Det är värre nu. I början så var det så mycket praktiska saker att ordna med att det inte fanns tid att tänka. Dessutom så ringde telefonen i ett. Nu är det helt tyst och helt upp till mig att höra utav mig.
Vilket jag förstås inte gör.
Jag borde ta mig i kragen och höra av mig till familj och vänner, men jag orkar inte. Så kul är det inte att gång på gång, i telefon eller mail, konstatera att nä, det är inget vidare. Då får det hellre vara. Allra helst som så många fortfarande kommer med allehanda "ryck-upp-dig" råd. Vänligt menade, förstås, men ja...
Det är ungefär som att säga åt en krympling att gå ut och springa.
Mest ångest hela tiden.
Ångest och flashbacks.
Vilket jag förstås inte gör.
Jag borde ta mig i kragen och höra av mig till familj och vänner, men jag orkar inte. Så kul är det inte att gång på gång, i telefon eller mail, konstatera att nä, det är inget vidare. Då får det hellre vara. Allra helst som så många fortfarande kommer med allehanda "ryck-upp-dig" råd. Vänligt menade, förstås, men ja...
Det är ungefär som att säga åt en krympling att gå ut och springa.
Mest ångest hela tiden.
Ångest och flashbacks.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar