Den där känslan när bilen borde rulla till macken på den lilla soppa som finns kvar i tanken men att den kan lika gärna stanna och överge dig åt ödet. Den där känslan har jag titt som tätt, nästan jämt. Den där känslan att kanske inte hinna fram förrens det är för sent. Att köra på tomgång är lika miljöfarligt som det farligt att förlora själslig energi. Min känsla och dagsform denna sommar har varit lika med en bil som just kör på tomgång. Jag har varit igång och förbrukat energi men kommer aldrig iväg till målet. Samtidigt blir jag varje morgon lika fundersam. Vad är målet? Vilket mål?
Jag går sakta framåt och tar mig igenom dagarna. Jag börjar se skillnaden på dag och natt. Jag vaknar och jag somnar. Det nya livet har verkligen visat mig att man måste lära om alla rutiner från början. Det är ett mönster som börjar ta form igen. Jag tackar för det. Tackar för varje framsteg jag tar.
Jag är hård som emalj på utsidan men fortfarande mjuk och skör som bomull på insidan. Det är ett obeskrivligt skådespeleri. En kantstött kattriven kropp som förföljt mig de senaste månaderna kör på tomgång. Jag ångar på men känner att jag kan när som helst bli miljöfarlig. Vem bryr sig. Alla ska vi försvinna en vacker dag. Tyvärr.
Det blev lördag den 22 augusti. Vi samlades i S:t Sigfrids Kapell vid Kronoberg. Jag och din Pappa skulle få äran att vara Melkers faddrar. Så gärna. Petras lille polke som föddes i april. Av hela mitt hjärta. Oscar och Melker, det gör ont av kärlek till er båda.
Vi började ceremonin med att tända ett ljus för vår älskade, efterlängtade men även saknade flicka Lykke. Det värmde i mitt hjärta samtidigt som det kändes som om någon hällt en hink kallt vatten över oss. Det gjorde så ont att känna som jag gjorde. Jag förlorade fotfästet en stund men jag reste mig av det obegripliga skådespeleri eller vad det nu var som gör att jag står här på backen med huvudet upp och fötterna ner. Barfota.
Jag går sakta framåt och tar mig igenom dagarna. Jag börjar se skillnaden på dag och natt. Jag vaknar och jag somnar. Det nya livet har verkligen visat mig att man måste lära om alla rutiner från början. Det är ett mönster som börjar ta form igen. Jag tackar för det. Tackar för varje framsteg jag tar.
Jag är hård som emalj på utsidan men fortfarande mjuk och skör som bomull på insidan. Det är ett obeskrivligt skådespeleri. En kantstött kattriven kropp som förföljt mig de senaste månaderna kör på tomgång. Jag ångar på men känner att jag kan när som helst bli miljöfarlig. Vem bryr sig. Alla ska vi försvinna en vacker dag. Tyvärr.
Det blev lördag den 22 augusti. Vi samlades i S:t Sigfrids Kapell vid Kronoberg. Jag och din Pappa skulle få äran att vara Melkers faddrar. Så gärna. Petras lille polke som föddes i april. Av hela mitt hjärta. Oscar och Melker, det gör ont av kärlek till er båda.
Vi började ceremonin med att tända ett ljus för vår älskade, efterlängtade men även saknade flicka Lykke. Det värmde i mitt hjärta samtidigt som det kändes som om någon hällt en hink kallt vatten över oss. Det gjorde så ont att känna som jag gjorde. Jag förlorade fotfästet en stund men jag reste mig av det obegripliga skådespeleri eller vad det nu var som gör att jag står här på backen med huvudet upp och fötterna ner. Barfota.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar