Vandrar med saknad.

Alla har någon man saknar. Det finns sorg hos nästan alla människor. Bearbetad som obearbetad. Det finns tankar till den man saknar och den man mist, för många, varje dag.

Jag befinner mig i en tillvaro som borde vara helt fantastisk men i nuläget vilar just en tung skuld eller rättare sagt otillräcklighet inom mig. Många minnen som är borde varit fulla men är tomma, snurrar dagligen i mitt huvud. Jag känner mig förtvivlad och samtidigt väldigt hjälplös. Närmaste vänner och familjen kan tyvärr inte fylla på det förråd av vänliga och välmenande ord. Inte tillräckligt. Jag är så ledsen för att jag inte kan ta emot de värmande kärleksfulla styrkande tankar som ni vill ge mig. Tyvärr.

Jag funderar mycket. På livet med Nike och hur livet utan henne hade varit. Livet med Lykke och den lilla tid vi fick vara med henne. Fastnar med blicken till korten vid min sängkant och kan inte förstå att det är vår lilla flicka. Lykke. Det närmar sig 3 års dag. Många tänker att tiden gått fort. Och visst har den det på sätt och vis. Men det finns inte en dag som jag lämnar henne åt sidan. Inte en endaste dag.

Vi har gått vidare. Vi var tvungna. Det var mot min vilja. Jag hade blivit lurad och jag ville på alla sätt få en omstart. Man måste inte gå vidare men de flesta liksom vi drabbade gör faktiskt det. Att gå vidare innefattar en ny graviditet, kanske flera. För att kompensera eller bara känna att man fyller ut det tomrum som allt den stora erfarenheten lämnar efter sig. Det gör stundtals ont att tänka tanken att vi faktiskt gick vidare. Men sorgen blir faktiskt inte minde för det. Inte lika påtaglig men dock lika stor.

Stora ord för en liten människa.

En väv av legender.

Tänk om allt som händer

tecknats ner i hjärtats bok,

som en väv utav legender,

som en bild av vår historia

Om allt du undrar, allt du drömmer,

allt som du i hjärtat gömmer,

gick att läsa som en saga,

då skulle du förstå.

Ja, jag ser, att du ler,

ler åt barnet, som ännu inom dig bor.

Men sagan kan va sannare än du tror.

Jag blundar och kan höra hennes röst från Toffelhjältarna. Den söta flickan som på SVT i december 1984, blev populär för just denna underbara låt.

Idag, 27 år senare, tycker jag fortfarande att det är en av världens finaste texter. Jag var 5 år när programmet sändes. Inte visste jag där och då att jag skulle leva det liv jag hittills gjort och få sjunga just denna låt för min rara lilla Nike som godnattvisa.

Vi flyttade till havet och det vackra intill.

Här bor vi nu. Vid havet. Idag tog vi en cykeltur. Det var en fantastisk dag. Att få ha Nike med sig på denna underbara tur till Ålabodarna var magisk. Tack mina finaste för en sagolik eftermiddag. Dagens minne kommer sitta länge kvar.

Det finns bara två av oss, och det är vi.

Jag hör om förlossningsskador. Jag hör om fosterdöd. För tidigt födda och bebisar som ger upp alldeles för tidigt i graviditeten. Lika omkullkastad varje gång. Det gör ont att veta att vi är många som bär en tung sorg i sina hjärtan.

Vår Nike kommer alltid att vara väldigt speciell i vår familj. Hon är det syskonet som på ett sätt ersatte vår förlorade flicka. Vår förstfödda. Nike var ihärdigt planerad och den mest välkomnande varelse som hade liv och valde att stanna. Hon finns på riktigt. En egen liten människa. Oavsett hur liten eller stor vår familj kommer bli i slutändan, så kommer Nike finnas där som ett levande kapitel till vår väg vidare. Självklart kommer jag att dela mitt hjärta lika stort för de alla barnen vi får tillsammans men Nike har en väldigt speciell plats i vårt sorgarbete som är oerhört betydelsefullt. Hon löste upp en tyngd från axlarna och drog igång snöret för lycka och glädje igen. Hennes uppenbarelse gav mig ett hopp om en framtid med familj. Hon har fått oss att lysa till de personer vi var innan denna karusellen fick fart. Hon är så obeskrivligt värdefull. Jag vet idag hur det är att leva utan barn när man nyss fått ett. Livet förvandlades från svart och tungt till alldeles underbart. Tack vare henne. Fina värdefulla Nike.

Jag tackar inte Gud för detta. Jag vägrar tro på att det finns en sådan. Jag litar inte på ödet, snarare slumpen. Att vi förlorade Lykke har ju visat att det finns ett system inom vården som inte har fungerat. Oaktsamhet och slarv. Vi miste vår flicka på grund av detta system som just den dagen inte fungerade. Vi hamnade i slumphögen den dagen som ledde in oss i ett livslångt trauma.

Nike föddes 1 år, 3 månader och 18 dagar senare. Vårt ljus i det långa kalla mörkret var nu född. Det blev en väldigt speciell dag.

Jag har förmodligen bäddat ner mina innersta känslor av bitterhet och frustration för tillfället. Det går fortfarande inte en dag utan att jag tänker på henne, men jag känner mig likgiktig. Som om det varit en mardröm. Traumat runt om Lykkes födelse är fortfarande svårt att sätta sig in i då jag försöker. Det är som i en annan tid. Ett annat liv. Det känns lite otäckt att jag idag ser bilden så suddig. Som om jag bara stått bredvid och iakttagit bakom en dörr. Intrycken kan ibland kännas påhittade.

Jag ser ett foto på min ena systerson. Han fyllde 2 år nu i april. Jämngammal med Lykke. En kusin som aldrig kommer nämnas. Kanske vid vuxen ålder. För honom finns bara Nike, som han förvisso avgudar. Nike är hans kusin som han kommer lära sig namnet på och krama när vi kommer på besök. Melker framkallar så mycket känslor och påminnelser som säkert alltid kommer att förfölja mig. Framstegen och årsdagarna. Likväl Nike är speciell så kommer alltid att Melker att vara det. Det var han som väntades komma 3 månader senare efter att Lykke fötts. Det var en svår tid. Men när han väl kom så fanns det så mycket kärlek att överösa med. Lilla Melkerhjärtat har blivit 2 år.

Bästa födelsedagspresenten.

Jag tänker tillbaka två år och ser en färglös och väldigt trött trettioåring. Dagen då jag fyllde 30 för två år sedan var allt annat än festlig och full av överraskningar. Vi, jag och min numera man, blev serverade till dukat bord av en rar svärmor som lagat middag. Till bordet bjöds även fina syster och min far. Det var trevligt. Men bara det. Trevligt. Inte festligt och fyllt att barnskratt eller barnskrik. Bara just - trevligt. Jag minns att jag inte alls ville fira dagen till ära och ville helst att dagen då jag fyllde år skulle försvinna. Middagen slutade i att planera för Lykkes planerade urnsättning och minnesdag den 22 maj. Det blev det året en dyster födelsedag.

Den 3 maj året därpå låg jag på BB i Lund. Nike hade fötts dagen innan. 2 maj. Jag var omtumlad efter en natt och dagen innan efter en operation med urakut snitt och manglad med morfin och annat smärtstillande. Ändå hade jag energi och var full av berusning. Samtidigt var jag ett nervvrak, fullproppad med nykläckta hormoner som gjorde mig både ångestfylld och överlycklig på samma gång. Nu var allt på riktigt. Nike var på riktigt. Hon var vår just nyfödda lilla flicka. Så liten och så fin. Jag hade fått världens bästa födelsedagspresent. Alla gånger. Nike, vår seger. Segerns gudinna. Vi vann och vi var i mål. Äntligen skulle livet få en fortsättning. Äntligen skulle vi åka hem med ett levande barn. Den bästa presenten någonsin.

Nu idag, två år senare, så sitter jag här i vårt hus i Skåne. Med 300 meter till havet. Jag har ett jobb. Jag har blivit min mans hustru. Jag har en flicka som igår fyllde ett år, som just nu ligger och sover i sin säng i rummet bredvid. Jag har fått tillbaka mitt liv, min energi för att fortsätta. Jag vågar idag tro på framtiden igen. Det är detta årets bästa födelsedagspresent. En ny uppbyggd styrka, min present till mig själv.

Idislar.

Jag ligger i sängen. Nike ligger bredvid mig. Hon sover. Det gör även bilderna framför ögonen på mig. Fotona på Lykke hänger på sovrumsväggen. Svartvita. Slutna ögon och putande överläpp. Åter en titt på Nike. Där hon ligger är hon skrämmande lik sin syster. Två till oss, döttrar som aldrig kommer kännas vid varandra. Två barn. Våra barn.

Det kommer över mig. Likt en tsunami. Vad har jag med mig i det förflutna? Jo en stor barnförlust. Svår och orättvis. Den sanningen är så fruktansvärt bitter. Det är sorgligt.

Jag fick ett tillfälle att berätta min historia för en obekant människa härom dagen. Varje gång jag får just det tillfället som veckovis kommer så känner jag att mitt hjärta rusar. Kanske är det ångesten som gör mig påmind. I övrigt kan jag leva med ett stilla hjärta och dagligen tänka på min historia med lugn men just som jag ska behöva använda mina egna ord i mening till någon främmande människa får jag hjärtklappning. Jag hör mina ord och jag kan knappt själv tro att jag pratar sanning.

Många svarar med ett enkelt: Fy vad hemskt. Fy vad fruktansvärt. Det måste ha varit jättejobbigt.

Vad svara man tillbaka? Det finns tyvärr inga svar som går att beskriva det oerhörda trauma och den tomhet som man går igenom när man förlorar sitt barn. Alla ord och fraser blir bleka och helt likgiltiga. Det finns inget starkt beskrivande nog som kan förklara eller göra situationen mildare. Inte ens ett syskon, i detta fall Nike, kan få mig att glömma det tumult av känslor som uppstod i det mest akuta läget och tiden efteråt.

Det plågar mig att läsa om föräldrars, där ute, liknande förluster. Helt oförberedda men totalt förberedda på ett kommande liv. En framtid. Många ibland oss lever med saknade barn som aldrig kommer tillbaka. Efterlängtade barn som var välkomna in i en förväntansfull famn med lycka och kärlek. Jag läser dagligen bloggar där mina "medsystrar" som just blivit föräldrar till en ängel eller de som levt år efter år med förlusten. Det är svårt att läsa men jag kan ju så känna igen mig och med mina ord och tankar vet jag att många kan känna igen sig i det jag formulerar.

Jag tittar på Lykke och ler men gråter. Inombords och med våta kinder. Lilla hjärtat. Ditt liv blev så kort. Och vi fick så lite tid tillsammans. Nästan ingen alls. Jag väntade dig och längtade. Alla veckor den där sommaren, den där hösten och så möttes vi äntligen i mitten av januari. Allt gick så fort att jag inte hann reflektera vad som egentligen hade hänt. Jag hade just fött dig men förlorat i samma minut. Inte trodde jag då att det var det här som väntade mig. Att ha dig i ramar på väggen i vårt sovrum.

Nu har mitt sovandes hjärta bredvid mig vaknat. Jag torkar tårarna och pussar henne välkommen till dagens eftermiddag och klarblåa sol.

Fler syskon.

Vi vill bli fler en vacker dag. Jag inräknar Lykke som vår flicka och som Nikes storasyster till familjen. Då är vi fyra. Men ändå känns det så fruktansvärt tomt och nästintill fattigt att Lykke fattas oss. I mitt huvud lever Lykke som vår oskuldsfulla ängel svävande och ständigt närvarande. I min vardag och de dagliga rutinerna finns Nike. Hon upptar så mycket av min vakna tid. Jag börjar lära mig henne och hon lär sig av oss. En oerhört stark lycka och kärlek.

Jag är svag när det gäller allt omkring hennes hälsa. Det tar mig både psykiskt och fysiskt påfrestad att ständigt oroa mig för henne. Kanske alla mödrars sjuka inbillning. Att det alltid ska hända det värsta.

Nike har varit förkyld och febrig. Det gör ont i mammahjärtat att höra hennes väsandes andning om nätterna. Tio dagar senare börjar det gå över. Då en vanlig liten ynka förkylning och en liten röd näsa som oavbrutet rinner kan få en mamma att tro att livet är slut, då är det rätt illa. Jag bekymrar mig alldeles för mycket för henne. Jag vet det. Jag vet att jag inte borde det. Men sådan är jag. Det är upp till mig. Det är mitt problem.

Syskontankarna glider upp som en tyst liten pratbubbla lite då och då. Lite när som. Samtidigt som jag tänker glada och positiva tankar om ett levande syskon till Nike så slår oron och rädslan mig som en tung våldsam käftsmäll. Jag tänker att jag inte orkar en gång till. Det var så mycket onödigt lidande under graviditeten med Nike i magen. Jag stod knappt inte ut. Kanske var det därför hon valde att komma ut fyra veckor tidigare än planerat. Hon kände liksom jag, sig instängd och redo för att mötas. Hon kanske var lika orolig där inne som jag varit under hela de 8 månader som jag vetat att hon växte där på insidan. Lilla trollet.

Jag står med ena foten i en svart hårt snörad känga och den andra i en glad röd gummistövel. Kängan säger mig att vi är nöjda. Det blir inga fler barn. Vi ska vara tacksamma.

Den glada röda stöveln åker av och på. Glada tankar ger mig många barn i stor familj. Med stövelns tankar vågar jag tänka mig fler barn. Ser inga hinder på vägen och ångesten är som bortblåst.

Idag är jag skolös och känner mig vilsen. Idag vet jag inte vad jag vill. Kanske ska jag inte fundera så mycket utan bara leva för stunden.

Nike blir 10 månader.

Hon är fantastisk. Underbar. Vilken oerhörd lycka att få vara med om henne. Hon är vår. En lillasyster som växer och i dagarna blev hon 10 månader. Fina lilla hjärtat.

Jag funderar och inser att svaret är blankt. Jag får aldrig veta. Syskonlikheten.

Samtidigt blir jag barnsligt kär och varm i hjärtat när jag tänker på Nike, och tanken på varför hon faktiskt finns hos oss. Tänk att vi egentligen skulle gått miste om henne om vi fått ha Lykke levande vid vår sida. Då hade det inte funnits ett syskon. Då hade inte Nike varit vid vår sida. Den tanken är stor. Tung och samtidigt helt underbar.

Idag är jag oerhört glad och tacksam för att det var just hon, Nike, som flyttade in och blev en av oss. Fina lilla hjärtat som gör stora vardagliga framsteg. En egen liten person. Med en egen liten vilja som mestadels är glad och myser med sina stora vackra ögon.

Tänk att vi får vara med om henne. Det är stort. Och underbart.

Nya grannen.

Plötsligt så hörde jag mig själv berätta. För nya grannen som bor i huset snett mitt över oss. Jag mötte henne idag. Hon och hennes just nyfödda. En liten pojke, två veckor gammal. Vi stannade och hälsade på varandra. De artiga fraserna först.

-Hej hej.

-Ja, det är vi som är nyinflyttade.

-Grattis, det måste vara en liten som är född?

Titta ner i vagnen, och förklarar att jag nog minsann visste att det skulle komma en bebis inom den närmaste tiden. Min kärlek hade stött på hennes man och han hade enkelt berättat och hälsat oss välkomna. Nu stod jag mitt emot henne. Min nya granne. Skör som man är när man är just är hemkommen från sjukhuset och därmed hormonstin med amningshjärna så tordes jag ända berätta för henne. Det bara kom, utan att jag egentligen tänkte mig för. För jag är sådan. Jag orkar inte tänka längre på vad andra kan tycka och känna. Jag drar mig inte längre för vem som står i vägen. Frågar någon så är jag inte rädd för att berätta.

- Ja, vi har en liten storasyster till Nike som vi tyvärr har förlorat.

Grannens ögon gav mig en tung tillbakablick. Ansiktet vred sig en aning och hennes tidigare leende veks nedåt. Där stod hon och bubblade av lycka inombords tills jag släppte ryggsäcken och lät den falla. Jag kanske borde ha avvaktat, men jag såg det som ett tillfälle att faktiskt förtälja vår tragiska sanning och vardag. Jag lät henne få veta.

För mig är inte vår förlust en hemlighet. Det gör lika ont vid varje tillfälle att berätta men jag känner att behovet har ökat dramatiskt igen. Det finns en stark poäng att behöva få det sagt. Behovet att räkna in Lykke i familjen är viktigt. Hon är en del av mig, min man och Nike. Lykke är fortfarande en del av det nya jag som formades ur spillrorna av förlusten efter henne. Varje dag går tankar kring min saknade ängel och varför kan jag inte då få ur mig dem, om det nu är till min nya granne eller till bästa vännen min.

Jag kan inte längre ta hänsyn till vad andra tycker är passande att säga i sammanhang. Folk får ta det, ta åt sig eller lämna tanken därvid. Jag säger inte sanningen för att jag vill ha någon ömkan eller förståelse. Det kan de inte skapa ändå. Jag måste för min egen skull för att jag anser att hon inte får glömmas bort.

Kanske gick min nyfunna granne hem och funderade och väljer och ställa fler frågor. Kanske nämner vi aldrig mer Lykke. Det kanske blir vad jag gör det till. Det är svårt att veta med andra människor. Tyvärr föraktar jag de flesta och tar ingen för givet. Kanske blir hon värdens bästa granne. Det var i alla fall värt och stanna och lämna ett avtryck och få se hennes totala lycka för sin faktiskt lite för tidigt födde bebis. Med slutet av många långa komplikationer innan han lämnade moderns vagga. Vilka livsöden det finns. Många är vackra, andra är vansinnigt dystra.

Brutna löften om framtid.

Jag ser henne i ögonen och det lyser kärlek. Till dem ögon hon just möter och till den dotter som är och hälsar på henne. Hennes ögon är smala och tröttare än de någonsin har varit. Kroppsspråket talar allt annat än styrka och glöd. Hennes röst är ansträngd. Tillbaka till ögonen. De är tunga och påvisar fruktan. Som att de vet att tiden snart är inne.

Det gjorde ont att se dessa ögon av ofrivillig smärta och samtidigt total lycka och därefter inse att sjukdomen är det som kommer beröva henne livet. Alldeles för tidigt. Så många år att fortsätta leva och närvara i nuet. Det gör mig oerhört ont att behöva släcka lampan den natten när hon stängt sina ögon för sista gången och jag får öppna mina, nästa dag, vakna till en ny dag, nästa morgon. Det är sorgligt och hårt. Framtiden kan vara grym. Den kan sluta idag. Eller nästa dag, eller nästa. Likt ett stearinljus som snabbt kan blåsas ut och släckas eller långsamt få brinna ner.

Att dö i sjukdom, se en människa långsamt tyna bort, det är allt annat än vackert. Samtidigt kan jag inte bestämma mig för vilket jag tycker verkar vara det värsta. Att gå en kvick död till mötes eller att sväva ovanför det vackra livet och inledas i daglig nedtrappning in i det mörka. Det okända. Döden.

När jag förlorade min flicka, min förstfödda dotter fick jag efter ett par veckor därpå en bok.

Döden är livsviktig. Skriven av Elisabeth Kubler-Ross.

Huvudsyftet och innehållet sammanfattade hur människan som står inför döden upplever vägen dit och hur välkomnande döden är när du är redo. Människan vet och gör sig redo när tiden är inne. Det är helt fantastiskt hur vi kan gå från nonchalans till accepterande när vi vet att vi ska dö. Den är då inte alls främmande utan föregår med stillhet och en inre ro.

Jag vill bara tacka för att jag fick ett tillfälle och kanske ändå säga mina sista ord till henne. Öga mot öga. Ett indirekt farväl.

Jag har inga ord som kan lätta den sorg och den tomhet och saknad familjen står inför. Jag är tung i hjärtat vid varje samtal jag får från hennes dotter. Känner så med dem. Jag har också mist min älskade mamma. Alldeles för tidigt. Det känns som min egen sorg efter mamma slår en dubbelvolt nu när jag står vid deras sida. Sorg väger mycket. Ibland mer och stundtals mindre. Sorg är däremot vackert. Det fångar alla ens känslor och sköljer över oss med tårar. Det är vackert, hur ont det än gör. Det är vackert att kunna visa känslor och det är vackert att kunna gråta.

Mycket kärlek och styrka till er som står vid hennes sida. Jag är en medmänniska.

Första barnet.

Jag får ständigt höra det. Många tvåbarns föräldrar till levande jordebarn säger samma sak. Många men inte alla.

"Det är alltid oroligt med första barnet, vänta bara tills tvåan kommer. Då har man inte tid att bygga oro och broar av ängslighet."

Med tanke på min otrygghet till sjukvården som förlusten av Lykke lyckats åstadkomma och med den fasa för att någonting ska hända Nike så tycker jag det är högst olämpligt att ens nämna de orden för en utsatt i sorg. I mina öron sjunger det stöddighet och jag vill inte hålla med dem. Jag kan inte förstå hur jag skulle kunna släppa min oro bara för att Nike får ett syskon. Skulle det hålla mig borta från faror och olyckor. Dem händer ju ändå. Vi lever ju i en värld där skuggan av döden sakta glider framför oss. Inväntar att plocka upp oss när vi lever farligt.

Det tillhör föräldrarskapet att oroa sig och stundtals känna sig kvävd av trötthet. För mig är det vardag. Ständigt bärande på min ryggsäck. Det innebär en kronisk trötthet. Nästintill varje sagd mening kan föda fram tankar till min förlust. Till saknad och till det som inte blev.

Jag tar åt mig för mindre. Lyssnar och suger åt mig. Men i de här fallet tar jag avstånd. Vill inte lyssna på det örat. Min förlust har byggt upp mycket höga berg och djupa dalar varvid jag ägnar en del åt det tvära och enfaldiga hållet. Envist med ledordet bitterhet. Den kloka och visa delen av kontentan med min bearbetning har lärt mig att hålla isär påflugna situationer och därmed VAD jag ska ta lärdom av. Det är jag tacksam för. Jag har lärt mig gränsen mellan lek och allvar.

För mig är det lite svårt att säga det där med första och andra barnet. Jag upplever att många glömmer bort vår sjuka bisarra verklighet. Jag kan ju inte hindra dem för det. De har ju gått vidare för länge sedan. Ibland påminner jag och då får jag en "ja just det" reaktion, ibland slutar jag tätt och sväljer mina tänkta ord.

Nike är långt ifrån vårt första barn. Hon är tvåan som kom efter. Hon är vår lillasyster samtidigt som vi får göra allt som man ska hinna med sitt första barn. Vi lever ju med henne som om hon vore vårt första. En mamma en pappa och endast en liten synlig flicka. Alltså antar andra ju att hon är vårt första.

Min visdom och mitt klokskap talar om för mig att vi är flera som mist sitt första barn. Tyvärr syns inte sorg utanpå. Tänk vad mycket lättare det hade varit för andra att välja sina ord och inte klampa i klaveret om sorgen hade lyst som en aura runt skalpen. Eller hade folk istället tagit mer avstånd och man hade känt sig mer utlämnad och pestsmittad än någonsin?

En magnolia.

Jag planerar att göra vid vår trädgård så fort det bli varmare. Rensa bort det förra ägarnas minnen och plantera våra egna.

Jag har länge funderat på att plantera ett träd för Lykke på vår lilla tomt som ska påminna mig om henne och kunna känna doften av de vackra blommorna vid varje sommar. En magnolia. En vacker magnolia. Så ska det bli. Så fort tjälen har försvunnit i marken.

Vi är trötta. Trötta på det kalla och mörka. Sorgen blir påtagligt tyngre just nu när man är så läskigt trött. Mycket känns omöjligt och ingenting känns roligt att påbörja.

Jag kikar andras bloggar om förlorade barn och inser att vi är många. Åren går, livet fortlöper men saknaden består. Hos alla. Tomhet. Alltid en som saknas.

Vi har våra minnen. Och vi har bilderna på Lykke. Dem står för vad vi har förlorat. En liten flicka. Så oskyldig. Det ömmar här och där och jag minns fototillfället som om det var igår.

Många gånger får jag dåligt samvete när tiden mellan gångerna när förtvivlan och tårar blir för lång. Jag skulle förmodligen inte stå ut med mig själv om jag ständigt gick runt och ältade. Men då och då när jag kommer på mig själv att må skapligt bra och lyckan ler mot mig så kan jag falla in i det dåliga samvetets mörker. För att jag glömmer bort. För att jag faktiskt stundtals är lycklig. För att jag har gått vidare. Det är så befriande men samtidigt avskyvärt plågande på samma gång. Egentligen går jag nog ständigt runt med en liten ryggsäck dåligt samvete.

Jag längtar efter värmen och våren. Efter min magnolia. Min terapi och mitt lilla projekt.

Frusen mark.

Dagen innan resan till begravning av farfar Sven fick jag en stark vilja att lämna blommor på Lykkes grav. Vi skulle få tid efter över till att hälsa på henne.

I den kalla hårda temperatur skulle säkert inga blommor kunna överleva, det förstod jag ju men jag kände ändå att vi inte kunde komma tomhänta till vårt besök hos henne.

Jag satte mig i bilen, helt desperat på jakt efter en bukett. Väl inne i blomsterbutiken fick jag en blackout. Det svartnade för ögonen och jag grät hejdlöst. Känslor och en uppbyggd ångest som nu rann över. Där, sakta efter en stund kom det upp för mig var jag egentligen skulle köpa. En gravblomma. Att lägga vid min dotter. Det tog emot att betala min valda bukett samtidigt som jag kände mig tvungen att köpa den. Just den där buketten. Total sorg. Aldrig har det någon gång gjort så ont att köpa en bukett blommor förut. Blommor står för glädje och lycka. Och det var väl egentligen det mitt budskap till Lykke och vårt besök innebar.

Jag vet ärligt talat inte hur jag lyckades komma ut till bilen igen och inte heller hur jag kunde hitta vägen hem.

Väl hemma satte jag blomman i vatten och ställde innanför dörren. Vi fick ju inte glömma den när vi nästa morgon skulle åka hemifrån.

Vi fick fullkomligt skotta fram Lykkes och mammas viloplats. Snön täckte oss upp till knäna och den annars gröna lunden var nu vit av vinterns fall från himlen. När vi stod där och betraktade den röda bukett med rosor och ett ljus som brann bubblade ilskan i mig. En impuls att sparka ner vasen och slänga snön över ljuset, drog kraftigt över mig. Slå och skrika.

Varför står här?

Varför står frusna föräldrar på en frusen kyrkogård. Över en frusen urna. Varför finns där bara tystnad där ditt skratt skulle höras? Varför är det tomt där hela din person skulle fylla vår vardag?

En fruktansvärd sanning. En oförklarlig smärta.

Alltid tomhet efter dig mitt hjärta. Alltid tomhet. Alltid sug i magen efter saknad. Alltid är du saknad. Och innerligt älskad.

Leva livet.

I vanliga fall tänker vi aldrig tanken hela vägen ut:

Hur ska jag kunna leva om det skulle hända mina närmaste någonting? Om mitt barn skulle dö? Eller om min livskamrat eller syster dör?

Efter att ha läst och plöjt flertalet överlevandes väg tillbaka, tappra mod och styrka har jag insett att det går att leva vidare efter en förlust.

Det är svårt att vända sig mot livet igen efter en svår förlust. Hur går det att utsätta sig för glädje och sorg? Hur gör man för att välja livet trots allt. Hur mycket ska en människa behöva utstå? Vad är meningen med smärtan, lidandet, ondskan och det fruktansvärda?

Jag har varit rädd för att möta sorgen igen. En ny sorg. Jag har slagit ifrån mig alla hot. Av rädsla. Rädd för att sjunka genom jorden igen.

Jag tar små kliv framåt till att försona mig med rädslan till det jag fruktar mest. Döden. Små kliv som tar mig igenom de oförutsägbara. Jag kan inte gå och vänta på att det värsta ska inträffa som jag tidigare gjort. Livet kan nämligen avslutas idag, då jag är minst förberedd. Och med facit i hand så kan man aldrig förbereda sig. Aldrig. Kanske finns det en anledning till det.

Livet måste levas vidare, livet är framåt - även om det i stunden upplevs som ett hån. Men det finns ingen genväg. Jag har insett att det är bäst att hålla sig till sanningen, och vara med i verkligheten. Det har varit viktigt för min bearbetning och för framtiden. Naket och ärligt. Hela vägen.

Jag har kommit på det.

Det går aldrig över. Saknaden finns här men inte den akuta smärtan och sorgen som hindrade mig från att leva tidigare. Det är som att det har blivit lugnare. Jag har accepterat det faktum att vi förlorade vårt förstfödda barn. För mig och för alla som förlorat någon nära tror jag att det bara finns en väg genom sorgens mörka gömma och den leder framåt. Livet tränger sig på och livet ska levas.

Jag vågar släppa in tanken och lever på hoppet om att döden inte är slutet, utan bara en del av det eviga livet.

Jag måste börja leva fullt ut. Tiden nu är så ofattbart kort att det gäller att utnyttja livet. Jag kan inte spilla tid till att pausa, se tillbaka och älta. Jag har förstått det. Det är så lätt att missa så mycket av det verkliga och vackra. Varje dag är en fantastisk glädje att vakna till. Min Nike. Hon får mig att lysa av liv igen. Kanske är det hon som har gett mig livet tillbaka. Hon som gjorde att jag hittade mig själv igen.