Jag befinner mig i en tillvaro som borde vara helt fantastisk men i nuläget vilar just en tung skuld eller rättare sagt otillräcklighet inom mig. Många minnen som är borde varit fulla men är tomma, snurrar dagligen i mitt huvud. Jag känner mig förtvivlad och samtidigt väldigt hjälplös. Närmaste vänner och familjen kan tyvärr inte fylla på det förråd av vänliga och välmenande ord. Inte tillräckligt. Jag är så ledsen för att jag inte kan ta emot de värmande kärleksfulla styrkande tankar som ni vill ge mig. Tyvärr.
Jag funderar mycket. På livet med Nike och hur livet utan henne hade varit. Livet med Lykke och den lilla tid vi fick vara med henne. Fastnar med blicken till korten vid min sängkant och kan inte förstå att det är vår lilla flicka. Lykke. Det närmar sig 3 års dag. Många tänker att tiden gått fort. Och visst har den det på sätt och vis. Men det finns inte en dag som jag lämnar henne åt sidan. Inte en endaste dag.
Vi har gått vidare. Vi var tvungna. Det var mot min vilja. Jag hade blivit lurad och jag ville på alla sätt få en omstart. Man måste inte gå vidare men de flesta liksom vi drabbade gör faktiskt det. Att gå vidare innefattar en ny graviditet, kanske flera. För att kompensera eller bara känna att man fyller ut det tomrum som allt den stora erfarenheten lämnar efter sig. Det gör stundtals ont att tänka tanken att vi faktiskt gick vidare. Men sorgen blir faktiskt inte minde för det. Inte lika påtaglig men dock lika stor.
