Jag är så fruktansvärt trött. Och ovanpå det är jag trött på att vara trött.
Jag vaknade i går morse av stelheten ända från fötterna och upp till nacken och insåg att jag vaknat ännu till en morgon av en yr natt som liknat ett träningspass. Men tränat är långt ifrån vad jag gjort, det enda jag försökt åstadkomma är att försöka sova. Att lägga sig har blivit ett slags inrutat obehag som efter ett par timmar slutar i ett slags medvetslöst uppvaknande. Helt utslagen och tom. Det har blivit en ond cirkel. Jag vänder på dygnet. Jag måste snart börja bryta mönstret för att komma ur denna just nu kroniska värk i kroppen som jag ständigt går med dag som natt. Jag vill så gärna men orkar inte. Tankar och sorg kan synnerligen ge en bekymmer. Både psykiskt och fysiskt. Jag trodde aldrig det kunde slå ut min lilla hydda på detta vis. Jag vill ju så gärna sova gott om natten och vakna pigg och utvilad till en ny morgon. Värken sitter framför allt i ryggen och nacken. Låsningar som börjar rostat och gnider sina tighta knutar allt hårdare. Din pappa däremot somnar som en klubbad säl så fort han hör ordet säng. Vi är så olika.
Läste nyligen en sajt på nätet om en kvinnas tappra engagemang till upprättelse då hennes pojke dog under samma omständigheter som du min Lykke. Socialstyrelsens samt HSANs beslut bifogades. Det var en underlig känsla som frigjordes under tiden jag läste. Skräckblandad förtjusning på något vis. Att hitta någon därute bland alla mammor som fött barn så finns det åtminstonde en kvinna och tillhörande familj av dem som genomgått samma olyckliga trauma som vi gjort. Dessutom har hon offentliggjort stora delar av de handlingar som bevisar hennes oskuld till händelsen.
Något som Socialstyrelsen underströk var:
"Det är helt ofattbart att mista sitt barn i samband med en traumatisk förlossning och medför för dem flesta ett svårt och omfattande sorgarbete. Under några timmar förändras livet för föräldrar och syskon från en lycklig och glad förväntan om att få välkomna en ny familjemedlem till ett nattsvart mörker. Att mista sitt barn under dessa omständigheter är under uppfattning bland det svåraste man kan vara med om."
Jag hoppas med tiden att denna kroniska värk som ideligen sitter som en hölje runt mitt inre succesivt kommer att tyna bort för det är inte långt ifrån förrens det är jag som tynar bort med den.
Sorgen är sannerligen högst personlig och individuell. Ingen ska någonsin få kommentera den eller försöka ändra den. Den kommer alltid förbli en del av mig, som en naturlig del av min nya vardag.
Jag vill inte glömma dig, heller inte tiden som gravid samt tiden efteråt. Jag har tyvärr fått erhålla denna erfarenhet och den ska stärka mig på ett eller annat sätt, hur det nu ska gå till vet jag ännu inte. Däremot får ingen får någonsin hindra mig att gå framåt i den takten jag själv vill och klarar av. Det kan inte ske med några krav från omvärlden. Det här kommer tid och jag vill inte förbjudas med hinder som själper läkningen. Inte heller göra ersättande moment som gör sorgen enklare. Jag vill åter på nytt födas och jag gör det när jag är redo.
Att gråta är ett friskt beteende. Det är ur tårarna man läks. Utan dem så blir man just det som samhället tydligen förbjuder
-sjuk.
Varje dag är en ny utmaning och jag är beredd att bli omkullkastad och gråta även denna dag. Jag har förlikat mig med det.
Jag vaknade i går morse av stelheten ända från fötterna och upp till nacken och insåg att jag vaknat ännu till en morgon av en yr natt som liknat ett träningspass. Men tränat är långt ifrån vad jag gjort, det enda jag försökt åstadkomma är att försöka sova. Att lägga sig har blivit ett slags inrutat obehag som efter ett par timmar slutar i ett slags medvetslöst uppvaknande. Helt utslagen och tom. Det har blivit en ond cirkel. Jag vänder på dygnet. Jag måste snart börja bryta mönstret för att komma ur denna just nu kroniska värk i kroppen som jag ständigt går med dag som natt. Jag vill så gärna men orkar inte. Tankar och sorg kan synnerligen ge en bekymmer. Både psykiskt och fysiskt. Jag trodde aldrig det kunde slå ut min lilla hydda på detta vis. Jag vill ju så gärna sova gott om natten och vakna pigg och utvilad till en ny morgon. Värken sitter framför allt i ryggen och nacken. Låsningar som börjar rostat och gnider sina tighta knutar allt hårdare. Din pappa däremot somnar som en klubbad säl så fort han hör ordet säng. Vi är så olika.
Läste nyligen en sajt på nätet om en kvinnas tappra engagemang till upprättelse då hennes pojke dog under samma omständigheter som du min Lykke. Socialstyrelsens samt HSANs beslut bifogades. Det var en underlig känsla som frigjordes under tiden jag läste. Skräckblandad förtjusning på något vis. Att hitta någon därute bland alla mammor som fött barn så finns det åtminstonde en kvinna och tillhörande familj av dem som genomgått samma olyckliga trauma som vi gjort. Dessutom har hon offentliggjort stora delar av de handlingar som bevisar hennes oskuld till händelsen.
Något som Socialstyrelsen underströk var:
"Det är helt ofattbart att mista sitt barn i samband med en traumatisk förlossning och medför för dem flesta ett svårt och omfattande sorgarbete. Under några timmar förändras livet för föräldrar och syskon från en lycklig och glad förväntan om att få välkomna en ny familjemedlem till ett nattsvart mörker. Att mista sitt barn under dessa omständigheter är under uppfattning bland det svåraste man kan vara med om."
Jag hoppas med tiden att denna kroniska värk som ideligen sitter som en hölje runt mitt inre succesivt kommer att tyna bort för det är inte långt ifrån förrens det är jag som tynar bort med den.
Sorgen är sannerligen högst personlig och individuell. Ingen ska någonsin få kommentera den eller försöka ändra den. Den kommer alltid förbli en del av mig, som en naturlig del av min nya vardag.
Jag vill inte glömma dig, heller inte tiden som gravid samt tiden efteråt. Jag har tyvärr fått erhålla denna erfarenhet och den ska stärka mig på ett eller annat sätt, hur det nu ska gå till vet jag ännu inte. Däremot får ingen får någonsin hindra mig att gå framåt i den takten jag själv vill och klarar av. Det kan inte ske med några krav från omvärlden. Det här kommer tid och jag vill inte förbjudas med hinder som själper läkningen. Inte heller göra ersättande moment som gör sorgen enklare. Jag vill åter på nytt födas och jag gör det när jag är redo.
Att gråta är ett friskt beteende. Det är ur tårarna man läks. Utan dem så blir man just det som samhället tydligen förbjuder
-sjuk.
Varje dag är en ny utmaning och jag är beredd att bli omkullkastad och gråta även denna dag. Jag har förlikat mig med det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar