Ältar och svär.

Det är vad jag gör just hela dagarna. Men den mest hopplösa tanken som surrar just nu:
Var är den personliga ursäkten? Medmänniskan lyser med sin kalla frånvaro och har inte mage att ringa oss och ens fråga hur vi faktiskt mår. Kuratorn gör sitt jobb men det är den enda kontakten vi har. Jag har även pratat med klinikchefen och förklarat min oro och faktiska ledsamhet över detta. Varför vill ingen veta? Jag svär och jag ältar samma fråga och sitter när som helst i min ensamhet och försöker analysera svaret. Jag vet ju hur jag själv hade gjort, om jag som vårdpersonal varit inblandad i en kvinnas förlust av sitt nyförlösta barn. Jag tror inte man behöver sin pocketbok till hands och läsa på hur man som gör för att vara medmänniska utan bär eller hyser man lite känslor och vill sträcka ut en hand så finns den där hos alla. Vilket satans offer man har blivit. Jag vill inte krypa upp framför deras fötter och be dem ge mig en ursäkt. Så liten vill jag inte vara. Men att ingen frågar gör mig så ledsen och ynklig.

Att sitta under eken i skuggan tillsammans med andra mammor med medhavda barn är ren tortyr. Var jag än tar vägen så finns dem där. Det är högsommar och jag vill också vara ute i solen. Men var jag än vänder mig så blir jag påmind om min sanna verklighet. En ögonbindel hade kanske hjälpt men då hör man istället alla glada röster och alla barnens jollrande. Det gör så förbannat ont. Istället sitter jag ensam i skuggan. Försöker läsa men inte ens det fungerar. Får koncentrationssvårigheter. En båt ut till havs med endast ångtutan som väsen hade kanske varit min räddning. Eller varför inte bara lite sällskap. Någon som får mig på andra tankar.