och jag är övertygad om en kommande infarkt. Det uppenbara svaret är ångest och det stressar igång den röda larmsignalen. Mitt lilla hjärta skriker efter frid och återhämtning men alla dessa tankar kring graviditeten och alla tidigare händelser det gångna året väcker hjärtat till panik och känner sig vilset. Vi synkar inte alls. Det råder ingen symbios. Jag vill inte genomlida det kommande med denna tryckande värk över bröstet som tynger mig oavbrutet. Jag vill inte, jag kommer inte att orka. Jag kan nästan känna att denna tid är värre än den föregående. Jag vet faktiskt inte om jag vill genomföra det. Hjärtat meddelar mig med tydliga kommando både ja och nej, och jag känner mig gillrad i en fälla.

Skickas vidare.

Finns det överhuvudtaget någon terapeut eller yrkesutövande som är utbildad i ämnet "stöd och hjälp till föräldrar som drabbats av slarv i förlossningsvården"?
Jag skickades i mitten av sommaren till en ny kvinna som eventuellt kunde vara min hjälp vidare i sorgarbetet. Idag träffade jag åter samma kvinna. Tre månader har gått sedan vi senast träffades. Mötet gick bra och var befriande skönt. Vi pratade mycket om plötsliga dödsfall och den smärta som förknippas med det. Vi pratade mycket om mamma. Det var en öm punkt som jag inte berört på väldigt länge. Den ömma del av mig öppnade min oerhörda saknad och allt vad det inneburit för mig att inte ha henne vid min sida. Jag miste henne alldeles för tidigt. Ett plötsligt oförberett telefonsamtal från min syster som förmedlade att hon inte fanns längre gjorde sig påmind. Man behöver sin mamma och en mamma behöver sin dotter. Det är helt naturligt och självklart.
Dessa två plötsliga förluster påverkar själen och gör avtryck. Det kan vara svårare att acceptera och gå vidare med styrka och glädje när man även mist en väldigt närstående anhörig som skulle stå för trygghet och vara ett stort stöd.
Terapeuten belyste den nära kontakten jag har med min syster. Givetvis är den värdefull och livsviktig för mig.
Mötet följdes av en fråga om att fortsätta behandling. Finns det kanske ytterligare en person med slipad kompetens på Specialmödravården som skulle kunna hjälpa mig.
Är det att fånga kontinuitet hos en skör vilsen person som står ostabil och ostadig på de taniga små som kallas ben. Det jag eftersträvar är en trygg samtalskontakt som visar mig hoppet och möjligheten till att lära mig acceptera. Visa mig ljuset och ge mig verktyg när det hårda, bittra och oförlåtande kommer och gör besök. Om inte ni vet, ni fleråriga akademiskt skolade till dessa poster, vem ska jag då ta hjälp av?