Smeker er ömt.

Morsdag.
Jag läser och jämför statusuppdateringar. Blommor hit och presenter dit. Så kommersiellt.
För mig är just denna dagen ganska obetydlig. Man ska påminnas och lyfta fram mammans betydelse och bekräftelse.
För mig som har förlorat ett barn och bär en stor blytung sorg i hjärtat ligger denna dagen som en tunn skir slöja av ångest framför mina ögon. Som om jag inte kunde se klart. Jag saknar ju ett barn. Mitt äldsta, mitt förstfödda. Min flicka Lykke. Drygt 3 år. Hon borde också ha varit här i dag. OCH alla andra årets dagar. Istället tittar jag på hennes fina lilla ansikte på fotot hon är inramad i och fantiserar mig bort. Tanken slår snabbt tillbaka. Hon är ju inte här. Hon fick inte ens komma hem. Hem till oss. Jag fick aldrig visa henne hur mycket kärlek jag hade att ge henne. Jag fick aldrig den där ömma varma kladdiga bebispussen tillbaka. Jag fick aldrig känna den lilla öppna famnen och ögon som lyckligt tittade tillbaka.
Jag kommer aldrig att få veta någonting om henne. Det smärtar så det skriker i lungorna på mig. Kvävd av vetskapen. Jag kan inte önska mig henne tillbaka, inte ens en dag som morsdag. En önskan som jag vet aldrig blir uppfylld. Aldrig någonsin.
Vid sidan om tomheten fyller Nike och liten Levi upp en del av det som saknas. Snoriga pussar, mjölk som spills på golvet, choklad som kletas i soffan och fingrar som killar i nacken samt senapsfärgade blöjor och hud mot hud nätterna igenom. Jag är deras mamma och det räcker att bara få vara med om allt detta. Inga presenter eller blommor i världen kan ersätta just denna lyckan.
Jag är deras mamma. Även Lykkes mamma. Jag har inte glömt bort dig. Jag finns här för dig om du får för dig att trilla tillbaka till oss. Din plats vid bordet kommer alltid att finnas kvar.

Syskon i mellan.

Den arga fasen.

Vi har kommit hem.
Efter 7 veckor med fotbojan till sjukhuset så är vi äntligen utsläppta. Hemsjukvård väntar i ytterligare några veckor men vi är ändå hemma. Det är skönt. Obeskrivbart.
Liten Levi är dubbelt så tung i vikt sedan han föddes och det är en märkbar skillnad. För oss. Andra ser honom som den minsta människan i världen. Men visst. Han är liten. Väldigt liten.

Jag är medveten om min trötthet. Kanske är det den som påverkat mitt humör och min känsla för att vara arg på allt runt omkring. Jag går och känner mig arg för att jag inte kunde behålla mitt barn längre i magen än vad jag gjorde. Arg för att just vi fick ligga på det där sjukhuset och ingen annan jag känner. Arg för att jag missat hela mars och den vårsprickande april.
Jag är så trött så jag somnar stående. Min pojke behöver sondmatas för att han inte orkar amma. Det är jag gruvligt arg för. Just för att det är så fruktansvärt tärande att göra det 8 gånger dygnet, när man helst av allt vill ge honom mitt bröst.
Mina bröst värker. Jag pumpar och pumpar. Jag kan den där hemlånade apparaten utan och innan. Där,  ligger ett oerhört stort gap med ångest och bitterhet. Jag hatat den där satans pumpapparaten. Helst av allt skulle jag vilja slänga den till sopbilen som kommer på måndag. Nära att ge upp. Allt detta pumpande för att bibehålla mjölk som min pojke kan behöva den dagen han visar sig nyfiken och stark för att amma.
Jag är arg på Levi. Stundtals. För att han är så liten och medtagen. För att han inte visar att han vill äta. Framförallt är jag arg på mig själv. Jag har så tunt och skört tålamod och ger mig inte själv chansen att invänta. Jag vill att tiden ska gå snabbt, som så många andra vill att tiden med en nyfödd ska stå stilla. Där är inte jag. Jag är bara trött och arg arg.

Paus.

En fin klok vän skickade ett meddelande till mig.
"Ibland måste man bryta ihop för att orka gå vidare."
Idag är sannerligen en sådan dag.

Neonatal.

Det var kvällen innan Levi föddes. Sköterskan knackade försiktigt på dörren. Hon kom från neonatalavdelningen. Avdelningen där barn som föds förtidigt eller bebisar som är påtagligt påverkade efter förlossningen, ligger. Några ligger kvar bara någon dag. Andra bebisar ligger kvar många långa veckor. Veckor som blir till månader. Utanför rullar vardagen på. Människor åker till jobbet, träffar sina vänner och njuter av ett varmt härligt bad. Därinne, på den just nu besökta avdelningen, verkade vardagen stå stilla. Bara viskandes sköterskor, dunkel belysning, fördragna gardiner och övervakningsapparaturer. Vakuumet i all utsträckning.

Vi var förberedda på att Levi skulle komma dit. På Neo. Ligga där bredvid 2 andra barn i detta nu. Han skulle ju födas snart, inom några timmar. Närmare bestämt tidigt på morgon därpå. 11 veckor tidigare än vad som var tänkt. Herregud. Det var min tanke. Vad skulle detta innebära.

Sköterskan visade oss runt. Mina tårar trillade när jag såg de andra föräldrarna, vars barn låg i kuvösen bredvid. Nu var det snart vår tur. Vår pojke skulle också vara här. Vi skulle också likväl andra föräldrar, bosätta oss här och vaka över vår lilla pojke. Förhoppningsvis. Förhoppningsvis så skulle han vara så stark för att överleva. Men om allt nu gick vägen, hur länge skulle vi vara fastkedjade i denna nya värld? Där och då var allting högst oklart.

Det var mycket ny information att ta till sig. Överväldigande. Overkligt och samtidigt skrämmande. Jag har fortfarande inte förstått hur snabba beslut som egentligen fattades och hur vi slutligen hamnade här. På Neonatalavdelningen i Helsingborg.

Från ett vanligt besök hos barnmorskan, fredagen den 9 mars till att vakna lördagen den 10 mars med en nyfödd liten Levi som flyttats från mammas mage till den varma fuktiga kuvösen i rum 2 på Neo.

Det blir inte alltid den start man har tänkt sig.

Att sätta punkt.

Jag började teckna ner mina tankar med vrede, förtvivlan och oändlig sorg som fanns inom mig, dagen då jag fortfarande var i chock efter min flicka Lykke just berövats livet. Dagen då jag fortfarande egentligen inte fattat vad det innebar att förlora sitt nyfödda barn. Jag var ensam och utfryst i tankarna. Jag visste inte hur eller vad jag skulle bära mig åt. Jag såg inget ljus därigenom tunneln. Då.

Jag började skriva. Oj, vad jag skrev. Kan idag titta tillbaka och ser mina första oerhört smärtsamma rader. Jag vällde ur mig de allra värsta sortens plågor man kan bära. Sorg och hat. I stora mängder. Allt behövde tömmas på mitt innehåll för att besegras.

Sedan blev jag gravid med Nike. Jag gick graviditeten nästan fullt ut med en oerhörd berg och dalbana med känslosvall. Trots allt gick ju allt väl denna gången. En frisk flicka och ack så levande. Jag tänkte då, därefter att jag skulle avsluta denna historia som förtjänade ett värdigt slut. Jag skulle lägga ner och konstatera att vi gått vidare. En dag måste man ju göra det. Men jag kunde inte. Det fanns tydligen mer därinne som var tvunget att ventileras. Ut i alla lyckliga hörn som jag äntligen lyckats hitta igen. I om med Nike. Min största lycka i den allra största olyckan.

Tankarna har åter igen kommit. Att lägga ner mitt skrivande och min ventil där jag kan få spy livets grymma baksida och orättvisa. Denna sida var tillägnad Lykke. Utan hennes existens och vår händelse kring hennes födelse hade denna sida aldrig funnits. Jag är glad att jag hittade hit. Hittade ett sätt att formulera mig för att sedan kunna plocka fram minnen här ur och tänka tillbaka. Kanske en dag vill mina nära och kära få läsa och ta del av det liv som ändrade mig från "livet då och nu". Kanske borde jag nu sätta punkt.

Framtiden med Nike och lillebror Levi är egentligen det som hände sedan. I det nya formade liv efter vår förlust finns delvis också mycket sorg men framförallt glädje. Liv och framtid som vi behöver. Ny kraft och styrka.

Jag funderar några timmar och sedan några till för att sedan komma fram till ett beslut. Vinna eller försvinna.

Våga älska?

Du skulle ha levt under mitt hjärta, osedd. Alldeles för tidig för att födas nu. Jag skulle skydda dig från allt det onda, men jag kunde inte. Skulden bränner mig.

Jag önskar att jag kunde förklara detaljerna i det bisarra liv som blev när mitt barn föddes 11 veckor för tidigt.

Din tunna hud är så skör. Den tål inga strykningar eller klappar. Bara stilla händer. Om jag fick så skulle jag smeka dig över över den knotiga lilla ryggen, vagga dig och dansa med dig. Om jag inte visste bättre skulle jag sjunga lugnande ord av kärlek - ord som jag vet med mig om att du inte skulle orka ta in. Minsta ljud gör att du hoppar till, armarna far ut och du nästan kippar efter andan.

Du skulle inte behöva vara här ännu. Men det blev så. Min kropp kunde inte hålla dig kvar. Vi tog oss långt tillsammans med det räckte inte hela vägen.

Mitt i smärtan slår det mig att jag bevittnar ett mirakel. Jag får se livet ta form när andra mammor bara kan föreställa sig det.

Dag efter dag sitter jag här och väntar på att få se små framsteg. Vill att veckorna ska fortskrida normalt med tillväxt och mognad. Hopp om överlevnad. Tills dess låter jag mina händer berätta för dig hur mycket jag älskar dig.

Hur ska jag ens kunna förklara hur det känns att vara tvungen att åka iväg från sitt nyfödda barn. Vanliga fraser som att slita hjärtat från kroppen eller nattsvart förtvivlan duger inte till. Vi hörde ihop, nu är vi långt ifrån nära. Vi känner inte varandra ännu. Jag ser dig men du vet inte vem jag är. Har jag överhuvudtaget fått ett barn eller drömde jag alltihop? Jag känner igen känslan, vi har varit där förut. Men detta är annorlunda. Väldigt annorlunda.

Välkommen Levi till världen. Vår älskade lilla son och barnens lillebror är född. 11 veckor för tidigt.

Vi väntar på att tiden ska gå och vi snart kan åka hem. Hem tillsammans. Till tiden utan slangar och apparater som larmar och blinkar när dina andetag blir nättare och pulsen sjunker. Tiden som vi kan lämna bakom oss och se fram emot en ny resa.

Mitt samvete skriker efter hjälp. Jag lämnar min pojke för natten och sover förhoppningsvis några timmar innan vi möts igen. Jag är så obeskrivligt trött. Sagt med de allra största bokstäverna.