Solen torkar mina tårar.

Emma min hjärtans vän ringde och var så ledsen. Fina, mysiga och omtänksamma Emma från Oskarshamn. Mammas plugg/kollega från Gildaskolan. Inte orkat ringa upp men tänker ofta på henne. Nu äntligen ringde hon. Jag fick berätta och hon satt där och lyssnade utan att lägga in en massa kommentarer. Skönt. Efteråt var hon arg och ledsen och jag kände riktigt den där varma kramen så starkt som hon så gärna ha velat ge mig. Det var ett härligt samtal och jag kände absolut att jag måste träffa henne i sommar.

Tänk om man hade ett plåster som var lika starkt läkande som ordet förlåt kan vara. Ett läkande plåster som kunde användas när smärtan av taggen till sorg var som värst. Ett plåster som man kanske borde ha på sig jämt. Dag som natt för att slippa den där smärtan som gör så själsligt ont. Var skulle det då sitta? Rakt över hjärtat eller som ett armband som hela tiden gjorde dig påmind om den sanna läkningen? Jag hade betalat allt och lite till för att ens få tillfälle att titta på ett sådant ännu mer ha det i min ägo.

Solen skiner så vackert in genom mina fina nyputsade fönster. Solstrålen når mig i ansiktet och sakta torkar de mina tårar. Efter ett knäckande bryt av ilska som slutade med tårar som täckte mitt ansikte var det skönt att få just känna den där solstrålen som både värmde och torkade mina fallna tårar. Energilös och trött somnade jag en stund i soffan.