Klämmkäckt kallprat.

Jag är så oerhört trött på att kallprata om så oväsentliga saker som väder samt visa ett gott leende. För vissa mig icke närstående ska jag försöka bevisa min styrka och dölja min sorg. Det gör mig egentligen illamående. Varför detta påklistrade leende, det finns ingenting som är intressant nog att få mungiporna att hänga kvar i en glad snedliggande bokstav C.
Mitt dagens möte med Susanne, den nya barnmorskan blev just ett sådant möte där kallprat och ointressanta frågor blev i fokus. Jag vill kunna se och bli bemött av ett ansikte där ögon och ansiktsuttryck lyser med värme och empati. Alla människor är olika och alla förlorade barns föräldrar har sin unika historia bakom sig. Jag är människa och vi är också likaså föräldrar med en tung last som just tagit klivet in i nästa graviditet. Vi väntar barn nummer två.
Jag har ingen vidare ork eller rättare lust att sitta i ett samtalsförhör och få till klämkäcka samtal. Högst oväsentligt faktiskt. Samtidigt vet jag inte riktigt hur jag vill att situationen ska se ut mellan mig och dessa obekväma människor. Jag vet med handen på hjärtat inte alls hur jag skulle vilja utveckla det och förändra. Låta det vara som det är och gå besviken därifrån eller ärligt tala om hur jag vill ha det? Jag tror jag saknar lull lullet och den stora omfamnade förståelsen. Jag måste inse att ingen någonsin kommer att kunna förstå vår situation men visst hade jag önskat oss en bra fungerade kemi av högsta kvalitet.