Stilla lunk.

Hösten har kommit. Gula ledsna löv faller dagligen till marken. De förbereder sig för vintern. Jag får känslan av att alla dessa nakna träd går i sorg under den kommande tid för att sedan framåt våren pigga på sig och uttrycka att det är det dags att ge plats åt lite glädje.
Jag älskade hösten. Såg allt som oftast fram mot att få klä mig varmt och kunna känna kastvindarnas hårda tag i håret för att senare komma in i ett brasvärmd stuga med håret tovigt som ull. Det är härligt. Det ska vara härligt.
Denna hösten kommer se likadan ut som alla andra tidigare höstar men med mindre entusiasm och ett stort saknad av dig. Jag ville så gärna att du skulle få uppleva alla dessa kommande höstar och förhoppningsvis älska denna årstiden lika mycket som jag gjort. Jag väntade så på att denna tiden skulle komma och att vi skulle få vår första höst tillsammans. Nu är den stället kallare än vanligt och jag njuter men att tillägga med en stor suck av ångest. Du fattas mig. Du fattas oss båda. Överallt och alltid. Var och hur vi än tar oss fram.

Förra hösten var vi lyckliga. Vi gick ivrigt och väntade på dig.

Jag har lärt mig väldigt mycket sedan vi förlorade dig. Jag vet inte om jag ska se det som något positivt. Jag kan inte se någonting gott komma ur det här men jag kanske har lärt mig att förstå vikten att visa känslor och vara mer ärlig mot mig och mot andra. Det är en styrka som jag önskar hade fötts fram ur mig på annat sätt. Men nu är den här och jag kanske ändå ska vara tacksam och hoppas på att den är här för att stanna.